En lördag i Mars.

Så försvann den lördagen, gick lite för snabbt om jag får uttrycka min mening. Det känns som den bara kom och gick typ. Brorsan kom hit och vi åt tacos och kollade på Friends säsong 3. Han åkte hem för en stund sedan så jag väntar på att han ska ringa och berätta att han är hemma. Sån är jag, så fort någon lämnar mitt hem på kvällstid ber jag om att personen ringer eller smsar så fort de är hemma, det är en liten försäkring om att allt gått bra. Det är även därför jag hatar när vänner går hem från fester och liknade, det är obehagligt.

Det här är också en av anledningarna till att jag hatar krogen och besök som betyder att man lär ta sig hem. Jag litar inte på folk, jag tror de flesta människor är idioter och i och med den saken så tänker jag ofta på mördare, våldtäktsmän och annat löst folk som kan finnas ute i det fira på kvällstid. Jag har inte mycket till övers för sånt där och har nog alltid varit skeptisk mot människor, det där med att bli lurad ligger inte i min natur.

Jag tror jag skrivit om saken förut, men det kan tas upp igen. När jag nyss flyttat till Falun och varit på bio med Christin och hennes karl så var jag på väg hemåt ensam. Det var en sommarkväll och klockan var väl cirka 21.00, jag gick efter Södra Mariegatan när någon skum snubbe (jag var nitton, och han var nog något kring där också.) går bakom mig, jag ökar farten för det kändes inte bra. Killen kommer snabbare bakom mig och tar tag i mig och liksom drar mig mot en öppning i väggen, JAG skriker allt jag kan och tar upp min knytnäve redo att slå ner idioten ”SLÄPP mig eller jag kommer slå ner dig!”, han backade och började med ”Åh förlåt tjejen, jag ville bara säga hej”. Jag bara ”GÅ nu!”, han försvann illa kvickt. Jag har tänkt på det där, jag var är inte speciellt biffig på den tiden hade jag dessutom ätstörningar så jag var liten men ändå lyckades jag skrämma i väg idioten med hot om att jag skulle slå ner honom. Jag hade visserligen redan börjat ladda knytnäven när han kom intill mig, jag är sån som vet att jag skulle slåss för mitt liv…

Hur som helst, när jag ändå är inne på ämnet. Under samma veva bodde jag ensam i en lägenhet på andra våningen. En dag efter midsommar ringer hemtelefonen, jag svarar och en mansröst säger ”Hej! Jag undrar om du skulle vilja gå ut med mig.” Jag trodde det var någon kompis som skämtade med mig så jag skrattade och typ, ”visst, du kan säga till vem de nu är att jag fattar skämtet.” Mannen säger då ”det är inget skämt, jag brukar se dig gå runt i din lägenhet.” Här kände jag hur det is;ades efter ryggen på mig och jag frågar vem han är. Han säger då att ”du tittade på mig på midsommar.” jag bara, ÖH nej, han frågar då; ”Hur gammal är du?” Jag säger; ”Nitton…” han ”Å då förstår jag, jag är 40, va synd. Men du kanske vill träffa mig ändå.” Jag svarade; NEJ! Och han sa, gå till ditt fönster jag står nedanför de nu. Jag kollade ut och där stod äcklet. Jag sa hej då och började han persiennerna neddragna resten av tiden jag bodde där.

Förutom den där grejen, råkade jag ut för som höggravid att någon som jag fick intrycket av var en polis, ringde på dörren en tidig lördagsmorgon och frågade om grannen över mig. Jag visste få saker om karln så jag sa väl de lilla jag visste. Som tur vad flyttade jag därifrån sen, märkligt ställe. De nya jag flyttade till var det istället en galen gubbe som försökte slå in en rutan med en stolsdyna.
Det var också en märklig historia, William var någon månad gammal och jag skulle gå och hämta ett glas vatten, utanför mitt balkongfönster står en gubbe och glor in! Jag skrek och sprang in och slet upp dörren till min syster och hennes sambo som jag bodde ihop med. De båda sa till mig och sluta; DE står ingen gubbe där. Jag skrek och var hysterisk och fick ingen respons så gick ut och frågade ”vad vill du?”, Gubben svarade; ”Vet du vem jag e?”, jag sa självklart NEJ. Varpå gubben säger ”problemet är att de vet inte jag heller.” Jag ringde ett ålderdomshem för att se om någon sökte gubben, de bad mig istället ringa polisen. Vad skulle jag göra?! Jag var tjugo år, skiträdd och fattade väl inte att polisen var bäst att höra av sig till. Gubben fattade på något vis att jag ringde polisen så han började skrika inte så väldigt fina kvinnliga könsord till mig, varpå syrrans dåvarande karl insåg att de faktiskt stod någon idiot därute och när gubben tog upp stolsdynan och jag sprang med telefonen bort från rutan så sa syrrans dåvarande pojkvän till gubbe att lägga ner dynan annan skulle han slå ner gubben. De var väl mer om gubben skulle ta en sten eller liknade, jag var rädd för Williams liv så när polisen väl kom sen så var jag jättehispig och ringde Björn och var nära på att börja grina…
Vi flyttade därifrån kort efter händelsen.

De nya boendet vi hade var lugnare, där hände det bara en sak runt Williams tvåårsdag. Vi firade William när polisen helt plötsligt lyser in på oss med en ficklampa och slår upp en stege för att klättra upp till grannen ovanför, de ringer sedan på dörren och frågar om jag sett grannen. Blev en udda födelsedagsfirande för där satt man och funderade på vad fan grannen som jag inte ens visste om det var en kvinna eller man höll på med eftersom h*n fick besök av poliser bara så där.

Jag tycks dra till mig märkliga saker, förstår inte riktigt varför? Det är precis som att konstiga händelser har en viktig del i mitt liv. Jag behöver liksom inte skapa dramatik, den kommer till mig naturligt.