december 2011

Den 21 december.

Madeleine Stenberg 21 december, 2011 Inga kommentarer

Vilket betyder att det är en vecka och fem dagar kvar till det nya året! 2012 liksom!
Det känns märkligt, tiden går fort och 2012 känns ju helskumt då jag anser att jag nyss firade in 2011, fast det var ju nyss tvåtusenfyra också… Fy fan nyårsafton 03-04, jag blev bjuden på whiskey fast jag sa NEJ bjud mig inte på det. Drack två eller tre 7.0 öl och sedan fick jag två eller tre glas Whiskey och det tog några minuter sedan låg jag inne på min kompis toalett och spydde, spydde som ett as. Jag var helt enkelt parkerad där, blev inburen i min kompis säng med en hink framför mig och hon fick skåla in de nya året genom ensam hemma med en amatör som mig. Det var andra gången jag blivit plakat på nyår, blev det 01 också… Just de nyåret lovade jag mig själv på grund av att jag mådde som ett krockat skithus hela dagen efter att aldrig mer dricka alkohol på nyårsafton. Glädjande nog blev jag gravid strax efter där så jag har sluppigt festa på nyår. Till skillnad från resten av befolkningen vill jag inte fira in de nya året med att vara full.

Jag älskar nyårsafton, av någon anledning så tycker jag nog mer nyår än julafton? Konstigt va? Jag får alltid massa känslor i kroppen när de nya året ska firas in- och jag älskar känslan av att kika på raketer i den kalla luften ute. Jag älskar att äta god mat och mysa med William på kvällen, äta lite julkorv och ”ko-ost” som William kallar det (den glada kon ost). För mig är det helt underbart, jag gillar nyår. Julen är härlig för jag får se Williams glada ansikte när han får klappar, men nyår är magisk för det bringar fram fina minnen för mig. Som när jag och brorsan brukade tävla om vem som kunde springa barfota längst igenom snön när vi var små, eller när jag var i Maggås i Orsa och satt uppe med mamma, mormor och morfar och fick säga grattis till min mormor vid tolvslaget då hon fyllde år. Eller när min morfar gjorde sina specialgjorda raketer, det var underbart för mig. Älskade julen som barn precis som William och minns julen som barn med glädje, men som vuxen uppskattar jag nyårsafton mer. Konstigt kanske?

Befinner mig i soffläge.

Madeleine Stenberg 20 december, 2011 Inga kommentarer

Vi sover över hos Björn inatt. Han bjöd nyss på tacos och de tackar man ju inte nej till precis, jag älskar taco. Läste någonstans att de var typisk ”Svensson” att äta tacos, så antar att vi bryter av för vi är ju inga typiska Svensson direkt. Jag älskar tacos, mycket för jag ät galen i köttfärs tror jag. När jag var sjutton år och nyss flyttat hemifrån levde jag på spagetti och köttfärssås. Jag åt det dagligen tills kroppen en dag sa ifrån och jag fick börja försöka äta lite mer varierande kost.

Det där med att laga mat har egentligen aldrig varit min grej, det är sånt jag gör för jag måste inte för att jag tycker det är kul. Jag önskar jag tillhörde den kvoten människor som lagar mat med ett leende på läpparna, men det är jag inte.

När det kommer till att baka är jag annorlunda, men vi är ju alla olika.

Nu kom Björns gran in, funderar om jag också ska plocka upp min stygga varelse från källaren. Helst skulle jag vilja ha en sån vit eller rosa gran. Björns gran är av äkta vara, min är en fejkad i plast.

Att stanna upp och tänka på sina medmänniskor.

Madeleine Stenberg 19 december, 2011 6 Kommentarer

Idag när jag och William var på väg ut för att handla kom en av mina grannar. Hon har en liten son på 2 år och är höggravid, då hon började gå upp för trappan med tunga kassar i armarna för att gå med dem först och sedan hämta sin son så sa jag, MEN du jag hjälper dig bära. Vänta jag ska bara hjälpa William knyta skorna först (han kan knyta skorna men de hade liksom åkt ur skon eller hur man ska förklara det.) Hon sa men det behövs inte, men jag sa att jag absolut ville hjälpa henne så jag bar hennes kassar upp för tapporna så hon kunde hämta sin son i lugn och ro, och på så vis slapp springa upp och ner två gånger.

Hon sa tack flera gånger, och jag sa att behöver du hjälp så ring bara på så hjälper jag dig. I dagens samhälle verkar detta märkligt, jag vet det att hjälpa varandra. Jag har lärt William att hålla upp dörren om någon kommer, jag har alltid hållit upp dörrar själv. När jag väntade William och var höggravid, så hade jag ingen tvättmaskin, jag bodde på andra våningen utan hiss och fick bära mina tunga tvättkorgar upp och ner för trappan, dörren slog igen (ni ska inte tro att den gick att ställa upp.) och jag tänkte många gånger när jag minns hur jävla gärna jag ville att någon skulle säga ”vill du ha hjälp?”. Jag konkade med min kassar mellan hemköp och min lägenhet, och jag minns att jag även då tänkte att fan att ingen någonsin ber om att få hjälpa en. Problemet är att man inte får be om hjälp lika lite som man får erbjuda det, jag skiter i saken. Jag erbjuder folk hjälp och min lilla handling idag gjorde mig glad, glad för att jag hjälpte någon och för att jag vet att hon blev glad för vad jag gjorde.
Jag vet att chansen att någon gör något liknade tillbaka till mig är minimal, men jag är glad att jag gjorde det i alla fall för det gav mig en kick, en kick av känslan av att en liten handling kan ha förgyllt någon annans dag det kändes bra inom mig.