Ätstörningar

Sitter fast i huvudet.

Madeleine Stenberg 31 mars, 2013 2 Kommentarer

Jag ser det på vågen och jag ser det på kläderna. Byxor som suttit tajta sitter numera lite slappare, byxor i storlekar jag inte använt på flera år sitter nu BRA. Men i huvudet ser jag ingen skillnad… I huvudet och i spegeln ser jag samma, jag upplever samma sak missnöjdheten. Missnöjd, missnöjd, MISSNÖJD!
Jag ser det på kläderna, jag ser det på vågen men jag ser det inte på kroppen och jag ser det inte i spegeln. Bekräftelsen jag vill ha, känslan av FAN va bra du är finns inte där. Varför finns den där för andra? Varför får andra den där kicken att WOW jag ser det?! Jag lyckas? Varför känner jag aldrig en tillfredsställelse med saker jag gör? Varför är jag, mitt jaget aldrig nöjd?
Jag är inte nöjd med min viktnedgång trots att jag väger mindre än på flera år, jag är inte helt nöjd med mina prestationer i yrkeslivet eller studierna. Jag tillfredsställs aldrig helt fullt ut. Jag får aldrig den där; FY fan vad jag är bäst känslan över mig. Det finns alltid något jag skulle kunna göra bättre och ger någon mig beröm tror jag att de driver med mig… Jag har krav, höga krav, FÖR höga krav. Jag ger mig in i något 100% och är ändå missnöjd med resultatet, kanske var det därför jag slutade gymma? För att jag aldrig nöjde mig med resultatet jag tyckte aldrig resultatet gav mig min tillfredsställelse, åtminstone inte den tillfredsställelsen jag sökte. Jag kanske söker för mycket? Är mina krav för höga på mig själv tänker jag. Självklart är dem de, höga som skenande hästar, jag förväntar mig en perfektion som inte kommer, en dag när mitt huvudet säger till mig att FAN va du är bra. Jag har sökt den, sökt den i så många år, kanske hela mitt liv? Varför är jag inte nöjd? Varför finns det alltid något mer därute som jag känner att jag måste ge för att få mig själv att känna mig nöjd med mig, med den jag är?!
Alla de gånger vågen används i mitt liv, alla de gånger jag stått den och kollat på vågen. De gånger jag sprang upp och ner för trappan bara för att få mindre vikt. Alla de gånger jag inte ätit för att ge mitt huvud tillfredsställelse. När jag vägde 45 kilo och hade panik för varje kilo, när jag låg i min bäddsoffa och tog mig runt midjan för att se hur nära jag kunde flytta mina fingrar mot varandra. Hur jag mätt min kropp med händerna, hur min våg alltid varit min närmaste fiende och min bästa vän, hur den alltid funnits där för mig och paniken när jag inte varit hemma. FÖR jag behöver min våg, att inte väga mig kan betyda att jag ätit förmycket. Vågen och jag, vi har gått hand i hand i många år tillsammans. Bästa vännerna, samtidigt som jag verkligen hatar den innerst inne. Mitt huvud och jag har två olika känslor, en som försöker övertyga mig om att: FAN du är bra, köp det nu och den andra halvan som hela tiden talar om att LITE mer kan du prestera. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, ensamhet är skit. Så fort man är ensam så trycks det värre på tankarna om att inte duga. Folk kan säga vad de vill, men Jante har större roll i mitt liv än Jag duger

Min pappa och jag.
Igår var det påskafton och på påskafton 1993 dog du.
Om några dagar är det datumet då det är 20 år sedan.

En ätstörd människa.

Madeleine Stenberg 15 juli, 2012 Inga kommentarer

Jag känner mig äcklig. Medan andra får tid att tänka så går jag tillbaka i tiden och får ätstörningar värre en helvete. Jag har kräkts idag, jag erkänner det privat för detta är inget jag vill att någon ska få veta. Jag har inte ätit något på över 24 timmar och de känns bra, jag ska inget äta på ett tag heller, känner mig inte ens hungrig och när jag kräktes kändes saker mycket bättre på en gång. Eller mycket bättre? Jag kräktes bort allt som äcklade mig, första gången jag kräktes för äckelhet var när jag nyss flyttat hemifrån. Jag tyckte det kändes skönt att kräkas för jag var så äcklig. Jag har kräkts ibland men inte lika öppet som förr, nu har jag ofta känt mig stolt över saker. Men inte just nu, nu känner jag mig äcklig. Jag känner en maktlöshet inom mig som att jag bara faller, det blir bra när jag börjar jobba och slipper tänka. Jag har med studiernas hjälp sluppit tänka men numera tänker jag dagligen och tankarna tar del av mig. I morse såg jag att jag väger 63,5 kilo på min våg, det betyder att jag gått ner 7 kilo och jag tänkte att bara 3,5 kilon till så kan jag åtminstone se mig själv i spegeln utan ångest. Fast förmodligen blir inte så fallet, just nu ser jag bara hur hemsk jag är funderar över vad det är för fel på mig. Ångesten som drog över mig för ett par minuter sedan drog mig så djupt ner att jag var tvungen att kräkas, det är ingens fel förutom mitt. Jag mår dåligt och mina demoner lämnar mig inte i fred.

När livet kretsar kring vikt.

Madeleine Stenberg 13 juli, 2012 18 Kommentarer

Jag känner mig osäker på om jag vill skriva det här inlägget, samtidigt måste jag få det ur mig. Jag är besatt av min vikt, det har jag varit i så många år att vikten blivit en del av min personlighet. Av dygnets timmar lyckas jag titta mig i spegeln och tänka att 20 kilo borde försvinna, det är märkligt att i min värld är former någonting som jag tar som en förolämpning. För ett par år sedan hade jag en klänning som en person i all välmening sa: ÅH va fint den satt på dig, den framhäver dina former. Du ser kvinnlig ut. Vad jag hör när någon säger sånt är: DU är fet.
Det farligaste ämnet som någon kan diskutera med mig är bantning, jag är expert inom ämnet och när folk berättar att de måste gå ner i vikt får jag panik och börjar hetsbanta. En bekännelse jag har är att jag när ingen är i närheten även kräkts upp maten jag ätit vid vissa tillfällen, allt för att jag helt enkelt anser att jag borde fan inte ätit det där. Fikakulturen som ofta finns på jobb ger mig ångest, jag hatar fika. Det är kul att baka men jag hatar tanken på att njuta över en kaka eller bulle, mina ätstörningar ligger hårt rotade i mig. Det har varit tillfällen när jag valt att säga nej till kompisars erbjudanden om en tjejkväll bara för att jag helt enkelt inte tycker mig passa i några plagg. Oavsett vilken vikt jag haft har jag alltid känt mig tjock, ser jag foton från några år tillbaka kan jag tänka: Jag ser ju nästan smal ut där. Sedan intalar jag mig själv att det är kamerans vinkel som gjort sitt. Det värsta med det här är att jag skäms, jag skäms något oerhört över att vara vuxen och ha ätstörningar. Jag har lyckats ta mig långt i livet men mina ätspöken är där och hugger mig i ryggen. Varje morgon väger jag mig, jag har vägt mig på vänners vågar för att se om vikten skiljer sig. Jag har provat att äta nyttigt men när det inte ger resultat tillräckligt fort går jag över till metoder jag vet fungerar: Äta ett mål om dagen, tugga tuggummi för att dämpa hungern, dricka varma drycker. Jag har nu gått ner 4 kilo på två veckor, jag ser ingen skillnad på min kropp. De där fyra kilona får mig bara att tänka på minst fyra till, när de fyra försvunnit om de försvinner kommer jag se samma sak i spegel. Det spelar ingen roll vad jag väger eller hur jag ser ut, så fort någon talar om vikt i min närhet så kommer jag att känna att det är riktat mot mig. Jag visar aldrig William min bantningshets, jag talar aldrig med honom om saken, jag berättar att alla är lika värda och är noga med att poängtera att vi ser olika ut och att olika är bra.
Jag tycker så när det gäller andra, men när det kommer till mig själv? Kan jag aldrig tycka att jag är god nog. För kvinnans kropp i spegeln jag ser har jag svårt att förlika mig med. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, jag vet inte om jag vill publicera det men samtidigt tror jag att det finns fler än jag därute som känner igen sig. Eller så är det bara de att den logiska biten i min hjärna talar om för mig att detta beteende inte är sunt och att jag måste skriva av mig för att förstå det.

Ringt VCT

Madeleine Stenberg 10 november, 2010 7 Kommentarer

Så nu har jag ringt vårdcentralen och fick tid på tisdag klockan 14.25 blir nog bra. Skrivit på facebook och folk tycks ha såna där så länge dom inte ändrar färg och kliar samt växer ska dom vara ofarliga vilket kändes som jag nog kan lyssna på. Men vill ändå kolla upp liksom.

När jag ändå är inne på sjukdomar. Jag tvingade i mig frukost idag. Jag lovar er att det var hemskt, är det något jag har sjukt svårt för är det just frukost. Dom kväljningar som uppstår är banne mig inte milda. Jag satt med kräkor i halsen och mådde så pyton att det inte fanns ord för det, det här är en av mina ”bieffekter” på mina gamla ätstörningar tror jag. Jag minns där runt elva / tolv år hur jag slutade äta frukost en av anledningarna kan ju varit att jag just fick kväljningar men sen också så att inte äta frukost fick mig att gå ner i vikt också, lika som det gick mig att gå ner i vikt på högstadiet när ingen kollade så man gick gick till matsalen.

När jag väntade William fick jag tvinga i mig frukost jag minns hur jävla jobbigt det var att kämpa alla mornar för att få i mig frukost när jag fick kväljningar för varje tugga. Jag gjorde det för hans skull, men när jag började amma så slutade jag igen det var liksom att jag inte orkade kämpa längre. Jag har försökt äta frukost i perioder men det är samma visa varje gång. Jag önskar jag kunde känna det där som andra pratar om ”åh va gott med frukost”, det gör jag inte frukost för mig är förknippat med kväljningar och tårar vilket är hemskt.

I alla fall mår jag sjukt illa nu när jag ätit, kanske inte frukost är något för alla?

Föresten blev jag bokad på jobb imorgon 7.30-14.00 rätt soft tid, dels får jag då lite extra pengar och sen känns det bra att få jobba lite. Behöver lite extra till julen (vem gör inte de) . Ska ta och fylla i lite jobb tider nu.

Alla goda ting heter MAT.

Madeleine Stenberg 21 augusti, 2010 1 Kommentar

MAT MAT MAT!

Jag är som kakmonstret fast med mat som favorit istället. MAT, finns det seriöst något som kan framkalla sådan lust i folk? Jag älskar mat, en god middag slår ut allt godis i världen enligt mig då. Att äta en middag med familjen eller med vänner. Middag är faktiskt något jag riktigt älskar.

Till saken hör att tjejer ofta inte alls vill erkänna att man äter, som tjej ska man äta som en myra och skita ska man inte göra alls. Sen är det helt okej att karlar äter som elefanter och snackar om sitt skit utan problem också, tjejer som gör det känns lite men har hon ingen hyfs och fason? Sjukt är det också vilket också förmodligen leder till det osunda beteende tjejer och kvinnor har till mat. INTE alla, men även om jag älskar middag så är jag sån där som hatar att äta med publik, jag hatar att hämta brickor och BÄRA min mat för jag tror alltid folk glor på mig eller jag är verkligen SÄKER på att folk glor på mig. Jag mår liksom riktigt psykiskt dåligt av sånt, är därför jag aldrig skulle kunna sätta mig på en restaurang och beställa mat till endast mig själv, DÅ svälter jag hellre ihjäl än äter ensam så alla tänker vad är det där för freak utan vänner. FÖR precis så skulle jag känna mig om jag åt mat ENSAM på vilket ställe som helst, ÄVEN mc donalds.

Jag tror heller inte det är något problem endast jag har, utan det här är ett problem jag brukar diskutera med många människor och alla tjejer säger samma sak (SOM jag pratat med) , däremot killar brukar bara va då? MAN går väl bara in och äter och så tycker dom att man är konstig som inte kan äta i grupp.

Det här problemet äger jag också när jag är på fest hos folk. Jag tycker det är skit kul att bli bjuden på middag hos vänner men själva grejen och ångesten innan är helt jävla brutal, oftast får jag stressmage och får springa och skita eller blir förstoppad innan och mår då jävla dåligt att jag vill ringa återbud till mina vänner med någon dålig ursäkt. När det sen är dags för att äta känner jag mig rejält jävla handikappad, vet inte vart jag ska placera mina armar och vinflaskan den vill jag gärna svepa så jag slipper ha mina nerver på helspänn längre… Det här ser jag som ett handikapp faktiskt, det är något som gör att jag ALDRIG vill ha egna middagsbjudningar och att jag hatar att laga mat.

Det är gott med mat men att äta den med folk är jobbigt, detta gör också att jag hatar långbord där man ska plocka själv för känslan av en mils långt golv och att hela tiden snegla på den som går framförs tallrik gör mig mer nervös än jag borde, att ta exakt samma saker i exakt samma mängd utan att den personen ska märka att jag gör en copycat bara för att slippa få någon som undrar om jag är sån som ÄTER alldeles för mycket eller som kläcker ur sig att jag inte äter något alls. Att man ska hålla den där DET här är lagom mängden som gör en till ett handikappat vrak.

Det här att man egentligen är mätt men någon manar på att man ska ta mer så man gör det av ren hyfs. Allt påminner om tiden när jag aldrig åt och slutade äta i skolan. Tiden när maten var min fiende, för även om jag älskar mat idag så finns det en liten djävul inuti mig som älskar att tala om för mig att DU borde inte äta. Den där djävulen som spökar när jag tar mig mat varje gång, som jag trotsar när jag äter för jag tycker om mat numera. För även om man är frisk och inte väger 45 kg längre så är jag ändå alltid sjuk i huvudet och skadad av matens makt. Men varje gång jag trotsar matdjävulen så känner jag två saker, ena är stoltheten över att vara frisk, den andra ångesten över att jag inte borde äta alls. Samma känsla som nog alla med ätstörningar upplever, även om man är botad eller lever mitt i den. Det eviga slagfältet inombords. ALLA goda ting är MAT. Maten för smalheten och maten för ångesten, MATEN för det goda och förbjudna. Alla vägar leder till mat för friska och för sjuka.

Jag älskar mat fast maten är min fiende.

Madeleine Stenberg 8 november, 2009 Inga kommentarer

Kom och tänka på en sak Anna sa till mig i somras när vi var på falucrusingen. Jag satt och hivade i mig diverse alkohol och bjöd Anna då hon lämnat sitt hemma. Var också den kvällen när jag gjort en tabbe och köpte världens vidro dricka, den smakade som kräka luktar. *ryser* , trodde i min vilda fantasi att Anna hade bra smak då jag sett en likadan flaska stå i hennes kylskåp så jag köpte den. Hur som helst, vi satt i hennes mammas karls bil och drack och glodde på bilar. Sen skjussade dom oss hem till Anna för Anna ville byta skor och hämta sitt kära brännvin. Så på vägen hem till Anna började vi snacka mat. Jag ska till Anna i mitt fyllesnack att JAG älskar mat, så kom all slags god husmanskost upp. Jag älskar verkligen mat, en god middag kan faktiskt bräcka det mesta.

I alla fall sa Anna dagen efter att det var ju väldigt intressant att jag gillar mat, jag som bantar jämt och har mer eller mindre fobier för att äta bland okänt folk. Hon har rätt? MAN kan ju undra hur man kan älska mat och när man hatar att äta? Jag begriper ingenting. Jag misstänker dock att mat har en slags djävulsk kraft. Den är god som fan i munnen men är för jävlig uppe i huvudet.

Hur som helst den där kvällen var kul. Jag drack raggargrogg (sprit och i detta fall apelsin juice) , nån likör och vin. Spydde självklart som ett as dagen efter, men jag lyckades filma spektaklet, dansa uppe på en huv och skrika könsord. Vilket bara de gör en lyckad kväll i glada vänners lag. Fick också ont i fötterna men de lyckas man ju alltid få ute en sommarkväll, och nu i denna kalla November längtar jag efter sommaren, lukten av brända däck, en kall bärs och glada vänners lag.

Jag och Anna i sommras. Crusing i Falun.

Kräkasdricka (VARING VARNING)

Jag och Anna i baksätet i raggarbilen.