Min förbannade ätstörning.

Kände när jag valde bilderna ovan att: “Ska jag visa det som får mig glad, i ett inlägg med min värsta kamp just nu?” Skilla gör mig glad på så många plan, jag mår bättre på det psykiska planet på ett sätt som tidigare varit svårt att tänka att jag skulle komma till.

Men det är fortfarnade en del som håller mig kvar, som i ett järngrepp absolut inte släpper min förbannade ätstörning! Det gick så bra där när jag gick på Dala ABC, men jag känner hur regelbundenheten tappats och hur jag börjat hetsäta rejält igen. Igår när jag kräktes (av andra orsaker än ätstöringen. Det är ytterst sällan jag kräks) så kände jag den där tillfredsställningen efteråt. Precis samma tillfredsställelse jag kände på fredagen när mitt enda intag av något på hela förmiddagen och fram tills klockan 14:00 var en Pepsi Max… Sätt dess utom till min promenad jag gjort på detta som inte bara gav mig en kick av välmående för att det var trevligt, utan även efteråt gav mig inre beröm över: “Fatta vilken kontroll du hade idag. Magen kurrar och du är helt slut, kroppen har precis slutat känna sig hungrig också. Bra jobbat!”

Samtidigt som jag riktigt kan avsky hur jag håller på med svält, hetsätning och liten dos av tvångsmotion. Ska man då tillägga att jag brottas mellan ätdemonen och ätängel. Där ängeln säger den totala motsatsen: “Det här är inte rätt väg, du vet att för att bli frisk måste du äta precis som du fick veta under behandling. Du vill inte det här…”

Mitt ätstörda beteende är extra jobbigt just nu eftersom det är höst och då pratar människor alltid med varandra om: Hur mycket man gått ner i vikt, hur man förändrat sitt liv. Att man nu slutat med ditten och datten.

Ätstöringar är som ett missbruk i alla fall i mitt fall. Ett missbruk där maten är drogen som jag hela tiden har en kamp mot. Men medan en missbrukare kan gå på behandling och välja att aldrig mer ta sin drog, så kan jag aldrig göra detsamma för min drog är livsviktig för att leva med.

Undrar om någon ens fattar vad jag skriver just nu. Jag behöver få ur mig detta. Så trött på mina ätstöringar! Jag tänker också om endagarsvården jag fick varje tisdag i 8-veckor var fel för mig. Jag kanske skulle haft dagvård varje dag i 10-veckor, jag har ändå varit fast i mina ätstöringar sedan jag var 7-8 år! Det är nästan hela mitt liv!

Så vad har jag då för variant tänker du? De flesta tror ju att aningen har man aneroxia eller bulimi. Men ätstöring är så mycket mer, den kommer i alla former och färger skulle man kunna säga. Du ser inte vem som har en ätstöring. Vissa av oss är extremt smala, andra är kraftigt överviktiga, sedan finns det alla där emellan också. Jag märker så ofta att många tror att man måste vara smal för att vara ätstörd. Det kunde dock inte vara mer fel, men vi är ju tyvärr upplärda att det bara finns två typer av ätstörningar.

Min diagnos heter ospecificerad ätstöring. Jag har ingen utan istället allt! Jag är inte på väg att dö av näringsbrist men däremot mår jag skit och har svårt att inte äcklas och få ångest när det är dags för mattider. Det är vad jag behöver jobba med.

Så i veckan tog jag steget igen och kontaktade Dala ABC för att få lite hjälp. Jag tänker att man kanske kan få några råd i alla fall.