Söndagsångest
Madeleine Stenberg 
Sitter efter en stund ute på balkongen inne och glor på datorn. Söndagsångest har jag också…
Vill verkligen inte ha måndag imorgon.
Psykisk ohälsa
Matthet
Känner mig inte riktigt i form, skulle inte kalla mig ledsen men kanske mer upprörd. Vissa stunder känner jag mig trött på människor och en sån period går jag igenom nu. Såna perioder brukar jag kunna börja gråta för minsta lilla och jag är väl där just nu. Kanske är det en kombination av längtan efter lite andrum, jag tror själen stundvis bara behöver andrum. Såna stunder saknar jag att ha ett djur, någon att bara krama om och prata med samtidigt som man klappar och borrar in sitt ansiktet i pälsen på djuret.
Andrum, jag antar att jag ska försöka andas ut i helgen och finna någon form av inre lugn.
Idrott och hälsa, de förflutnas spöken talar till dig.
Medan jag stod och grejade med håret nyss kom ett spöke och talade till mig genom ljudet av hårtorken. Jag hamnade i idrottsalen på min låg och mellanstadieskola och kände samma klump i magen som jag kände vid varje idrottspass vi hade. Jag avskydde idrottssalen och fortfarande som vuxen får jag ångest varje gång jag befinner mig i idrottssalar med ribbstolar, basketkorgar, linjer och allt de som påminner om den ångest som idrott gav mig under hela skoltiden. Eller ja under hela skoltiden jag gick dit tills jag insåg hur underbart skolk kunde vara…
Jag förespråkar inte mina livsval och ser mig inte alls som en förebild för den jag varit, dock är mitt förflutna något jag lätt knyter an till jag minns och kan därmed förstå och känna som de elever jag har. Jag minns idrotten och dess hemska tid när jag verkligen mådde ILLA varje gång jag visste att idag har vi idrott och hälsa. Jag minns lättnaden när man råkat glömma idrottskläderna innan man var så stort att man gjorde det medvetet. Jag minns hur underbart det var att SLIPPA vara med, för jag hatade idrotten. Jag verkligen minns den där hemska känslan och klumpen i magen när läraren kom fram med sina band och delade in oss i lag eller ännu värre de gånger läraren lät ELEVERNA välja lag! Jag var den som blev vald mot slutet, kanske inte allra sist men något åt de hållet. Jag som hade astma utan att veta om hade djävulskt svårt att hänga med i de där springa sakerna, fan det kändes ju som LUFTEN skulle ta död på mig, jag kunde inte andas! Dålig kondis och du måste träna mera, jag hatade skiten och önskade många gånger bara att idrottssalen skulle brinna upp… Så lyckligt lottad var jag så klart inte… Utan istället led man, led av att vara med i spökboll och de buande rösterna som blev när man var sist på plan och de ”äntligen” träffade en så man leken var slut. För alla ville ju ha ut de bästa först och vi som var sämst var ju även de som sedan ansågs av laget som den som gjorde att vi förlorade. Jag hatade verkligen idrotten, det enda jag minns var lite kul var när vi hade redskap och fick snurra i ringar och runt stång. Då tyckte jag det var kul! Hinderbanor och sånt, men gruppsporter. Jag mår fortfarande illa när jag ser på fotboll, hockey eller liknade på tv för jag hamnar i någon flashback från låg och mellanstadiet när man blev vald sist och redan från början visste att MIG vill ingen ha i sitt lag.
Jag brukar mer och mer fundera över om det är grunden till att jag trots att jag får någon form av lyckokänsla i kroppen ändå förknippar hälsa och motion som något av djävulens påhitt. Om det är därför jag har sån dålig motivation när det kommer till att röra på mig hemma, köpa hantlar och sånt. Att jag bra ger upp för jag känner mig sämst om och om igen.
För några år sedan läste jag om en skola som delat in sina elever på idrotten efter nivåer. Folk rasade och var jättearga eftersom detta kunde påverka elevernas självförtroende hur skulle det kännas att hamna i ”sämsta” gruppen? Jag tänker så här, som elev vet du redan när du är sämst det vet dina klasskamrater också om. När du är sämst får du aldrig fotbollen, du får ALDRIG chansen att bli bra på fotboll heller för ingen i din klass kommer passa till den sämsta eleven och ge denne chansen att bli bra. Utan det är alltid ELITEN som får bollen eller medelmåttan medan de sämsta aldrig får chansen. Idrott och hälsa ska ju likt alla andra ämnen i skolan ge alla elever chansen, men i en värld där det endast är eliten och medelmåttan som får chansen blir det ju inte så. Så varför inte kategorisera? Varför inte dela in grupperna i tre och låta ALLA få chansen. För inget säger att du kommer stanna i samma kategori för evigt, får du chansen att träna upp dig och ha kul kan du också utvecklas. Visst alla kan inte bli proffs men alla kan med rätt förutsättningar.
Det var dagens tankar om läraryrket.
Jag i 6an.
Sjuka människor förstår inte hur många liv dem förstör.
I natt drömde jag en mardröm. Sån där dröm som skapar ångest inom mig och som jag ofta får överleva i vaket tillstånd. Jag tänker ofta i katastrofer, jag förbereder mig för döden hela tiden. Det här är en del av mig som lätt skulle kunna övergå till att jag slutat gå ut. Jag har nämligen sådan ångest inför döden och alla onda människor därutanför mitt trygga hem. Ändå kämpar jag mig ut, det här är den största anledningen till att jag inte flugit sedan 2000 och anledningen till att jag får ångest bara av tanken att någonsin i mitt liv stiga på en färja och åka till vilken ö som helst. Det här är anledningen till att jag tror jag ska dö när jag går runt på köpcentrum eller hatar att åka över broar. Varje morgon på bussen tänker jag, tänk om bussen får sladd och åker över bron nu. Då dör jag och får aldrig mer träffa William igen. När jag åker på bussen och någon med en stor väska kliver på tänker jag, tänk om just den personen kliver på för att spränga bussen nu?
När jag går runt i köpcentrum tänker jag att, detta är nog bästa platsen för att spränga nu. Då dör vi, allihopa här inne. Jag med, det här är anledningen till att jag får ångest när William sover borta då jag tänker: Tänk om det börjar brinna där han är nu? Tänk om han dör och jag aldrig mer får se honom. Bilresor, tågresor, stora folkmassor allt leder till döden och i natt drömde jag om att jag att jag befann mig i lokaler där folk gick runt med sprängladdning de la ut för att döda oss. Paniken när jag höll emot dörren där en idiot stor utanför och skulle in för att döda mig och de tre andra som befann sig där, paniken vi kände för att komma ut och hur en liten glipa gör att de kunde slänga in bomben just till oss. Hur en av de jag var instängd med där inne får ut den och vi hör hur folket utanför dör för att vi räddade våra liv där inne i rummet. Nu var visserligen de som dog, samma personer som försökte döda oss i rummet men paniken och tankarna som flög runt i mitt huvud. Hur mår William, är han skyddad där han är? Mår han bra, kommer han bli moderlös nu? Skräcken paniken och lättnaden över att klara mig i drömmen och vakna. Men tankarna som flyger runt i huvudet på mig nu. Döden, rädslan för att dö. Tack vara alla sjuka människor runt om i världen som dödar oskyldiga. Tack vara idioter som går runt med vapen och tycker att de har rätt att döda att ta oskyldiga liv. Att leva i en värld där du alltid måste vara rädd för att andas, att leva i en värld där folk tror att du är skyddad bara för att du är svensk. Men så finns det sådan som mig, som lever i ständig skräck över att dö. Såna som jag som tack vara att döden blev en del av min barndom gav mig realism, där mitt realism gör att jag så fort jag hör om alla idioter därute i världen som 11 september, London, Irak, Norge, hämnd blod och död. Min första ångest kom redan som barn, den byggs på varje dag och ju längre tiden går ju mer ångest får jag för döden. Sjuka människor förstår inte hur många liv de förstör, det förstör familjer, barn, vuxna. Det förstör för människor som inte ens var delaktiga.
Mitt livs viktigaste bit, är vi två.
Att krama dig och ha dig nära är viktigast för mig.
Älskade son, jag älskar dig så.
Sällan kramsjuk längre men igår fick jag alla kärlekens kramar.
<3
Min kärlek för dig är ren och äkta. Finaste älskade du.
Kärlek.
Love is you and me.
<3
Vad är du rädd för?
Frågar man barn vad de är rädda för svarar det nästan alltid; Jag är inte rädd för någonting.
Barn lär sig snabbt att rädsla förknippas med svaghet. Svaghet är även något som är ett icke önskvärt beteende som mycket annat. Känslor och beteenden har även en typisk beteende att bli ett ”åh det där är så typiskt” så säger man; män, kvinnor, barn, invandrare, svenskt, amerikanskt eller vad det nu kan vara. Precis som att känslor och beteenden och den man är skulle vara något specifikt just för en hel grupp istället för just individen.
Jag är till exempel skiträdd för mörker, döden och gillar inte att höra om jordens undergång på ett eller annat sätt. Jag får rejäl ångest när jag tänker på läskiga filmer eller böcker som handlar om hur jorden går under. RIKTIG dödsångest! Jag minns när jag såg Independence Day när jag gick i sjuan, jag sov inte på ett halvår! Förutom de så var jag lika vettskrämd efter jag sett E:T som barn och mådde riktigt dåligt bara jag såg figuren! Sånt är jag skiträdd för, lika kommer det där med döden på samma veva. Jag skräms över att dö. Att bli äldre skrämmer mig inte det minsta. När folk får ångest över att fylla 20, 25, 30 bryr jag mig inte. Att fylla år år inget som direkt får mig att känna något speciellt men tanken på att dö, att bli sjuk, skjuten, dö i en bilolycka, flygplansolycka och allt fanstyg som finns skulle kunna få mig att stänga in mig totalt. JAG ÄR LIVRÄDD för döden! Jag är rädd att någon jag känner ska dö och det där är verkligen en RÄDSLA jag har. En rädsla som förmodligen tolkas som svaghet hos många. Men det är ändå en känsla ett mänskligt drag.
Ett annat mänskligt drag jag har är att jag är svartsjuk och avundsjuk. Folk i Sverige kallar det gärna för ”Den svenska avundsjukan” och slänger med de uttrycket i tid och otid. Men det är väl knappast en känsla som inte finns i resten av världen?! Jag vet att det är ett uttryck men jag riktigt hatar när folk ska säga att det skulle var typiskt svenskt. Det är en känsla, jag är svartsjuk och avundsjuk på massor av saker och jag står för det till skillnad från massa skenheliga människor som ska spela att de är så glädjande åt andra. Seriöst?! Ingen människa fylld med kött och blod är alltid glad för andras skull, dessutom tycker jag svartsjuka och avundsjuka driver människor framåt att vilja lyckas själv. Så jag skäms inte det minsta över detta. Jag till skillnad från andra står för saken!
Att glädjas åt andra i spel, jag spelar ogärna spel för jag är en skitdålig förlorare och blir skitsur när jag kommer sist! Därmed hatar jag idrott och spel där man ska spela mot folk. Jag känner mig som en idiot och en förlorare när jag inte vinner. Jag vill vinna annars är jag inte med! I sann Karlsson på taket anda är jag en riktig irriterande person på spel. Därmed tackar jag nej till spel, för jag vill inte förlora. Inte nu, inte då, inte någonsin!
Men jag är mänsklig, jag har känslor. Glädje, ilska, avundsjuka, sorg och rädsla. Jag lever med kött och blod och är inte mindre människa än någon annan. Jag precis som alla andra har känslor, det är vad som gör oss till människor på insidan så väl som på utsidan. Speciellt olika är vi inte trots att vissa försöker överbevisa sig själva och andra att de är det.
Det svåraste med julen!
Har slagit in paket, och nu börjar det svåraste att inte tala om för folk vad paketen innehåller! Andra till skillnad från mig vill inte veta vad paketen innehåller, jag däremot VILL veta och tycker att det är tortyr med detta hemlighetsmakeri. Jag gillar inte hemligheter alls utan vill veta vad jag ska få, av samma anledning hatar jag även när människor har andra hemligheter för mig. Det går nämligen ganska mycket tankar i mitt huvud när jag INTE vet. Jag är fruktansvärt nyfiken! Där är jag en äkta skvallerkärring som vill veta saker först! Nu har jag på senare år börjat köpa julklappar till mig själv och skriver från TOMTEN! Då vet jag i alla fall vad några julklappar innehåller så jag slipper gå runt och känna allt för mycket hemlighetsmakeri jag tycker det är hemskt att inte veta! Ännu värre är när man inte vet hur man ska bete sig när man öppnar paket heller som varit ”hemliga” för hur man än beter sig så kan det tolkas fel, där är det skitbra att veta i förväg för då kan man ÅH va bra och dessutom spela in på vad som verkar naturligt. Jag är alltid glad för vad jag får, men jag hatar att inte vara tillräckligt ”före” i beräkningen.
Så nu börjas det att gå runt och inte säga; VILL du veta vad du ska få? Jag kan berätta. Det är lika svårt varje jul för det riktigt kliar i mig. Nästan som man skulle ha en släng av tourettes?! Fast jag har nog mer en släng av nyfiken skvallerkärring sjuka tyvärr. Jag kommer bli en av de där pensionärerna i framtiden som sitter med näsan tryckt mot köksfönstret och kommunicerar med någon vän och berättar de senaste, jag började med sånt redan som barn!
Things i never say.
Jag tar åt mig alldeles för lätt just nu, jag är inte alls den jag brukar och jag vet inte vad det beror på. På sista tiden har tårarna varit så nära mig på ett sätt jag inte är det minsta van vid. Jag kan inte sätta ord på varför och vad det är som känns så fel. William har lekt med sin bästa kompis och granne hela dagen. Jag sitter nu här och försöker lägga upp något intressant att berätta om, jag ska träffa brorsan om en stund. Han kommer hit runt prick med en buss som stannar här utanför vi ska gå och handla något och se på F.r.e.i.n.d.s . William är ute och äter med sin Björn och lite fler folk.
En lördag i Mars.
Så försvann den lördagen, gick lite för snabbt om jag får uttrycka min mening. Det känns som den bara kom och gick typ. Brorsan kom hit och vi åt tacos och kollade på Friends säsong 3. Han åkte hem för en stund sedan så jag väntar på att han ska ringa och berätta att han är hemma. Sån är jag, så fort någon lämnar mitt hem på kvällstid ber jag om att personen ringer eller smsar så fort de är hemma, det är en liten försäkring om att allt gått bra. Det är även därför jag hatar när vänner går hem från fester och liknade, det är obehagligt.
Det här är också en av anledningarna till att jag hatar krogen och besök som betyder att man lär ta sig hem. Jag litar inte på folk, jag tror de flesta människor är idioter och i och med den saken så tänker jag ofta på mördare, våldtäktsmän och annat löst folk som kan finnas ute i det fira på kvällstid. Jag har inte mycket till övers för sånt där och har nog alltid varit skeptisk mot människor, det där med att bli lurad ligger inte i min natur.
Jag tror jag skrivit om saken förut, men det kan tas upp igen. När jag nyss flyttat till Falun och varit på bio med Christin och hennes karl så var jag på väg hemåt ensam. Det var en sommarkväll och klockan var väl cirka 21.00, jag gick efter Södra Mariegatan när någon skum snubbe (jag var nitton, och han var nog något kring där också.) går bakom mig, jag ökar farten för det kändes inte bra. Killen kommer snabbare bakom mig och tar tag i mig och liksom drar mig mot en öppning i väggen, JAG skriker allt jag kan och tar upp min knytnäve redo att slå ner idioten ”SLÄPP mig eller jag kommer slå ner dig!”, han backade och började med ”Åh förlåt tjejen, jag ville bara säga hej”. Jag bara ”GÅ nu!”, han försvann illa kvickt. Jag har tänkt på det där, jag var är inte speciellt biffig på den tiden hade jag dessutom ätstörningar så jag var liten men ändå lyckades jag skrämma i väg idioten med hot om att jag skulle slå ner honom. Jag hade visserligen redan börjat ladda knytnäven när han kom intill mig, jag är sån som vet att jag skulle slåss för mitt liv…
Hur som helst, när jag ändå är inne på ämnet. Under samma veva bodde jag ensam i en lägenhet på andra våningen. En dag efter midsommar ringer hemtelefonen, jag svarar och en mansröst säger ”Hej! Jag undrar om du skulle vilja gå ut med mig.” Jag trodde det var någon kompis som skämtade med mig så jag skrattade och typ, ”visst, du kan säga till vem de nu är att jag fattar skämtet.” Mannen säger då ”det är inget skämt, jag brukar se dig gå runt i din lägenhet.” Här kände jag hur det is;ades efter ryggen på mig och jag frågar vem han är. Han säger då att ”du tittade på mig på midsommar.” jag bara, ÖH nej, han frågar då; ”Hur gammal är du?” Jag säger; ”Nitton…” han ”Å då förstår jag, jag är 40, va synd. Men du kanske vill träffa mig ändå.” Jag svarade; NEJ! Och han sa, gå till ditt fönster jag står nedanför de nu. Jag kollade ut och där stod äcklet. Jag sa hej då och började han persiennerna neddragna resten av tiden jag bodde där.
Förutom den där grejen, råkade jag ut för som höggravid att någon som jag fick intrycket av var en polis, ringde på dörren en tidig lördagsmorgon och frågade om grannen över mig. Jag visste få saker om karln så jag sa väl de lilla jag visste. Som tur vad flyttade jag därifrån sen, märkligt ställe. De nya jag flyttade till var det istället en galen gubbe som försökte slå in en rutan med en stolsdyna.
Det var också en märklig historia, William var någon månad gammal och jag skulle gå och hämta ett glas vatten, utanför mitt balkongfönster står en gubbe och glor in! Jag skrek och sprang in och slet upp dörren till min syster och hennes sambo som jag bodde ihop med. De båda sa till mig och sluta; DE står ingen gubbe där. Jag skrek och var hysterisk och fick ingen respons så gick ut och frågade ”vad vill du?”, Gubben svarade; ”Vet du vem jag e?”, jag sa självklart NEJ. Varpå gubben säger ”problemet är att de vet inte jag heller.” Jag ringde ett ålderdomshem för att se om någon sökte gubben, de bad mig istället ringa polisen. Vad skulle jag göra?! Jag var tjugo år, skiträdd och fattade väl inte att polisen var bäst att höra av sig till. Gubben fattade på något vis att jag ringde polisen så han började skrika inte så väldigt fina kvinnliga könsord till mig, varpå syrrans dåvarande karl insåg att de faktiskt stod någon idiot därute och när gubben tog upp stolsdynan och jag sprang med telefonen bort från rutan så sa syrrans dåvarande pojkvän till gubbe att lägga ner dynan annan skulle han slå ner gubben. De var väl mer om gubben skulle ta en sten eller liknade, jag var rädd för Williams liv så när polisen väl kom sen så var jag jättehispig och ringde Björn och var nära på att börja grina…
Vi flyttade därifrån kort efter händelsen.
De nya boendet vi hade var lugnare, där hände det bara en sak runt Williams tvåårsdag. Vi firade William när polisen helt plötsligt lyser in på oss med en ficklampa och slår upp en stege för att klättra upp till grannen ovanför, de ringer sedan på dörren och frågar om jag sett grannen. Blev en udda födelsedagsfirande för där satt man och funderade på vad fan grannen som jag inte ens visste om det var en kvinna eller man höll på med eftersom h*n fick besök av poliser bara så där.
Jag tycks dra till mig märkliga saker, förstår inte riktigt varför? Det är precis som att konstiga händelser har en viktig del i mitt liv. Jag behöver liksom inte skapa dramatik, den kommer till mig naturligt.
Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två.
Pratade med Björn igår, jag förklarade för honom varför jag har så svårt för kvinnor. Hur jag uppfattar tjejer som falska svin och att det aldrig går att lita på tjejer du inte känner VÄL till 100%. Jag har lärt mig den hårda vägen att kvinnor sticker varandra i ryggen, klättrar över döda kroppar för att nå sitt mål. Jag hatar kvinnor med makt, hela ens liv har man hört begreppet ”var det kvinnor som bestämde i världen skulle världen vara en bättre plats.” Kvinnor i maktpositioner är minst lika jävliga som män, jag minns i skolan hur tjejer med glädje kunde säga saker för att såra, eller bara för att visa att ”Ha, du får inte vara med”. Det finns ett begrepp som folk ser lite ”skämtsamt på”, att tjejer bara kan leka två- och två. Det där viktiga ordet ”bästis”, att vara ”bundisar”. Dessa två ”bästisar” är villiga att göra allt för varandra, och något jag tror många tjejer känner igen sig i, är rädslan över att bli sjuk från skolan för då kunde din bästis helt plötsligt blivit bästis med någon annan och DU hade helt ingen vän kvar.
Jag föredrar män, manliga kollegor, manliga studenter och manliga lärare. När jag väntade William hade jag ungdomspraktik på ”Ta till vara” här i stan, där var det en kvinna som sa till mig. FÖRDELEN med den här arbetsplatsen är att vi kvinnor är minoritet här, det betyder att det aldrig blir skitsnack och konkurrens här. Det behövs några män på varje arbetsplats för en grupp med endast kvinnor fungerar inte.
Jag har under årens lopp insett att detta är sant, ser jag tillbaka på saker har män alltid stöttat mig mer än kvinnor. På högstadiet när jag mådde som sämst och skolkade, var det inte kvinnorna som var förstående och försökte peppa mig att komma till skolan. Kvinnorna var dömande och såg mig som ett ”problem”, männen däremot var aldrig såna de försökte att ge mig lättare uppgifter och peppa mig. Jag insåg det inte då, men ser jag tillbaka inser jag att män alltid stöttat mig, alltid försökt hitta mig.
Det är lika på högskolan, alla kvinnliga lärare jag haft har jag känt att de vill få mitt självförtroende ner i skorna, de vill verkligen få mig att inte tro på mig egen förmåga och många gånger har de lyckats även om jag valt att kämpa emot och komma tillbaka till toppen igen. Tyvärr har de fått en ovän i- och med detta och jag går och hatar dom i smyg. Medan de manliga lärarna alltid peppat mig och talat om hur bra det är och fått mig att känna att WOW jag kan ju. Lika var det när jag läste in gymnasiet via NTI, där var det männen som peppade mig och la fram fina ord och fick mig att stärkas jag kan, jag lyckas!
Igår när Björn låg i badet och jag satt bredvid honom på toalettstolen och kämpade mot gråten och talade om hur mycket jag hatar kvinnor i maktposition, sa Björn ”Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två?” Varpå jag svarade, JA det är precis så! Det spelar ingen roll hur gamla vi kvinnor blir, för det där faktum ”jag tycker om dig för du är min bästis, men jag ogillar dig för du är inte min vän.” stannar kvar oavsett ålder. Jag påstår inte alla kvinnor är så här MEN många! För många.
Hela mitt liv har jag känt att jag behöver ingen man i mitt liv, igår insåg jag att. Jag behöver en man i mitt liv, jag tror jag behöver en man för att kunna diskutera min frustration gentemot mitt eget kön. Jag förstår mig inte på kvinnor…
Bloggtorka.
Varför skriva när man inte har något att berätta om, jag känner mig allmänt ur ord. Idag eller ja denna period gör mig så bitter. Sen höst/vinter och jag har liksom aldrig varit bundisar. Jag blir automatiskt deppad och tappar tron. Sen de faktum att jag just nu lider av att inte kunna tappa kontrollen gör mig galen. Varför kan jag inte vara en av alla dom som glider in i ett rum och finner mig bekväm med det? Nä istället distanserar jag mig och drar mig bort. Allt för att inte lära mig tycka om människorna, förr såg jag det inte som ett problem. Jag tänkte att vad stör det mig egentligen, jag vill ju ändå inte ha för mycket folk i mitt liv, jag sa det till och med på lärarprogrammet ”jag är inte i behov av vänner, jag har några få och är nöjd med det. En stor vänskapskrets skulle bara stressa mig.” så är det fortfarande, hur ska man kunna vårda fler än 5 vänner? Men sen skriker en del av mig att jag faktiskt förlorar många människor genom mitt tankemönster. Men för att slappna av och släppa människor in, måste jag också börja lita på folk och med en ärrad själ som jag, där knivhuggen träffat ryggen är det svårt att börja lita på människor. Känner mig förvirrad.