Kläder

Wild mango kläderna.

Madeleine Stenberg 13 april, 2010 1 Kommentar

SÅ kom dom äntligen. Dom jag väntat på kläderna till William från Wild mango. Snygga och tuffa barnkläder. NÅGOT jag gillar skarpt då det tyvärr mest är fina barnkläder och lite gulligt pluttinutt. William har börjat växa ifrån drakar och bilar och vägrar ha sånt på sig längre. Han protesterar varje morgon jag tar fram ett plagg från Me&I så jag började inse att jag inte kan handla sånt till honom längre. Nu är det tuffa och coola saker som är grejen, man ska ha keps och vara häftig. Inte vara något litet barn utan stort HAN börjar snart skolan och berättar vad som är okej och inte.

Ibland känner jag att det är som en lite tagg inom mig och hur jag vill gråta lite, inte för att jag är ledsen utanför att tiden gått så fort. Jag tycker det var nyss jag hade en bebis i min mage, jag tycker det var nyss han var nyfödd och jag pussade hans varma och doftande bebis panna. Jag tycker det var nyss han tog sina första steg och att han nyss fyllde ett år. Ändå tycker en annan del av mig att han alltid funnits, att tiden gått tagit lång tid. Vi har gjort så mycket jag och han båda har vuxit. Jag vet hur vissa hävdar att man är vuxen när man fyller 18, och när jag var yngre höll jag med. Jag tyckte man var vuxen när man var femton. Jag såg mig som vuxen när jag var femton. När jag var sjutton bodde jag redan hemifrån. När jag flyttade hit till stan som nittonåring var jag så vuxen jag bara kunde bli tyckte jag, så när jag blev gravid såg jag inget konstigt med de. Ändå, nu när jag ser tillbaka med tiden har jag och William vuxit ihop. Jag har blivit vuxen samtidigt som han gått från bebis till snart skolbarn. En del av mig kan tycka att jag först var vuxen när jag fyllde tjugofem. Kanske inte just den dagen, men just den tiden i livet. Efter tjugofem så har jag varit mer lugn och inte lika rädd för vad folk ska tycka och tänka. När jag väntade William och hans första år var jag fortfarande väldigt osäker när jag ser tillbaka på tiden, jag var blev så arg när folk påstod saker om mognad, jag kände att jag levt livet innan så INGEN skulle komma och påstå något sånt. Men när jag ser tillbaka, om jag går tillbaka och ställer mig brevid mig själv som tjugo år och nybliven mamma kan jag också se den osäkra flickan, för egentligen, skillnaden mellan 17-20 är inte speciellt stor. Folk vill så gärna poängtera hur stora skillnader det är, men det är egentligen inte de. I huvudet på alla unga finns ändå en osäkerhet. En evig kamp om att bli accepterad för den man är. Jag tror alla som någon gång varit tonåringar vet vad jag talar om. Hur gärna man vill att någon sa se just MIG. Man vill så gärna att folk runt en sak förstå vem man är och älska en för just den man är, men istället så får man ofta hårda blickar vilket gör så ont. Det gjorde ont tills jag fyllde tjugofem, vid tjugofem? Jag helt plötsligt så bryr jag mig inte om andra människors hårda bedömningar eller iskalla blickar. Jag ser dom inte längre, jag låter folk tycka och tänka men jag vet också att allt jag gör, gör jag för min skull eller Williams. Jag gör inte saker för att andra ska ge sitt godkännande. Det viktigaste godkännadet ligger hos mitt barn, godkänner han mig så har jag gjort ett bra jobb.

Jag älskar William så. Jag och han har vuxit ihop dom senaste 6 åren, jag har vuxit som mamma och han har vuxit upp och blivit ett tryggt barn med hela världen under sina fötter. Jag inser med ett lättande hjärta och små lyckotårar i mina ögon att jag har lyckats med det jag ville när jag blev gravid. När jag som gravid nittonåring bestämde mig för att ensam ta hand om min son, bestämde jag mig för att låta min son växa upp med den tryggaste barndomen som finns. Med dom tankarna gick jag in i något helt ensam, jag kom ut stark och står nu här sex år senare. Jag har lyckats med mitt liv. JAG har så mycket att vara stolt över och jag är tacksam för livet. Tacksam för det liv jag lever och tacksam för att jag har hälsan och min son. Jag älskar William så mycket, jag vet alla mammor skriver sånt och det är också de folk använder som ett slags slagord på nätet som det är så fånigt att mammor beyrar sin kärlek för sina barn. Men det skiter jag blanka fan i, jag älskar mitt barn och är stolt över honom. STOLT över vad jag lyckats skapa. Livet ger så himla många vackra stunder. Jag önskar fler människor fick uppleva vad som är bra med livet. Det finns så många där ute som aldrig förstår varför dom lever. Jag var en bland dom, men min lycka i livet var att få barn. Jag tror allas lycka finns där ute, det är bara att leta efter den och aldrig någonsin ge upp. För livet är här av en mening, vi ska leva det. Vad andra tycker och tänker om dig är inte det viktigaste. Det är vad du tycker om dig själv som räknas. Älskar du dig själv? Ja då kommer livet älska dig också.

Wildmango snyggaste barnkläderna ÄVEN för pojkar.

Madeleine Stenberg 23 februari, 2010 Inga kommentarer

Haft Wildmango party, tyvärr så får jag aldrig ihop folk. Men måste säga att NI som inte varit på Wildmango samt sett deras kollektion går miste om något stort. En sak med att ha pojkar är att utbudet är för litet. DET finns mängder av sjukt fina flickkläder men pojkkläder är det sån liten del av. Alltid när man är på affärer så har pojksidan (ja jag vet man kan gå till flick också men majoriteten av flickkläderna är ändå söta kjolar och klänningar jag har ett barn som fyller sex år i år. HAN är inte intresserad av sånt) och det finns aldrig något som egentligen tilltalar mig när jag handlar till sonen, det känns så tråkigt. Man får handla kläder som inte ens känns som något för en själv, tråkiga och trista och propert som att gå till dressman typ. Men å andra sidan kollar man alla karl butiker så har dom SKIT kläder i stort dom ända som har fint är Curb och carlings annars har fan karlar dåligt utbud med kläder. Så nu kom WILDMANGO första kläderna som känns så JÄVLA rättvist mot killar. Kläder som är tuffa på ett bra sätt, kläder där även pojkar får chansen att synas. Dom har fina flickkläder också men dom tar inte upp hela kollektionen som dom gör annars utan pojkarnas kläder syns och sticker ut. Jag ska ha party igen i mars. Handlade massa fint till William nu, och vill ni komma och se något nytt. Har ni tröttnat på Me & I och liknade ska ni kika förbi mig eller boka eget Wildmango party om ni bor för långt bort för snyggade kläder får man inte tag på och verkligen inte i butikerna. Här kommer kläderna jag köpt. Det roligaste av allt, William är rätt ointresserad av kläder. Har haft klädpartyn förr men han har fint och sen hej då. NU bara WOW, mamma kolla kläderna. DEN här vill jag ha. Mamma kolla va snyggt jag måste ha en sån. PRECIS så som folk med flickor brukar berätta hur dom gör i affärer. Så var min son idag. Jag tycker bara de är ett bevis på att flickor inte alls har med klädintresse en pojkar, jag förstår att likt en själv när man går runt i affärer där allt är fult vill man inte handla, på samma sätt är det för pojkar och killar. För vem vill handla fula saker?

Hoodi tröja till mig själv. Så sjukt snygg på storlek 10 tippar på att den är 170 i våra storlekar.

Jeans till William, SKIT snygga i verkligheten, på sidorna kan man göra dom till shorts eller knäppa upp så byxorna hamnar på sidan på ena. SÅ sjukt snygga.

Blåbär och jordgubbspaj samt rabdidoparty.

Madeleine Stenberg 16 februari, 2010 Inga kommentarer

Blev en tröja till William från rabdido partyt, anledningen var helt enkelt att jag väntar på Wildmango mer. Wildmango är mer killkläder och William blir ju nu mer KILLE och räknas ju inte dirket som småbarn vilket L&B, Me&I samt rabdido riktar sig emot. Tänkte inte så mycket på de i höstas men nu när det är vår märks det väldigt tydligt, William börjar bli STOR. Han växer mot skolbarn och hela han blir mer och mer de där är töntigt, jag gillar inte sånt, de är småbarn som leker med de osv. Jag förstår honom också så klart han är ju stora killen nu, och ingen liten bebis.
Märker att vissa gärna ser sina barn som små fast dom ska börja förskoleklass till hösten, verkar liksom som dom ser barnen som mindre än dom är. Jag tycker själv att jag märker hur William växer och hans medvetande, om kläder vad som han vill leka med, vilket som är intressant och vilket som inte är det. Barn är ju inte småbarn speciellt länge. Sen med pojkar så blir kanske gränsen större också vad som är töntigt, flickor ”får” någonstans gilla rosa blommor eller fluffiga gröna moln, men pojkar får inte de. Om dom gillar det själv och föräldrarna uppmuntrar sånt gör inte speciellt mycket runt sexårsåldern för då är dom väldigt rädda för vad killkompisarna ska tycka, DET märks. Inte bara på mitt barn, jag som pojkmamma märker ju hur snacket även går bland sonens kompisars mammor. Deras pojkar är sjukt medvetna om vad som är okej och inte okej. Det är precis som Kevin i ensam hemma filmen beskriver
”Sånt kan man åka på stryk för! En i min klass åkte på stryk för folk trodde han hade en dinosaure pjamas” folk tror ofta att flickor (tonårs) har ett helvete med modé och att kunna leva sig in i kraven vad som är okej, jag tror pojkars tid börjar tidigare i sånt för pojkar måste leva upp till COOL stämpeln ännu tidigare annars åker dom på stryk, det värsta av allt är att pojkarna är medvetna om det också och personalen i skolan inte bryr sig om problemet. Jag tror faktiskt det många gånger är värre att vara pojke och barn än det är att vara flicka och barn, jag läser genusböcker i skolan och överallt skingras hur vi gör flickor till flickor, men pojkarna glöms bort för dom sätter vi ändå högre krav på. En flicka som leker med bilar anses som ”HÄFTIG och COOL” men en pojke som leker med dockor ses som lite defekt och något man ändå måste påpeka lite smått med ord som ”Jaså lilla Ferdinand leker du med dockor du”. Pojkar får heller inte vara söta på samma vis som flickor, pojkar ska vara coola och tuffa redan från dom föds, någonstans tycker folk det är mer fel då att man gör flickor söta. Men är det inte så att det egentligen är sjukt sorgligt att vi inte gör pojkarna söta också? Hur många känner aw när man ser en blå drakdräkt på samma sätt som man känner aw när man ser en rosa björndräkt? Det är nog få, för flickkläderna är så sööta jämt, men inte pojkarnas i samma utsträckning. Självklart lär sig pojkarna rätt snabbt också att det inte är rätt att vara söt som pojke. Många klagar på att pojkar är buffiga och knuffiga, viftar bort det med att pojkar är ju pojkar. Men kan det vara så att pojkarna är just buffiga och knuffiga just för vi lärt dom de från början? Att du ska inte vara liten och söt du ska vara buffig och knuffig. Jag tror faktiskt att man GÖR kön. Vissa saker är genetiska men vissa? Jag tror helt enkelt inte att en pojke föds tuff och en flicka föds söt, där tror jag helt enkelt att vi gjort könen. Jag tycker båda könen borde ha all rätt i världen att vara både söta och tuffa. Frågan är om samhället någonsin kommer bli redo för det.

Blev gott
Huvtröja till William. Väldigt smart då huvan är med knappar, så man kan ta av den.