HÄR har vi något kul att skriva om. Jag har rejäl fobi för sniglar! Jag har sån fobi för sniglar att jag inte ens kan fotografera en snigel för jag spyr bara jag ser dem.
Min fobi mot sniglar har nog alltid funnits där, jag minns att jag som barn tyckte dom var så äckliga. Men när jag var till Kreta som tolvåring med mamma utvecklades min fobi ännu mer. Det regnade en av de fjorton dagarna vi befann oss på Kreta. Under den dagen, kom det fram MÄNGDER med sniglar. Dom var överallt, klättrade på tunneln låg på vägen, vid poolen. Jag ljuger inte dom var precis överallt, vi tog en promenad i solen dagen efter och jag ser en myra komma och bära på en död snigel… Det var fruktansvärt vidrigt att se (jag lyfte precis upp mina fötter på min datorstol nu, då jag börjar rysa av minnet.) Hur som gick vi och pratade om skorpioner när jag hör en rejält knakande under min sko jag skrek och sprang och under mig låg en platt snigel… Jag mådde så illa, efter det här utvecklade jag fobi, jag klarar inte av sniglar. Som fjortonåring råkade jag en morgon efter att ha sovit i tält med några kompisar trampa på en snigel igen barfota! Jag skrek eller mindre och mådde illa i flera dagar efteråt.

När jag ser sniglar blir jag kallsvettig, jag får som tunnelseende och jag brukar ställa mig och kräkas, det blir av ren reflex bara och är inget jag kan kontrollera. Jag hatar därför att vara ute på sena sommarkvällar för man kan ge sig fan på att det är sniglar ute då, jag klarar inte ens av att se dem på bild utan att behöva gå och spy efteråt. När jag flyttade till Falun såg jag skogssniglar och mördarsniglar för första gången, jag var på väg och möta Björn runt 02.00 på natten och gick bort mot gamla Rimi (numera heter det matmagasinet tror jag, eller något annat). Hur som när jag gick dit var hela vägen täckt med dessa sniglar jag höll på att svimma och trodde det var en mardröm! När jag väl mötte Björn var jag helt paralyserad och mådde verkligen jättedåligt. Efter detta har jag sett dem på MÅNGA platser och de är lika äckliga vart man en ser dem, när vi var på Liseberg 2008 så sa William glad i hågen när vi åkte kaninbåtarna eller vad det hette; ”Mamma titta en snigel” på vår båt klättrar det en röd äcklig och STOR snigel! Jag fick panik, jag blev paralyserat stilla men jag var redo att hoppa ur båten om snigeln skulle kommit närmare. Ingen har nog farit ut dom där båtarna snabbare än jag, det var en de mest äckliga upplevelserna jag varit med om!

Williams 2008 på Liseberg.

Mardrömsresan!
(Strax efter denna bild upptäckte William snigeln).