Nu har jag ångest, kände hur allt bara rusade kring mig och försökte till varje pris att inte börja gråta. Andas och andas, efter att ha pratat med mamma blev det bättre. Jag avskyr detta, all ångest jag ska behöva genomgå för att ta mig iväg. Som mamma sa är allt bra efteråt, Björn sa du vill ju det här. Ja jag vill och jag vet hur upplyft jag kommer vara efteråt. Men jag känner ångest inombords och mår skitdåligt. Jag avskyr att må så här och känna rädsla. Jag ska andas och nästa gång jag skriver befinner jag mig på hotellet i Stockholm. Detta ska bli bra! Andas och åter igen andas.
Etikett: Psykisk ohälsa
Att leva med ångest.
Så var det igång igen, jag har försökt att motverka ångesten så mycket det bara går i tre dagar nu. I torsdag började ångesten bli påtaglig, jag har känt av symptomen sedan någon vecka tillbaka, ångesten började dock i torsdags.
Jag följer inte nyheterna, jag undviker att diskutera saker som handlar om världen för att det inbringar inte empati för mig eller förfäran, världen ger mig ångest. Precis samma ångest som jag dagligen tampas med på bussen, eller den ångest jag känner när jag minns något jag inte vill minnas, eller när någon är sjuk och jag genast börjar tro att denna människa ska dö. Jag känner hur en snara dras åt kring min hals och hur jag inte kan andas, hur jag kämpar för mitt liv för att överleva och hur jag sakta men säkert håller på att dö själv. Hur livet dras ur min kropp och hur varje liten del av mig måste djupandas för att leva. Jag vill inte att människor runt mig diskuterar jordens undergång eller att snart kommer människorna utplåna sig själv, JAG vill inte höra om världskrig och död. Jag vill verkligen inte veta ett skit om sådana saker och absolut inte människors åsikter i vilken hemsk människa man är för att man väljer att helt enkelt inte lyssna eller stänger av tvn. Jag mår dåligt av sånt här, det är en del av min ångest, en del av min sjukdom? Som jag lever med dagligen, som jag haft så länge att jag inte vet hur jag någonsin ska bli av med den. Det är därför jag avskyr att inte ha kontroll över saker jag vet att jag kan kontrollera, det är därför jag avskyr att vara ensam. Det är sådana helger som denna när jag har sådan ångest som nu, som jag tror att jag håller på att dö. Börjar skapa strategier för att ta med alla jag känner och dra, lämna allt och flytta ut på en öde ö någonstans och leva på det som jorden kan erbjuda.
Folk utan ångest kommer aldrig förstå hur det är att leva med ångest. Det är fruktansvärt, det är en av anledningarna till att jag ogärna går på kalas, dop eller fester. Hela proceduren med att umgås med massor med människor, kanske bli tvungen att vara med och leka och kanske ännu värre vinna något, är så jobbig att jag hellre skyller på ekonomi och sjukdom än går dit. Tanken på att bli uppropad för att tilldelas presenter eller priser är fruktansvärda. Jag hade ingen fest när jag fyllde 30 eftersom ångesten över att någon kanske skulle sjunga för mig, övervägde glädjen i att umgås med människor jag tycker om. Jag talar aldrig om för människor när jag fyller år eftersom jag är livrädd för att folk ska gratta mig i stor grupp. Jag sätter mig hellre ensam i ett hörn, än sitter med alla andra människor i en grupp. När började min ångest? Dödsångest och ångest för sjukdomar har jag haft så länge jag kan minnas. Kanske är jag född med ångest? Eller så minns jag bara inte ett liv utan, just nu är jag i en ångestperiod. Varför skriver jag ens det här? Kanske för att jag vill att andra ska förstå? Kanske för att jag önskar att folk ska sluta prata om de saker som inbringar ångest hos mig när jag är med.
Jag känner för att ligga under täcket idag och aldrig mer gå ut, bara ligga där och blunda. Jag har inte sovit mycket under natten, istället har jag vaknat och tänk på döden, krig, sjukdomar och jordens undergång. För det är vad alla människor just nu talar om, och jag vill inte höra mer om de sakerna. Jag vill prata om sånt som är bra någon gång, inte allt skit som kan hända.
Att bringa nytt liv i något som inte varit stimulerande på ett tag.
För ett år sedan var jag säker på att jag inte skulle jobba som lärare så länge till. Jag stimulerades inte längre av jobbet och kände mig deppad av att gå upp varje morgon. Jag jobbar alltid när jag arbetar, men jag kände inte den där drivande passionen jag kände precis när jag var nyexaminerad. Jag grubblade där under mitt tredje år som lärare om jag valt rätt? Hade jag verkligen valt rätt yrke, var det verkligen ett bra val. Det kändes inte alls som jag ville och jag kikade runt i smyg på andra former av jobb. Kollade högskoleutbildningar och en natt drömde jag om att jag utbildade mig till doula. Jag vaknade och kände, det är ett kall det är dags att söka till doula-utbildningen som jag så länge velat gå. Så jag sålde saker och innan jag visste ordet av hade jag betalat avgiften för att bli doula. Jag var skitglad och kände hur livet och glädjen kom tillbaka till mig, jag fick nytt liv och nytt hopp. Jag minns där runt julen förra året hur Björn sa; ”Du låter så glad igen. Riktigt lycklig, det är kul att höra.”
Jag vet exakt vad han menade för jag var verkligen inte glad hösten 2014, jag gick ner 15 kilo och jag åt knappt någonting. Inte för att de skadade med viktnedgången, men jag var helt enkelt skitledsen inombords. Jag kände bara att jag valt fel yrke och att jag hade studielån helt i onödan eftersom jag inte ville jobba som lärare längre.
På våren 2015 var jag så säker på min doula-utbildning att jag mest av kände att det är okej att jobba. Under sommaren tänkte jag, ett år till sen så får jag se vad jag gör. Sen började jag nu på höstterminen 2015, och veckorna hittills det är helt galet men jag känner mig precis som när jag var nyexaminerad, läraryrket känns helt rätt och jag vill jobba med detta. Jag älskar att gå till jobbet på morgonen, och det är skitkul att sitta hemma och planera. Jag känner motivation och inspiration, jag undrar ju vad det beror på? Vad fick mig att så tvärt börja känna passionen för jobbet igen? Är det Williams sjukdom som fick mig att se livet från den ljusa sidan, vetskapen om att allt i livet kan vara värre? Är det doulautbildningen som blir min morot eftersom jag ännu en gång får lära mig något nytt? Är det helt enkelt nystarten på jobbet med egen klass och att jag får utvecklas som människa? Jag tror det kan vara en blandning av allting, jag är en rastlös och rotlös själ. En del av mig är ett typiskt barfotabarn som måste stimuleras för att må bra, jag tar in omgivningen och direkt någon mår dåligt runt mig blir jag genast trött och mår dåligt. Björn brukar säga att jag vill göra alla lyckliga, och det är en omöjlig uppgift. Det kanske är så, jag försöker alltid låta andra människors lycka komma i första hand. När något då suger livet ur mig tappar jag gnistan, jag måste söka utmaningar och känna att jag är meningsfull. Det kanske är fel av mig att skriva detta, men jag behöver verkligen få ur mig hur jag känner mig. Även om livet runt mig just nu är fullt med bitar från ett trasigt pussel, så känner jag hur det börjar byggas ihop och hur jag finner mig själv igen. Jag känner lyckan i kroppen, utmaningar och glädje. Jag kommer ha de tre bästa jobben i världen i slutet av oktober. Jobbet som mamma, lärare och doula!
Jag kryssar av dig från skolkatalogen.
Det finns stunder när en hjärta stannar till, ibland öppnar man upp den där lådan och något minne faller ut. Jag har flera kartonger och lådor samlade med minnen på olika platser här i hemmet. Ibland snubblar jag över fotografier och rent av gamla skolkataloger. Jag minns fortfarande hur roligt det var att få hem den där skolkatalogen på högstadiet och bläddra runt bland de killar man tyckte var så snygga, eller titta på människor man ogillade och säga ord man aldrig skulle våga yttre till dem i verkligheten. Jag hade vänner som bodde på andra orter, och sedan även några som hade tillgång till gymnasiekatalogerna och dessa var status. Där kunde man sitta och kolla på andra killar och det var ju kul i den åldern, killar.
Hur som helst, ämnet jag tänkte bege mig in på är alla dem i katalogerna som inte längre finns i livet. Det är så tragiskt, men när jag kollar i skolkataloger inser jag ofta att det redan finns flera som man skulle kunna kryssa för de lever inte längre. Det kanske inte är så många egentligen, me tillräckligt många för att man ska reagera. Det är snart 15 år sedan jag slutade högstadiet och det finns människor som borde vara i min ålder som redan är döda. Människor man mötte i skolans korridorer, människor jag inte kände men visste vilka dem ändå var. Människor som ändå lämnat ett intryck om än bara i ögonvrån. Det är något extra tragiskt när livet lämnats av unga människor. För man är för ung att dö när man fortfarande är mitt uppe i livet och inte fått leva fullt ut ännu.’
Kanske berörs jag extra mycket av döden, då den skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vet att döden är så definitiv, vi ska ju en dag dit. En dag ska vi alla säga adjö till detta jordeliv och döden skrämmer mig just därför. Någonstans har jag alltid dåligt samvete över att jag så sällan besöker min pappas grav. Jag tänker på att jag borde besöka den, borde lämna en blomma när jag är i Orsa. Men med minnen som bleknar bort och en tid som skapat utrymme för annat är det som den tomma gravstenen inte berör mig. Jag minns att mamma sa till mig när jag var där som barn, kanske var det sommaren då han dog eller något år senare att i framtiden kommer jag kanske gå dit olyckligt kär och gråta. Just då förstod jag inte vad hon menade, och när jag väl var olyckligt kär kändes det så under min värdighet att gråta vid en grav.
Sorg för mig har nog alltid varit sån, jag ser det som skrämmande att gråta. Jag gråter när jag är arg, men att gråta annars gör så förbannat ont. Om jag gråter känns det som hela bröstet ska klyvas och hela mitt liv ska åka ut genom mina lungor och jag får panik. Det känns som när jag befinner mig på höjder jag får panikångest av tårar och gråt. Så jag gråter så ogärna, men jag berörs det hugger till i mitt hjärta och när jag ser människor som inte längre finns bland oss på ett fotografi i en bleknad skolkatalog hugger det till i hjärtat på mig. Det kryssas ett ansikte med en osynlig penna ur en skolkatalog, för människan som försvann och lämnade en plats så tom plats kvar.
En kortare dag.
Ja då har man ställt om klockan då. Alltid lika förvirrande, jag tycker hela denna dag brukar bli en allmän sovfest. Alltså jag mår verkligen inte bra av att ändra klockan fram och tillbaka, avundas dem som inte märker någon skillnad. Hur är det för er?
Under Earth hour igår gick jag och la mig. Sov tills 5:30, för att sedan somna om igen. Känns egentligen helt galet att ha så stort sömnbehov, men jag har sovit dåligt i över en måndag. Legat vaken till 00:00 på nätterna och vaknat vid 4:00 och inte kunnat somna om. 4 timmars sömn är ju inget att sträva efter precis, men jag tror det är en ond cirkel just nu med mycket tankar och då stressas jag upp. Efter påsken brukar saker lugna ner sig, jag måste verkligen försöka att sluta att ta på mig saker hela tiden. Just nu känner jag av en del ångest och sånt är inte speciellt roligt. Förra sommaren när jag hade semester hade jag sån ångest att jag trodde att nu kommer jag behöva läggas in. Samtidigt så bearbetade jag ångesten på mitt vis och det blir bra. Jag får ångest när jag känner att jag inte har något att lägga hundra procent fokus på. Att alltid vilja vara igång är inte ett bra sätt och det vet jag, men det är mitt sätt att kontrollera att inget oönskat dyker upp. Så här blir man av att utsatts för trauman för många gånger i sitt liv, och det är inget jag kan förändra det är ett invant beteende som jag pratat med psykologer om i många år i perioder.
Nä nu ska jag se på Buffy, började slötitta på den på Netflix igår. Förstår att den var populär för många år sedan (jag såg den aldrig när den gick, istället var jag helt fokuserad på Förhäxad), men som med alla gamla serier stör man sig på saker som kunde gjorts bättre, med ny teknik.
Att ifrågasätta är inte att trotsa.
Förändringar i livet, ibland tänker jag på min resa genom livet och hur jag utvecklats. Ibland funderar jag på om man utvecklats bakåt i vissa fall. När jag var yngre stod jag gärna upp mot saker jag inte tyckte om. Orättvisor och vägrade hålla tyst när saker och ting var fel. Jag kände en stor irritation mot att vissa fick privilegium medan andra fick det sämre. Jag ansåg även att vissa saker lite var som ett straff, och kanske det många gånger var så att skolan straffade vissa elever också. Jag minns fortfarande en lärare på skolan, som vid detta tillfälle var i våran klass som ”vikarie” en stund när vår lärare gjorde något annat, under den här lektionen satt en annan elev och kallade en klasskompis för tjockis och bad min klasskompis ”åka hem”. Efter upprepade gånger utan att läraren reagerade. Jag fick nog och sa då; MEN är du så smal själv då? Du kan väl gå hem du med! Skillnaden här emot när denna elev sagt detta till min klasskompis om och om igen var att läraren genast reagerade och bad mig hålla tyst. Varpå jag ifrågasatte läraren med? Varför har den ena rätten att säga denna sak upprepande gånger, men jag får inte svara emot? Läraren blev skitarg och lite senare under dagen fick jag en stor utskällning av min ordinarie lärare som berättade att jag varit uppnosig mot vikarien och att jag skulle få två råd: Tvätta munnen med två och vatten, och ta hand om dig själv och skit i andra… Jag minns än idag hur upprörd jag kände mig över saken, för det var så uppenbart att den ena eleven fick göra vad denne ville medan jag gjorde fel som inte såg på när den andra blev utsatt för kränkningar.
Även genom resten av min skolperiod råkade jag ut för såna här saker när jag stod upp emot orättvisor, jag har hela livet mått förbannat illa av hur andra beter sig men eftersom man återupprepande gånger fick negativ respons på att säga ifrån, blev jag tillsist som alla andra… Jag har slutat stå upp emot saker som känns fel. Ibland undrar jag dock över saken? Medan jag inombords skriker efter att få ryta ifrån bland andra i min egen ålder eller äldre så tiger jag för det är det mest önskvärda beteendet. Men frågan är ju till vems nytta man gör detta? Varför tiga för att slippa utsätta andra för obehagliga situationer när man ifrågasätter felaktiga ”beteenden”?
När lärare genom min skoltid skrattande sagt; Du borde bli politiker med såna starka åsikter, har jag känt piken i uttrycken. Men kanske det är så, jag borde kanske blivit politiskt aktiv. För jag avskyr orättvisor och känner en ganska stor ovilja mot att hålla käften, när munnen egentligen bara vill vräka ur sig massor av saker för att sluta bita ihop och inte reagera!
Rötter.
Rötter, ett ord med många olika betydelser. Rötter till träden, rötter till blommorna. Som barn fick man måste höra, dra inte upp rötterna när man plockade blommor. Jag var ganska intresserad av rötterna som barn, när jag lekte brukade jag dra upp ogräs så långt det gick för att få upp rötterna som jag sedan lekte att jag gjorde någon mat med. Geggamoja med rötter, sand, jord och självklart VATTEN. Jag blandade ihop detta till soppor, mat och annat som jag sedan lekte med i timtal. Främst tillsammans med min syster, även om jag var ett mer innebarn än utebarn så lekte jag ändå gärna sånt här och länge. Jag hade leksinnet kvar även i sexan och det var en sorg att försöka dölja min lek när hela jaget skrek efter lekstunder för jag tyckte det var så himla roligt. Rötter, sand, jord och vatten. Jag minns när jag slutade leka, ett tvång som kom ifrån att jag kände pressen från andra, hur jag sörjde att inte kunna gegga runt. När jag en tid efteråt fick mens kom ytterligare en sorg för jag ville fortsätta att vara ett barn. Det är flera saker så där jag kämpat mig kvar med trots vetskapen om att jag egentligen för för gammal, vetskapen om att det är dags att ge upp detta nu. Jag minns min första fylla, alkohol och dumheter. Jag minns hur jag, egentligen alldeles för tidigt med mina femton förlorade oskulden och det var bara så otroligt onödigt. Jag var inte redo, och i samma stund försvann något mer hos mig igen. Innan skrev jag, novell efter novell. Jag kunde sitta på mitt rum i timmar och hitta på historier om diverse olika karaktärer men så dog den delen av mig. En del av mig slutade drömma, och mina ätstörningar tog över mig mer än innan.
Jag och Sassa, 1999.
Rötterna, början på livet. Så nu på senare tid tränger rötterna upp igen, jag tänker mer än på länge. Jag analyserar och funderar. Jag minns hur skogen runt mormor och morfars hus i Maggås i Orsa ofta kallade mig till lek, hur jag gick upp och ner till och från Edith’s (min morfars syster) härbre. Hur jag tog min hund Sassa, och syskon ut på diverse promenader och hur jag lekte. Under en perod försvann allt vad skogen stod för ur mitt liv, jag vägrade gå i skogen. Trots att skogen kanske varit en större del av mig, blev jag livrädd och rent av äcklad av skogen. Djuren, naturen och allt det stod för. När hände detta? Vem tog ifrån mig känslan? Min pappa var jägare och flera i mitt släktled tillbaka har varit jägare, jag minns hur pappa ibland tog med oss i bilen för att leta efter älg bara för att titta på dessa majestätiska djur och hur kul det var när vi äntligen såg dem. Än idag känner jag samma uppspelta barnkänsla när jag ser en älg, jag vill skrika ut till alla titta det är en ÄLG. Men älgar ser jag sällan längre, inte lika ofta som jag såg dem som barn, uppväxt nära natur och grönska.
Jag i Uggelbo, utanför Orsa 1990-1991.
Rötter, en del av livet. Jag känner hur rötterna kallar mig. När pappa dog försvann flera av mina rötter. Helt plötsligt hade jag bara en släkt, och den rätta delen av den släkten för mig har varit min mamma & syskon, mormor och morfar. Tills den dagen morfar dog. Jag hade ingen annan när jag växte upp. Pappas släkt var delad i två, farmors sida varav jag mött släktingarna och så min farfars sida där jag knappt har någon koll på någonting. Min farfars sida bor i Hälsningland så mycket vet jag. Orten vet jag också, jag är så nära att få reda på mera om en sida av släkten jag inte vet något om. Jag är så nära, att jag med några enkla knapptryck kan få lite information om mitt förflutna och mina rötter.
Jag och min pappa på campingen i Orsa 1984.
Rötter, att våga öppna sig för dem. Ska jag våga öppna min dörr för mina rötter? Ska jag kontakta dem som vet en del om mig jag själv inte vet? Kanske har de information om varifrån en annan del av mig kommer ifrån? Jag hör rykten om att min släkt på pappas sida är valloner och att detta framkommit via släktforskning. Jag är nyfiken på mitt ursprung men livrädd för att kontakta någon som vet, jag är inte så öppen utan är väldigt obekväm med nya människor och situationer. Men mina rötter kallar och jag vet att mitt inre vill att jag öppnar mig för det förflutna. För att få sinnesro, för att jag behöver avsluta ett kapitel helt och hållet för att gå vidare och äntligen sluta cirkeln som kommer få mig att må bra.
Vad andra inte vet om mig.
Kör en liten snabb lista i brist på annat.
1. – Jag är en känslomänniska. Det betyder att jag känner alldeles för mycket, alldeles för för mycket och känner massor hela tiden. Jag får ofta rejäl ångest för saker jag sagt, gjort eller bara att jag råkat titta på någon omedvetet. En sån sak kan ge mig rejäl ångest och jag försöker intensivt be mig själv om ursäkt och säger till huvudet att, DU gjorde inget fel. Men jag känner mig hela tiden väldigt dum och får dåligt samvete. Det är en anledning till att jag endast dricker alkohol ibland. Jag tycker inte det är värt ångesten dagen efter.
2. – Jag lider av kroniskt dåligt samvete, och grubblar över saker och tänker hur mycket dåligt jag gör jämt. Jag borde göra saker hundra gånger mer. Att jag bara är en människa och ser andra så, verkar aldrig gälla mig själv. Utan istället så lider jag av det där dåliga samvetet, när jag känner mig skyldig att be andra om ursäkt.
3. – Jag utgår ifrån att alla tycker illa om mig i grunden. Det här är skitjobbigt, och något jag verkligen jobbar med. För varför skulle människor jag aldrig träffat automatiskt tycka illa om mig? Men så känner jag, jag tror liksom att alla nya människor jag träffar egentligen vill mig illa. Varje liten blick mot mig, suger jag åt mig som att, den där tycker inte om mig. Det är tyvärr ett invant beteende jag tog mig ann när jag var tonåring, ni vet när alla backstabbade varandra och snackade massa skit i tid och otid.
4. – Jag har svårt att förlåta, jag ger folk en chans och om någon sviker mig finns det inte längre någon tillit kvar från mitt håll.
5. – Jag är expert på att skratta och visa utåt att jag mår skitbra, men det är under såna perioder när jag verkar som gladast jag mår skit egentligen. Även detta ett invant beteende jag lärde mig som barn och tonåring.
6. – Jag har detaljminne och det fascinerar ofta andra. Jag kan minnas exakt vart jag sett en människa förut, jag vet vad han eller hon hade förkläder just vid det tillfället. Jag minns exakt vad folk sagt och gjort och observerar saker fort. Det här kan också vara en nackdel eftersom jag ibland känner för att hälsa och snabbt måste stoppa mig eftersom personen ifråga kan ha varit en läkare jag hade för 10 år sedan…
7. – Jag tycker inte att alkohol och mat hör ihop, jag dricker helst vatten till mat och kan ta en öl före eller efter maten. Men tillsammans tycker jag det förstör hela matupplevelsen.
8. – Jag gillar inte kampanjer som ”Vi gillar olika” och ”En vit jul” osv. Jag blir allmänt provocerad av sånt eftersom jag upplever det som hyckleri. Jag kan börja med Vi gillar olika, budskapet är så klart bra men och just MEN, det finns ingen som helt gillar olika. Alla är fördomsfulla, och jag kan ärligt säga att när jag kollar vilka som går med i kampanjen är det såna som mobbat andra under skoltiden, eller som sitter på Ikea och snackar om ”fetto och skinnyn” som äter det och det. Eller som aldrig skulle vilja umgås med en person som har ett handikapp eller inte använder rätt sorts kläder. Jag tycker alltså Vi gillar olika är en kampanj för hycklare! Och sen då ”En vit jul” även här är grundtanken bra, men de som går med i kampanjen är ju redan folk som INTE dricker under julen. Det betyder således att det inte spelar någon roll om man fyller i att man inte ska dricka, för de som dricker och förstör barnens jul kommer att vara lika fulla på julafton i alla fall, så jag går inte med i sånt. Ska vi får slut på alkoholproblemen måste vi satsa mer på hjälp för de som har beroende, inte skapa meningslösa internetkampanjer.
9. – Jag är defintivit ingen kock, jag önskar att jag kunde laga god mat. Men jag gör de enklaste och tråkigaste rätterna. Tur att William har en pappa som lagar god mat!
10. – Jag tycker det tråkigaste som finns är att äta ensam. Mat ska man äta tillsammans med andra.
När själen möter dig med ett bittert leende.
Idag när jag kom innanför mina dörrar möttes jag av den där jobbiga känslan som far över mig lite då och då. Känslan jag så kämpar emot men som är en del av mig, vissa dagar när jag kliver innanför dörren här hemma, eller går på stan kommer en känsla över mig som trycker hela jaget långt ner i skosulorna. Jag känner då hur själen ropar på hjälp och jag blir ett litet barn som kämpar emot tårarna. Jag ville bara gråta här hemma idag, kände hur jag fick andas lugnt och slå igång en serie för att undantrycka den hemska känslan som kom över mig. När jag känner så här är det som tiden stannar upp och hjärta och hjärna ber mig gå mot min säng, dra ett täcke över mitt huvud, blunda och aldrig mera stiga upp. Hela själen ber mig stirra in i väggen och inse vilken total nolla jag är. Känslorna talar om för mig att alla runt mig skrattar bakom min rygg och jag är inte vatten värld för någon. Min hjärna, kämpar med att tortera mitt inre med olika känslor och hat mot mig själv och jag känner mig så maktlös mot allt de jobbiga som far runt kring mig. Det är som att alla besvikelser, alla minnen och alla svek ska pressas emot mig just då för att riktigt visa hur lite jag har som värde. Varför jag ens skriver detta är nog för många en gåta, jag skriver för jag måste få ur mig sådant här. Det ger mig någonstans styrkan att ta tag i känslorna igen. Vad är det som skapar sånt här? Varför ligger det alltid en sorg dold under ytan som försöker ta övertaget om mitt liv då och då? Jag har mer i livet än jag någonsin kunnat drömma om, men den som en gång varit deprimerad kanske alltid får ha såna här små downs? Det går över för mig, imorgon är det bättre men idag är det tungt och sorgligt. Det går över, saker går alltid över. Styrkan i morgondagen ska få bita tag i mig istället för detta.
Att förstöra någons självkänsla är ett brott, med en oskyldig gärningsman.
Jag inser att jag lät hemskt negativ i morse. Jag får egentligen dåligt samvete för saken eftersom negativa tankar är mindre roligt att tampas med. Jag vet även att många säkert stör sig på den sidan runt mig och ifrågasätter saken. Jag har en dold ångest inom mig som få känner till, den dold ångest som kryper sig på mig när jag är tvungen att utsätta mig för saker jag inte kan. Såna saker som gör att de andra kanske uppfattar som ovilja egentligen handlar om självkänsla och en oerhörd känsla av att vara så dålig att jag inte är värd ett skit. En känsla av att alla runt mig kommer titta på mig och tänka den där idioten. Den känslan hon skapade hos mig och som fått växa och växa. Den känslan som tagit så mycket plats i mitt liv och som skadat allt för mycket av de som skulle kunna varit bra. Jag ställer mig fortfarande frågan inombords när jag ser barn, varför gjorde du så mot mig? Varför tog du ifrån mig nyfikenheten, min känsla av att våga? Varför ville du så gärna ta den ifrån mig? Var det värt det för dig att förstöra en liten människas självkänsla? Att mobba ett barn så mycket att hon fortfarande i vuxen ålder mår dåligt när hon utsätts för saker hon upplever att hon inte kan, eller HELT enkelt verkligen känner att hon aldrig kan?! Att höra dagligen i skolan vilken idiot man är, att vända mina vänner emot mig. Att hånskratta och kritisera varje liten sak jag gjorde, vara sarkastisk och elak och bara berätta om mina svagheter inför alla andra och öppet mot mig det har skadat mig. DU har skadat mig! Jag avskyr när folk ger mig blickar, jag mår skitdåligt och får alltid dåligt samvete tack vare dig. Jag vågar inte ställa upp på nya saker och känner bara hur fel jag gör. Jag blir helt handlingsförlamad tack vare dig. Du som skulle lära mig saker i skolan, du som skulle vägleda mig mina första tre år i grundskolan du talade istället om för alla; Lek inte med henne, eller nu har du Madeleine lärt din kompis att inte tycka om gröt. Du skriver fult Madeleine. Du hade räknat fel på böcker och en elev blev utan bok, du tog då min och gav den till den eleven som var utan med orden; Du är så dålig så du behöver ändå inte den här. Du hånskrattade när jag läste Hattstugan inför klassen och suckade och sa att; Madeleine är den sämsta eleven i den här klassen. Jag gick i ettan och hade precis börjat knäcka läskoden. Du gav mig en dålig självkänsla som fortfarande ligger kvar, tre år av grundskolan som la sin grund i att jag slutade tro på mig själv helt. Jag slutade kämpa på mellanstadiet, på högstadiet gav jag upp och på gymnasiet hade jag ingen anledning att vara där. Jag fick William som blev min sporre i studierna och han visar vad jag kan. Men jag brottas dagligen med att känna mig mindre än alla andra, varje dag tror jag att ALLA runt mig tycker att jag är en dålig idiot. Alla runt mig som inte är inom familjen så klart, jag tror att alla egentligen tycker att jag är skitkass och egentligen hånar mig.
Idag när jag satt vid datorn kände jag mig bra, jag visste vad jag skulle göra om en orolig. Sen skulle mina uppgifter bytas och det blev kaos för det här kunde jag inte. Jag kände bara hur alla förmodligen såg också vilken sopa jag är. För precis så kände jag mig, medan andra som inte kan ruskar av sig saken inom ett par minuter får jag en spärr och en panik som växer inom mig. Jag vill fly, jag vill gråta och springa därifrån. Jag känner mig som jag inte kan andas. Idrott är en sån sak som jag hatar mycket tack vare att det kräver prestation och att visa upp sig. Du ska kunna visa att du är bra och kan, du får inte vara livrädd inombords. Jag får panik av sånt, jag vill inte göra saker jag inte kan för då kommer hennes ord om och om igen i mitt huvud ”du är dålig, du kan ingenting”. Att du var min lågstadielärare och förstörde mig så det kan jag aldrig förlåta, jag vet att hat är ett starkt ord. Men under mina tre år på lågstadiet lärde du mig att hata. Hata både dig och mig själv, jag undrar om det var värt det? Var det värt att ta bort allt från mig? Förmodligen påminde jag dig om någon från ditt förflutna men det gav dig aldrig rätten att förstöra mig.
Detta är ett öppet inlägg om dig, du som förstörde en stor del mig.
