Det här med att kramas.

Jag kom och tänka på en sak. Skillnaden mellan kompis gäng och kompiskretsar. Jag är sån människa som har väldigt svårt med kroppskontakt. Med familjen går det jätte bra. Krama min familj är liksom jätte viktigt för mig, det är så naturligt. Men sen har jag skit svårt att krama andra, vissa människor är såna som kramas när man ses, sånt är JÄTTE jobbigt för mig. Jag blir stel och liksom ”HeeeHeej” ungefär och typ hmm, jag vet inte det är skit konstigt för mig. Just det här med att säga hej då med en kram eller hej är så jävla svårt för mig. Det är en sak jag verkligen OFTA oroar mig för med människor jag inte träffat så ofta att dessa tillhör de kramiga typerna. För det betyder att jag ska behöva ställas inför det där ”HeeeHEJ” syndromen.

Har sett många kompisar som kramas och sitter nära, brukar lägga huvudena mot varandra och skratta. Sån är jag långt ifrån, jag är absolut inte den där kroppskontakts människan och det kanske också är därför jag hatar att sova bredvid folk som ska kramas. Haha, det är så typiskt när man sovit bredvid vänner som har pojkvän så liksom hoppar dom närmare och börjar typ lägga armen om en och gosa man bara ”GAAAH” lämna mig ifred jag är inte din pojkvän! Jag vet inte hur många gånger jag liksom fått knuffa lite lätt så dom vaknat och vänt sig vid såna tillfällen. Det låter nog rätt roligt och så här efteråt är de ju kul men just när jag upplever sånt är det rena ramla skräck upplevelsen. Sen är det då vissa som älskar den där närheten, när jag haft killar tillhör jag INTE dom som föredrar att ligga i sked och sova, jag tycker det blir för varmt och känner mig dessutom väldigt trängd, jag är också sån som fått höra av killar jag dejtat att ”FAN kan du inte vara mer gosig”, och jag tänker GOSIG varför? Jag har absolut inte det behovet, snarare så att det där gosbehovet får mig att känna en form av cellskräck. Samma skräck jag upplever när jag måste krama en kompis för kompis är av den där farliga ”kram” typen. Av någon underlig anledning så föredrar jag folk som är som jag, som inte alls har sånt behov av kroppskontakt. Det här med att hålla en kompis i handen ogillade jag också som barn, eller gå armkrok som många gör i vuxen ålder.

Jag minns när jag precis träffat Björn, när jag klev ur hans bil så böjde han sig fram mot mig för att ge mig en kram, jag förstod vad som skulle komma så jag hoppade ur bilen mer eller mindre slet åt mig väskan och sa ”HEJ då” och sprang in. Efter 3 veckor i hans sällskap kom frågan ”VARFÖR får jag aldrig en kram av dig”, jag minns hur jävla drygt det var att behöva berätta att, JAG gillar inte den formen av kroppskontakt.

Jag har väldigt svårt att ta på andra människor, det känns så fel på något vis. Ibland känns det som jag är den ända människan på jorden som inte klarar sånt här, men jag antar att det måste finnas fler man är väl aldrig ensam om något.