Det kretsar många tankar i mitt huvud. Som det faktum att jag är så galet trött, hur kroppen på något märkligt vis bara vill sova, och hur jag har en hunger som skriker obehagligt och högt åt mig. Jag är inte van vid detta, inte van vid att känna att jag måste ha mat och det är nu!
Jag försöker att förstå det där med att känna sådan akut hunger, och tydligen är detta vanligt i kombination med att drömma mardrömmar. Jag gör båda, när man börjar äta kommer hungern och mardrömmarna, något som hänger ihop med att kroppen får energi som den tidigare inte haft.
Stundtals funderar jag på varför denna sjukdom drabbat just mig. Jag får frågan, på orsaken men hur skall jag ens veta? Den har funnits där så länge? Frågor om utanförskap, mobbning men också annat. Men jag har aldrig varit mobbad, eller visst retad men inte mer än så. Däremot har jag självmant dragit mig undan och läste hellre en bok på biblioteket än deltog i grupplekar så som fotboll, hockey, king och annat. Jag avskydde lagsport på idrotten, och har velat prestera på egen hand än i grupp.
Det där förföljer mig nu också, jag föredrar att göra saker själv. Varför vet jag, rädslan i att någon ska skratta åt mig och att jag ska misslyckas har alltid funnits där. Att vara den som medför att laget förlorar är värre än något annat. Jag vet att människor talat om förnedringen i att bli vald sist. För mig är det mer förnedring i att vara så kass att laget förlorat och man står där som den som skapade allas missnöjd min. Eller om man gör bort sig och alla skrattar. Jag ser det inte som att folk skrattar med mig, de skrattar åt mig. Då föredrar jag hellre att vara i min lilla bubbla av ensamhet. Jag vill inte förstöra för andra, så istället kompenserar jag med att vara bäst på allt annat.
Tar milslånga promenader tills det gör ont I kroppen, för beröm av andra. Hoppar på kurser och utbildningar så andra berömmer mig, säger jag till saker när jag egentligen vill säga nej, ställer upp och finns där när jag egentligen inte orkar. En äkta people pleaser är jag.
Att ätstörningen hoppade på mig som min tröstande elake vän är inte konstigt, den ger mig ju orden jag vill höra. Hur misslyckad jag är, och att jag inte förtjänar att skit. Att jag alltid kunde gjort mer än det jag gjort och gör.
Ätstörningen hittade mig, och jag var ett perfekt offer…
Madeleine Stenberg 
