Det kretsar många tankar i mitt huvud. Som det faktum att jag är så galet trött, hur kroppen på något märkligt vis bara vill sova, och hur jag har en hunger som skriker obehagligt och högt åt mig. Jag är inte van vid detta, inte van vid att känna att jag måste ha mat och det är nu!
Jag försöker att förstå det där med att känna sådan akut hunger, och tydligen är detta vanligt i kombination med att drömma mardrömmar. Jag gör båda, när man börjar äta kommer hungern och mardrömmarna, något som hänger ihop med att kroppen får energi som den tidigare inte haft.
Stundtals funderar jag på varför denna sjukdom drabbat just mig. Jag får frågan, på orsaken men hur skall jag ens veta? Den har funnits där så länge? Frågor om utanförskap, mobbning men också annat. Men jag har aldrig varit mobbad, eller visst retad men inte mer än så. Däremot har jag självmant dragit mig undan och läste hellre en bok på biblioteket än deltog i grupplekar så som fotboll, hockey, king och annat. Jag avskydde lagsport på idrotten, och har velat prestera på egen hand än i grupp.
Det där förföljer mig nu också, jag föredrar att göra saker själv. Varför vet jag, rädslan i att någon ska skratta åt mig och att jag ska misslyckas har alltid funnits där. Att vara den som medför att laget förlorar är värre än något annat. Jag vet att människor talat om förnedringen i att bli vald sist. För mig är det mer förnedring i att vara så kass att laget förlorat och man står där som den som skapade allas missnöjd min. Eller om man gör bort sig och alla skrattar. Jag ser det inte som att folk skrattar med mig, de skrattar åt mig. Då föredrar jag hellre att vara i min lilla bubbla av ensamhet. Jag vill inte förstöra för andra, så istället kompenserar jag med att vara bäst på allt annat.
Tar milslånga promenader tills det gör ont I kroppen, för beröm av andra. Hoppar på kurser och utbildningar så andra berömmer mig, säger jag till saker när jag egentligen vill säga nej, ställer upp och finns där när jag egentligen inte orkar. En äkta people pleaser är jag.
Att ätstörningen hoppade på mig som min tröstande elake vän är inte konstigt, den ger mig ju orden jag vill höra. Hur misslyckad jag är, och att jag inte förtjänar att skit. Att jag alltid kunde gjort mer än det jag gjort och gör.
Ätstörningen hittade mig, och jag var ett perfekt offer…
Kan så relatera till dina ord här. Och försöker själv att fundera på vad det var som gjorde att sjukdomen, ätstörningen, hittade åt mig… Och det känns som det var lite av liknande art. Inte att jag tränade för mycket eller så, utan mer.. självkänslan, självtryggheten och allting.. Den fanns inte.
Åh förstår ❤️
Känns egentligen inte rätt att trycka Gilla, ja – du förstår säkert varför.
Men det jag gillar är att du delar med dig och skriver av dig, för jag tror att det hjälper dig på sikt.
Jag brukar inte orka läsa långa inlägg men det här höll mig fångad från början till slut. Fortsätt skriva och kämpa och fram för allt – tillåt dig känna hela registret från glädje och hopp till sorg och ilska.
❤
Håller med. Att bli vald till olika saker i skolan var jobbigt.
Intressant & höra dina tankar om varför du fick din ätstörning. Ibland är det så att det finns ingen anledning. Ja, förutom då kravet att vara bäst på allt.
Hoppas att det går bra på ABC behandlingen i veckan?❣️
Vad modig du är Madde som vågar dela med dig av allt det här. Tänk att du nu har accepterat din ätstörning. Du är bäst som du är även fast din ätstörning säger andra saker åt dig. Vad härligt ändå att du känner den akuta hungern nu ❤️
Det är nog inte bara ätstörningen som jag hoppas att de ”fixar” hos Dala ABC utan också bilden du har av dig själv. Förstår att båda delarna hänger ihop, så du måste nog ”bearbeta” både och så att säga.
Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för dig… Ger dig några styrkekramar på vägen.
Fina du! Gör så ont att läsa hur du mår. Jag känner igen mig i precis allt du skriver i det här inlägget. Jag har tyvärr ingen lösning eller tips på hur man kan hantera det, för jag vet själv inte det. Men jag tror på oss. På dig. På mig. Tillsammans kan vi ta oss igenom det. Finns här om du vill prata. ?
Usch ja, jag känner så igen det du skriver om! Inte just delen om ätstörning, men den psykiska ohälsan som drabbar tankarna och sinnet. Alla elaka tankar, rädslan.. Jag är själv bekant med den, tyvärr.
Vet du hur mycket du förklarade mina egna tankar för mig nu? Du satte verkligen ord på det jag inte har kunnat, tack för det, och du är inte ensam <3
Tycker att du är så stark som delar med dig om detta som ju blir en stor del för dig och din omgivning, och en möjlighet för dig kanske att ventilera och för andra att våga söka hjälp. Jag blev trakasserad när jag var yngre, av en skolkamrat sexuellt verbalt, då förstod jag inte det men det var först senare på gymnasiet det blev utrett av skolan (vi gick bara mellanstadiet ihop och han gick på annan skola på högstadiet) och jag förstod hur fel det varit då. Men ja det satte sina spår i många år.
Det är så orättvist då man ska bli drabbad av sådant här när man själv inte ska behöva och du har ju verkligen fått känna på det. Tycker du är på god väg ändå och stark som berättar om det för oss
Att vi aldrig lär oss att vara snälla mot oss själva, på samma sätt som vi är snälla mot andra. Ja du vet innerst inne att du inte är ensam, och vi finns här och stöttar om du vill.
det är bobbigt när man är så hungrig att man inge vet vad. Har du rutiner kring mat?
Ja, hur ska man kunna svara på en sån sak?! Det är väl många olika saker i kombination som orsaker det ena eller andra, vad som gör en mottaglig.
Det verkar i alla fall som om du får bra hjälp, är på rätt spår och sakta men säkert närmar dej ett sunt förhållande till maten.
Det borde väl vara som med alla andra beroendesjukdomar, att inte se för långt framåt utan ta en dag i taget?
Jag kan känna igen mej i mycket av det du skriver, och i flera år har jag tänkt att jag nog kunde fått någon form av ätstörning i ungdomen, men jag fick annat att dras med.