Då William tröttnade på min kamera, eller tröttnade han har varit less på den en längre period fick jag fota mig själv.
En av många mammor.
Gjorde som fjortisarna och fotade mig i en
skitig spegel dagen till ära.
Etikett: Tankar
Världens från en sjuklings sida.
Längtar tills William kan gå hem helt från skolan. Bara halva vägen känns lång just nu. Mjukisbyxor och vinterskor.
Ät snart – snålisen har talat.
På ica maxi här i stan har de grön stämpel på vissa produkter där det står ”Ät snart – kort datum”, jag brukar ibland ta dessa samtidigt som jag skäms för det känns snålt på något vis att inte köpa samma sak till fullpris. Anledningen till att jag tar sånt där är för att jag försöker intala mig själv att jag gör ett slag för miljön och sparar några slantar. Jag ställer mig alltid i snabbkassan så det är ju ingen som ser min snåla sida men ändå finns den där ”pinsamt” om någon skulle se att man faktiskt tar något med kort datum. Det blir lite som en pensionärsvarning när man hellre tar med sig en kasse än köper en ny (trots att man har 500 platskassar hemma.) Eller ännu värre köper sig en korg i plast som man sedan tar med sig till och från affären.
Jag gillar inte det där med att vara snål, eller som det så fint heter ”ekonomisk” men ibland så tar liksom tanten inom mig lite väl stor plats. Så jag köper ”Ät snart” produkter och känner mig så jävla pinsam egentligen.
Snål (ekonomisk) har jag nog varit hela livet, man kan ju undra varför då jag gärna slösar på dyra saker. Jag är typen ni ser rotandes i tiokronorslådan, eller som rusar in på lindex och skaffar mig trosor för 10 kronor styck bara för att jag någonstans tänker att ”WOW” nu har jag tjänat flera kronor på detta. Reor och billiga priser är som en drog för mig, mitt knark och jag borde skämmas men tyvärr har jag ingen skam i kroppen.
Jag säljer den på grund va?
Är det bara jag som inte förstår varför folk väljer att skriva ut en anledning till att se säljer saker?
Till exempel på blocket, ”Jag säljer bord och stolar för vi fått tillökning i familjen?”, eller ”jag säljer vår bil för vi köpt en ny?”, ”Tv-säljes på grund av flytt?”.
Inte vet jag men jag bryr mig faktiskt inte om varför folk väljer att bli av med sina prylar? Är jag intresserad av dem bryr jag min knappast om i fall du ska flytta, fått tillökning eller för du köpt en ny?
Historien bakom din gamla soffa är jag faktiskt ganska ointresserad av personligen. Men det kanske finns någon anledning till att man berättar sånt här som jag inte förstått? Så när du säljer saker på nätet eller liknade, berättar du varför du säljer eller lägger du ut annonsen och skriver ”jag säljer följande” som jag gör?
Ord som bara låter äckligt!
Jag skrev om detta för några/något år sedan i bloggen men jag måste bara skriva om det igen då detta ämne poppade upp i mitt huvud.
Fula ord!
Varje gång jag ser kakorna som kallas för syltgrottor håller jag på att kräkas. Namnet? Vad sjutton tänkte skaparen på när de bestämde sig för att kalla kakorna för syltgrottor? De låter verkligen så äckligt (ja, jag kopplar allt till konstiga saker.)
Sen har vi hemorrojder, jag har sagt det förr och jag säger det igen DE är de fulaste ordet jag vet! Jag mår fruktansvärt illa av att höra ordet och ännu mer att tänka på ordet. Varför kunde inte någon valt att kalla det för något finare? Finns ju spanska kastanjetter då men de låter ju mest pinsamt? Jag tänker om man nu gud förbjude skulle få hemorrojder och skulle behöva söka hjälp för saken, jag skulle inte kunna gå till läkaren och säga en sån sak rakt ut för ordet är så fruktansvärt fult…
Andra sjukdomar som streptokocker, lunginflammation, och ja vi säger kondylom låter ju långt ifrån lika äckligt som hemorrojder? Hur sjutton tänkte den som skapade vissa namn?
Vårtgård är ett annat exempel, också oerhört hemskt ord, titta på mina vårtgårdar *yiiiuh”.
Att inse att folk kanske vill bli vän med mig.
För ett par veckor sedan slog mig något som fick mig att känna mig otroligt konstig, jag insåg att det faktiskt finns människor som tycker om mig och vill bli vän med mig. Att det finns människor som umgås med mig för de tycker om mig och det kändes märkligt och väldigt konstigt.
Jag har vetat att jag har vänner, jag tycker otroligt mycket om mina vänner och värderar dem högt. Men det har aldrig någonsin tidigare slagit mig att vännerna faktiskt kan känna samma sak för mig. Jag har egentligen aldrig tänkt att mina vänner umgås med mig för det vill, utan mer för att ”ha någon att umgås med”. Jag har absolut inte höga tankar mig mig själv, min insida och vem jag är. Jag är mycket väl medveten om att det även är därför jag inte träffar någon eftersom jag inte anser mig duga i någon annans ögon. Jag menar, vilken kille skulle vilja ha mig egentligen? När de lär känna mig, när de förstår vem jag är. Lika tankar har jag haft med vänner, så slog det mig när jag vid flertal tillfällen på senare tid fått veta att folk VELAT bli vän med mig och att folk verkligen känt när de träffat mig första gången att ”henne tycker jag om”. Att folk säger att det är så kul att träffa dig. Det har känts enda sedan jag fick denna insikt som jag inte riktigt vet hur jag ska smälta det att folk faktiskt vill umgås med mig, att folk gillar mig.
Det har också fått mig att inse att jag stött bort många människor som försökt bli mina vänner då jag per automatik tänkt att; Varför vill de umgås med mig? De har ju redan så många vänner?
Jag har alltid tyckt om de vänner jag haft i min närhet, men aldrig trott att de velat ha mig där. I mina tankar har jag alltid tänkt att; De nog umgås med mig i brist på annat, att de inte gillar min karaktär och allt vad som nu poppat upp i mitt huvud. Men på senaste veckorna har jag fått höra saker som gjort att jag tagit till mig det folk sagt. Vänner tycker faktiskt om mig och vill umgås med mig, människor vill lära känna mig och bli vän med mig på riktigt.
Hur länge har folk försökt med detta utan att jag sett det?
Jag smälter detta bit för bit nu, och många andra saker vilket gör att mitt huvud är fullt med frågor och tankar.
Förvirrad människa.
Dagar.
Känner att jag har noll blogginspiration just nu. Give it to me!
Har duschat och sitter nu här, William är med Björn då det är ”pappa-helg” vilket således gör att jag har GRYMT tråkigt. Skickade ett sms till Björn för en stund sedan med förfrågan om att göra potatisgratäng och någon köttbit till middag men har inte fått något svar ännu. Intresseklubben antecknar?
Vet inte vad jag ska skriva om eller vad jag ska hitta på, någon därute som kan ge mig tips?
Ibland
Ibland funderar jag bara på att låsa bloggen, enbart skriva den som en dagbok där endast få utvalda människor har möjlighet att läsa. Jag skriver inte alltid för att få kommentarer, ibland men ofta skriver jag för min egen skull, för att tömma min hjärna på alla tankar som finns där. När jag skriver inlägg på djupet vill jag inte ha respons jag vill bara skriva av mig. Skriver jag med skämtsam ton är det kul med kommentarer, lika vid shopping, foton med mera. Men just nu när jag går runt med en kittel aggressioner i mig vill jag helst bara skriva för min skull. Får ni otrevliga svar, ta inte åt er. Jag är bara så jävla arg, ledsen, frustrerad just nu. Men jag vägrar be om ursäkt för vad jag känner. Just nu är jag sur och arg, jag skiter i samhällets regler och att debattera om saker som andra anser viktiga. Jag vill bara skriva min jävla dagbok för terapins skull. För även om ni inte märker det på utsidan av ”Madde som jämt är glad” är jag skitledsen just nu och inte upplagd för trevliga diskussioner. Jag kommer tillbaka men just nu vandrar jag i deppoland.
Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två.
Pratade med Björn igår, jag förklarade för honom varför jag har så svårt för kvinnor. Hur jag uppfattar tjejer som falska svin och att det aldrig går att lita på tjejer du inte känner VÄL till 100%. Jag har lärt mig den hårda vägen att kvinnor sticker varandra i ryggen, klättrar över döda kroppar för att nå sitt mål. Jag hatar kvinnor med makt, hela ens liv har man hört begreppet ”var det kvinnor som bestämde i världen skulle världen vara en bättre plats.” Kvinnor i maktpositioner är minst lika jävliga som män, jag minns i skolan hur tjejer med glädje kunde säga saker för att såra, eller bara för att visa att ”Ha, du får inte vara med”. Det finns ett begrepp som folk ser lite ”skämtsamt på”, att tjejer bara kan leka två- och två. Det där viktiga ordet ”bästis”, att vara ”bundisar”. Dessa två ”bästisar” är villiga att göra allt för varandra, och något jag tror många tjejer känner igen sig i, är rädslan över att bli sjuk från skolan för då kunde din bästis helt plötsligt blivit bästis med någon annan och DU hade helt ingen vän kvar.
Jag föredrar män, manliga kollegor, manliga studenter och manliga lärare. När jag väntade William hade jag ungdomspraktik på ”Ta till vara” här i stan, där var det en kvinna som sa till mig. FÖRDELEN med den här arbetsplatsen är att vi kvinnor är minoritet här, det betyder att det aldrig blir skitsnack och konkurrens här. Det behövs några män på varje arbetsplats för en grupp med endast kvinnor fungerar inte.
Jag har under årens lopp insett att detta är sant, ser jag tillbaka på saker har män alltid stöttat mig mer än kvinnor. På högstadiet när jag mådde som sämst och skolkade, var det inte kvinnorna som var förstående och försökte peppa mig att komma till skolan. Kvinnorna var dömande och såg mig som ett ”problem”, männen däremot var aldrig såna de försökte att ge mig lättare uppgifter och peppa mig. Jag insåg det inte då, men ser jag tillbaka inser jag att män alltid stöttat mig, alltid försökt hitta mig.
Det är lika på högskolan, alla kvinnliga lärare jag haft har jag känt att de vill få mitt självförtroende ner i skorna, de vill verkligen få mig att inte tro på mig egen förmåga och många gånger har de lyckats även om jag valt att kämpa emot och komma tillbaka till toppen igen. Tyvärr har de fått en ovän i- och med detta och jag går och hatar dom i smyg. Medan de manliga lärarna alltid peppat mig och talat om hur bra det är och fått mig att känna att WOW jag kan ju. Lika var det när jag läste in gymnasiet via NTI, där var det männen som peppade mig och la fram fina ord och fick mig att stärkas jag kan, jag lyckas!
Igår när Björn låg i badet och jag satt bredvid honom på toalettstolen och kämpade mot gråten och talade om hur mycket jag hatar kvinnor i maktposition, sa Björn ”Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två?” Varpå jag svarade, JA det är precis så! Det spelar ingen roll hur gamla vi kvinnor blir, för det där faktum ”jag tycker om dig för du är min bästis, men jag ogillar dig för du är inte min vän.” stannar kvar oavsett ålder. Jag påstår inte alla kvinnor är så här MEN många! För många.
Hela mitt liv har jag känt att jag behöver ingen man i mitt liv, igår insåg jag att. Jag behöver en man i mitt liv, jag tror jag behöver en man för att kunna diskutera min frustration gentemot mitt eget kön. Jag förstår mig inte på kvinnor…
När folk inte förstår sakers värde.
Kollade runt på en köp och säljsida på facebook och såg hur någon försökte sälja ett överkast från HM för 800. Jag kunde inte låta bli att börja skratta, tror någon seriöst att de ska få 800 för ett begagnat överkast från HM?
*Fnissar*