maj 2010

Slänga in ett inlägg.

Madeleine Stenberg 18 maj, 2010 1 Kommentar

Jobbat idag. 8.15-12.45 imorgon ska jag jobba 9.00-15.00 , skön tid. Behöver pengarna. Räknat ut att om jag jobbar lite kan jag köpa lite roliga saker i höst kanske. Samtidigt jag är inte tipp topp för stunden. Jag märker det, mitt humör är liksom mer neråt än det varit på flera år. Jag är inne i en svaka, en del av mig vill inte erkänna det riktigt en annan del av mig vet. Jag är deprimerad igen. JAG har länge försökt förneka det för mig själv och jag är EXPERT på att dölja såna saker, folk tror jag är samma glada Madde, men det är jag inte. Jag bär på en tyngd över mina axlar, mitt hjärta blöder och jag försöker hela tiden hitta orsaker. Tror att det kanske är de eller de, men egentligen är det samma tankar som förr, den där rösten bredvid mig som talar om att jag är fet, den där rösten som återkommer på nätterna och får mig att tro att jag ska dö eller andra saker som skrämmer mig så. DEN där rösten har varit död i så många år att jag glömt den så förra sommaren dök den upp igen, som en blixt från klar himmel så träffade den mitt innersta hjärta och bröt ner mig bit för bit tills där jag är nu. Den orsakade min utbrändhet, den orsakade mitt spegelhat igen, den orsakade mitt sätt att inte vilja träffa människor. DEN har tagit mig tillbaka, bara för att jag blev så rädd förra sommaren att jag nu inte alls längre kan känna den där känslan jag vill känna. Jag hatar att skriva sånt, deppighet hör till idioter… Men tyvärr så kommer den även till mig. Många vill då gärna försöka få mig att tro att det är för jag är ENSAM, de är klassiker man är endast deppad om man inte har en karl, så fort man har en karl löser sig alla problem och man ser änglar dansa runt röven på en… Tyvärr så har det aldrig funkat för mig, ända gången jag sett änglar var när jag fick sonen och sonens alla år fram tills nu. NÄR blixten kom och slog undan mina fötter. JAG ger er skenet av att vara så jävla glad, jag vill att ni ska tro det för då slipper ni fråga mig, för frågar ni mig och bryr er kommer jag få den där äckliga klumpen i halsen. Den jag bär på varje dag, den som dyker upp så fort William inte är här. När jag ligger mot kudden och gråter. Jag är tillbaka till den lilla sårbara flicka jag var en gång. Det går inte att lösa detta, jag lär ta mig ur det här själv som alltid. ÄNDÅ känns det tusen gånger svårare nu.
OM inte William var här, då skulle jag inte ge mig själv den där kicken att gå upp varje morgon eller varje morgon må bra för att jag ser honom, jag skulle inte orka. MEN jag orkar för William är här hos mig. Min fina älskade pojke du är det finaste som finns.

Tyvärr känner jag inte för att prata med någon vän om att jag känner mig ledsen, för ingen förstår ändå. Folk förstår inte när folk är deppade för alla andra är egentligen så jävla lyckliga. Alla har allt i livet, vissa människor har aldrig mött en motgång medans andra som mig själv bara får gå in i dörr efter dörr för att sedan under ett tag få SEGLA på vågorna. Jag trodde jag skulle få fortsätta segla, jag tänkte att det var min tur att segla fram som många andra, tills förra sommaren när det var som någon gjorde bomben i vattnet och fick mig att inse att DU ska jävlar i mig inte ta livet så enkelt tänkt på vem du är. Du måste kämpa för allt du gör, du tillhör inte alla dom som aldrig kämpat för du är en kämpare och kämpare som du ska ALLTID kämpa. Jag orkar kämpa för jag har William, men jag känner att jag önskar att jag också fick glida så fint fram på vågorna nu. Jag fick kämpa hela min barndom, jag trodde mitt vuxenliv skulle vara min tid att glida på…

Idag fick jag dessutom besked från fittläraren vi haft i 5 veckor att jag var underkänd på tentan, eller ja HON gav mig nytt att komplettera jag skrev att då skiter jag i kursen. Jag läser en 7,5 ifrån Umeå den räknar jag in istället. Jag vill inte ha med den där jävla fittkärringen att göra något mer. ALDRIG har jag gett upp så lätt innan. Men en lärare som säger NEGER i klassrummet och som suckar och himlar med ögonen när man säger något, en lärare som lämnar en och går ut från klassrummet mitt under ett seminarium för att återkomma två timmar senare, som hånler när man sagt något och om är totalt osympatisk och endast spelar på att hon är smart roll, är inte för mig en lärare jag hyser större respekt för, då kan jag lika gärna vara utan hennes betyg. Såna människor gör mer skada en nytta. Hon förstörde 5 veckor av mitt liv som redan nu är jävligt tufft, jag orkar inte ge henne mer av mitt liv. Jag undviker människor som hon i verkliga livet, jag vill inte behöva tampas med en sån människa som tror sig stå högre än mig, när hon genom sitt beteende visat att hon snarare står under mig. Mobbare har aldrig stått högt på min lista, snarare står dom under kobajs i rang…