Så har jag känt i flera dagar. Bara velat krypa innanför mitt skal, dra mitt täcka över huvudet och försvinna. Gömma mig från hela världen, skita i allt och bara dra. Fly, en flykt utan mål bara för att slippa känna allt det jag känner.

Jag kan under perioder sålla bort intryck, plocka in det som sårar i bokhyllan och slå igen den och sedan mura igen. Som jag alltid gjort för att slippa se, slippa känna och slippa lida. Stålsätta mig och gå vidare, men ingen människa orkar hålla muren när man känner att något riktigt trycker på för att ta sig igenom.

När allt är tillräckligt jobbigt så kommer han genom mörkret och ropar på mig, den läskiga figuren som jag kallar för Gollum. Min enda räddning, den enda jag kan lita på. Min ätstörning, min Gollum. Den som vet hur jag ska tackla världen när världen gör mig illa. Jag hatar och älskar dig på samma gång, hatar att du skadar mig samtidigt som du ger mig kärleken och energin, att istället för att låta omvärlden krossa mig och riva mig i bitar. Faktiskt få mig att stå upp och inte bryta ihop.

Med dig slipper jag gråta, och bli ledsen över saker som faktiskt sårar och gör ont. Med dig vid min sida, min vidriga hatande vän så kan du trycka ner mig till självhatet. Dina hårda ord är lättare art höra för de får mig till svält, andras påverkan? Om så skitsnack, blickar eller elakheter får mig ledsen och ledsamhet är värre än svälten.

Jag ska ses som frisk, men svälter mig mer nu än på flera år. Och det känns bättre att vara yr och hungrig än att sitta där och lyssna på vad andra säger och bara vilja gråta. Tårar är värre än svält, så jag väljer svälten så slipper jag låta mina tårar rinna…

Jag har mått bättre i min ätstörning ett tag, men nu mår jag skit kring den igen. Julen har ju så mycket fokus på mat. Folk som tjatar om vad de äter och inte äter. Massa godis, och det ska jämföras. Jag orkar inte det där, det triggar mig och eftersom jag sedan oktober mer eller mindre slutat äta annat en middag igen blir allt så extra jobbigt.

Mitt sista besök på Dala ABC blev jag så förbannad på att jag slutade själv. Först glömde de bort mig hela sommaren, så jag fick höra av mig och fråga om jag blivit utskriven? Sedan så när jag väl kom dit så vägde jag mig, och såg vad jag vägde och då var djävulen där direkt. Jag har ingen våg men varje tillfälle jag ser en, så önskar jag inget hellre än att kliva upp på. Jag har till och med planer kring att besöka folk bara för att få stå på vågen.

Så där är det sedan, på jobbet vill jag inte äta i lunchrummet där det är massa folk. Vilket bidragit till att jag börjat skippa maten och dricker kaffe istället. På min rast lägger jag mig och sover och idag var det ett RENT helvete eftersom vi bjöds på jullunch och sedan fika på eftermiddagen.

Det var bara stresspåslag hela förbannade dagen. Först för att jag tog julmat (ångest deluxe) sedan där mellan 15-16 var det fika. Det hoppade jag helt över, men så var det lottutdragning och quiz. Quizet var kul med varje paus ropade lottnummer ut, och varje gång hade jag sådan ångest att jag bara ville dö! En kollega sa att hon kunde hämta mitt. Det lättare lite, men jag såg den där förbannade tvåan med en klump i magen och ville bara hem.

Sedan fikat, paniken och allt runt där. Och så här är man alltid när man ska vara friskförklarad… Man är alltså frisk när man väljer bort allt socialt för att man äcklas så av sin kropp och tanken på att äta tillsammans med andra? Det är att vara frisk alltså.

Jag känner mig ledsen i det här, ensam och ledsen. Jag avskyr att vara ätstörd, men ätstörningen är glad den isolerar mig bit för bit igen. Vi blir det där radarparet jag och min Gollum…

Vissa dagar öser dem öser mig likt ett hällregn, känslorna som bombas runt i min kropp. Jag kämpar mot att drunkna i mina egna känslor och det är det absolut svåraste för mig.

Jag kan bli så ledsen ibland när vid ord om, att jag fixar saker och anses vara ”duktig” eller ”stark” och liknande som oftast känns som glåpord och ord för att förödmjuka mig. Jag är varken stark eller duktig, jag är bara en sådan som överlevt och överlever.

Söker varken tröst eller någon som skall tycka synd om mig. Men jag kan bara känna mig så trött vissa dagar, trött på att äcklas så av min kropp, att se bilder på när jag visserligen mådde skit men ändå var smal. Och där och då inse att trots att jag var smal, hade jag samma äckliga känsla när jag såg mig själv i spegeln.

Jag vill skyla min kropp, vara osynlig som jag sa till psykologen på Dala ABC sist. Jag mår illa av allt jag stoppar i munnen, sedan siffrorna som vågen visades för en vecka sedan. Varje tugga känns som tio kilo som läggs på min kropp, mardrömmen och rädslan i att ställa mig på vågen på Dala ABC igen och gått upp i vikt.

Jag beskyller mig själv för att jag ännu en gång låtit vågen ligga orörd. Jag måste ha den nästan som en kroppsdel till mig själv för att ha kontrollen. Så fort jag inte har kontroll finns risken att gå uppåt i vikt.

Trots att jag inte borde slänger jag mig över artiklar som triggar mig, för att få tips om snabba viktnedgångar. Samtidigt sitter den där friska rösten och försöker få mig att tänka på: allt jag har att förlora. Folk fattar inte denna vidriga sjukdom om de inte själva har varit i den, eller har nära som varit med den. Hur den styr ens inre och manar en till att se sina misslyckanden så tydligt. Snart spricker bubblan… Då finns bara jag... Säger den där rösten till mig, den där ätstörd rösten som vill hålla mig kvar för alltid i dennes våld.

Hjärnan kan programmeras om, den är formbar. Allt det vi lärt oss, kan vi lära om. Men fy hur svårt det är när en del av hjärnan blåhåller sig i flytvästen medan den andra delen är villig att släppa taget och bara följa med ut i det stora mörka vattnet.