Etikett: Tankar

Det enda jag ångrar i livet är att jag inte bett fler människor att fara åt helvete när det verkligen förtjänat det.

För en liten stund sedan såg jag en lite fjäril flyga förbi här utanför. EN fjäril den 26 december! Undra om den lilla raringen trodde det var vårblåst inatt? Ska man uttrycka det som årets sista fjäril kanske?

Så säger ju nalle puh. Jävlar i mig hur de blåser! Riktigt skallrar. Tur man är inom hus och inte ute känner jag. Vaknar varje gång det skallrar till i balkongen.

Medan resten av folket räknar ner tills julafton räknar jag ner till den bästa årstiden på året SOMMAREN! Om sex månader kommer det finnas blommor ute, det kommer lukta gott och livet kommer leka. Det kommer vara sommar och jag är klar med min utbildning, jag firar SOMMAR i Sverige liksom!

Jag räknar ner till den bästa perioden på året SOMMAREN!

Visserligen inte någon midsommarbild men den är härlig ändå.

Vilket betyder att det är en vecka och fem dagar kvar till det nya året! 2012 liksom!
Det känns märkligt, tiden går fort och 2012 känns ju helskumt då jag anser att jag nyss firade in 2011, fast det var ju nyss tvåtusenfyra också… Fy fan nyårsafton 03-04, jag blev bjuden på whiskey fast jag sa NEJ bjud mig inte på det. Drack två eller tre 7.0 öl och sedan fick jag två eller tre glas Whiskey och det tog några minuter sedan låg jag inne på min kompis toalett och spydde, spydde som ett as. Jag var helt enkelt parkerad där, blev inburen i min kompis säng med en hink framför mig och hon fick skåla in de nya året genom ensam hemma med en amatör som mig. Det var andra gången jag blivit plakat på nyår, blev det 01 också… Just de nyåret lovade jag mig själv på grund av att jag mådde som ett krockat skithus hela dagen efter att aldrig mer dricka alkohol på nyårsafton. Glädjande nog blev jag gravid strax efter där så jag har sluppigt festa på nyår. Till skillnad från resten av befolkningen vill jag inte fira in de nya året med att vara full.

Jag älskar nyårsafton, av någon anledning så tycker jag nog mer nyår än julafton? Konstigt va? Jag får alltid massa känslor i kroppen när de nya året ska firas in- och jag älskar känslan av att kika på raketer i den kalla luften ute. Jag älskar att äta god mat och mysa med William på kvällen, äta lite julkorv och ”ko-ost” som William kallar det (den glada kon ost). För mig är det helt underbart, jag gillar nyår. Julen är härlig för jag får se Williams glada ansikte när han får klappar, men nyår är magisk för det bringar fram fina minnen för mig. Som när jag och brorsan brukade tävla om vem som kunde springa barfota längst igenom snön när vi var små, eller när jag var i Maggås i Orsa och satt uppe med mamma, mormor och morfar och fick säga grattis till min mormor vid tolvslaget då hon fyllde år. Eller när min morfar gjorde sina specialgjorda raketer, det var underbart för mig. Älskade julen som barn precis som William och minns julen som barn med glädje, men som vuxen uppskattar jag nyårsafton mer. Konstigt kanske?

Vi sover över hos Björn inatt. Han bjöd nyss på tacos och de tackar man ju inte nej till precis, jag älskar taco. Läste någonstans att de var typisk ”Svensson” att äta tacos, så antar att vi bryter av för vi är ju inga typiska Svensson direkt. Jag älskar tacos, mycket för jag ät galen i köttfärs tror jag. När jag var sjutton år och nyss flyttat hemifrån levde jag på spagetti och köttfärssås. Jag åt det dagligen tills kroppen en dag sa ifrån och jag fick börja försöka äta lite mer varierande kost.

Det där med att laga mat har egentligen aldrig varit min grej, det är sånt jag gör för jag måste inte för att jag tycker det är kul. Jag önskar jag tillhörde den kvoten människor som lagar mat med ett leende på läpparna, men det är jag inte.

När det kommer till att baka är jag annorlunda, men vi är ju alla olika.

Nu kom Björns gran in, funderar om jag också ska plocka upp min stygga varelse från källaren. Helst skulle jag vilja ha en sån vit eller rosa gran. Björns gran är av äkta vara, min är en fejkad i plast.

Idag när jag och William var på väg ut för att handla kom en av mina grannar. Hon har en liten son på 2 år och är höggravid, då hon började gå upp för trappan med tunga kassar i armarna för att gå med dem först och sedan hämta sin son så sa jag, MEN du jag hjälper dig bära. Vänta jag ska bara hjälpa William knyta skorna först (han kan knyta skorna men de hade liksom åkt ur skon eller hur man ska förklara det.) Hon sa men det behövs inte, men jag sa att jag absolut ville hjälpa henne så jag bar hennes kassar upp för tapporna så hon kunde hämta sin son i lugn och ro, och på så vis slapp springa upp och ner två gånger.

Hon sa tack flera gånger, och jag sa att behöver du hjälp så ring bara på så hjälper jag dig. I dagens samhälle verkar detta märkligt, jag vet det att hjälpa varandra. Jag har lärt William att hålla upp dörren om någon kommer, jag har alltid hållit upp dörrar själv. När jag väntade William och var höggravid, så hade jag ingen tvättmaskin, jag bodde på andra våningen utan hiss och fick bära mina tunga tvättkorgar upp och ner för trappan, dörren slog igen (ni ska inte tro att den gick att ställa upp.) och jag tänkte många gånger när jag minns hur jävla gärna jag ville att någon skulle säga ”vill du ha hjälp?”. Jag konkade med min kassar mellan hemköp och min lägenhet, och jag minns att jag även då tänkte att fan att ingen någonsin ber om att få hjälpa en. Problemet är att man inte får be om hjälp lika lite som man får erbjuda det, jag skiter i saken. Jag erbjuder folk hjälp och min lilla handling idag gjorde mig glad, glad för att jag hjälpte någon och för att jag vet att hon blev glad för vad jag gjorde.
Jag vet att chansen att någon gör något liknade tillbaka till mig är minimal, men jag är glad att jag gjorde det i alla fall för det gav mig en kick, en kick av känslan av att en liten handling kan ha förgyllt någon annans dag det kändes bra inom mig.

Nu beger jag mig ut på stan för att träffa Ayse.

Att vakna halv sju för någon jävla idiot kommit på att vägar ska skottas okristerligt tidigt! Ännu en bock inristad i min ”varför jag hatar vintern” filosofi.

Jag blir oroad ibland när jag bloggar, framför allt när det kommer nya människor till min blogg. Vet inte varför men jag gillar inte när man får såna där kommentarer som ”kolla in min blogg” och en massa saker efteråt. Då blir jag smått paranoid och funderar på vart i hela fridolfs namn det fått tag på min blogg ifrån. Lika reagerar jag om någon sökt efter saramadeleine.se eller mamma och blivande fröken. Såna gånger får jag ångest och tänker, varför har ni sökt er hit?!

Jag läste nyss i skolvärlden en artikel där de intervjuade Bingo Rimmér uttalade sig så här
”-Mediakunskap borde vara obligatoriskt. Media har stor påverkan på individer. Alla unga idag vill bli kända, synas och jobba med media.”
Kalla mig konstig men just det där skrämmer mig. Är det verkligen så att alla unga vill bli kända? Nog för att man fattar det när man läser bloggar men det skrämmer mig ändå att folk så himla gärna vill blotta sin själ för alla och låta media ha en centralroll i sitt liv. Det är min skräck, jag avundas inte alls folk som har kameror efter sig varje steg dom tar, eller blir hotade. Jag skräms av tanke att ha mer en de läsare jag har idag, för jag vill inte att fler ska ha insyn i mitt liv. Ibland funderar jag på att skriva anonym enbart, men jag gillar att skriva och vet ju att släkt och vänner läser. Min blogg är ju min dagbok, där jag skriver om saker i mitt förvirrande huvud, men tanken på att själv bli en av det som så många tycks sträva efter ”känd” får mig mer att må illa en jublande. Det är säkert kul att ha stor blogg och få gratis saker, uppmärksamhet och känna sig som en centralpunkt, att ens åsikter når ut till människor. Att kunna inspirera andra och få människor att gilla ens budskap, skulle säkert jag också tycka. Men det faktum att folk skulle veta för mycket om mig gillar jag inte, jag visar ju inte allt här i bloggen. Jag är ännu mer rädd om mitt privatliv med nya människor, jag kommer från en håla. På riktigt en håla, där alla känner alla och alla vet allt om alla. Folk vet mer om dig än du själv vet om dig, sticker du ut så märks du. Jag hatade det som yngre, just det där att folk trodde sig veta så mycket om en, att få höra ”den har sagt att du har gjort det här.” svarade man öh nej, så fick man svarar ”MEN de har jag hört från en säker källa.”, där stod man som en urholkad fågelholk och tänkte JAHA, jag har väl gjort det då för att försvara sig kunde man inte.
Jag tycker sånt är skitjobbigt, rykten eller när folk tror sig veta allt om en fast de egentligen inte vet ett skit. Därav skrämmer nya lärare mig lite, jag skräms av att inte veta hur de kom hit och vad syftet var att hamna här. Det är kul att ni läser och jag blir så glad för era kommentarer men ni främlingar skrämmer samtidigt skiten ur mig ska ni veta. Märkligt va?!