Intressant artikel och så jävla förbannad på allt!

Håller ju på att pluggar med mitt examensarbete när jag kommer över flera artiklar från 2011 som visar på att, barn som förlorar en förälder har högre risk för självmord än barn som inte förlorat en förälder som barn. Det tycks också vara så att ju yngre man är när föräldern dör ju mer påverkas man. Det är mycket intressanta artiklar och jag läser ibland med olust för det är många minnen som kommer upp, jag blir påverkad samtidigt som jag tror att detta är en bra sak för mig. Ett sett att bearbeta, vi fick aldrig någon riktig hjälp när pappa dog. Skolan hade noll koll och samhället tyckte väl mest att man skulle glömma och leva vidare. Jag undrar smått hur mycket den synen på döden speglat mig och mina framtida val. Hur hade jag varit om vi faktiskt fått hjälp? Hur mycket bättre hade jag mått? Jag räknar inte skolpsykologen som speciellt mycket hjälp, rita en teckning och äta pepparkakor är inte vad jag skulle vilja kalla terapi, dessutom pratade vi aldrig om min känsla över att pappa var död utan bara saker runtomkring. Vem han varit, jag har aldrig haft chansen att faktiskt säga hur jag mådde och kände! Jag blir arg när jag tänker på saken, det är väl som min mamma sa att jag borde gå och prata med någon. Det märks nog att jag går mer och mer tillbaka och rotar i det förflutna, men vart vänder man sig som vuxen när man behöver samtala med någon? Jag är inte deprimerad bara allmänt jävla less på att gå runt och känna en ilska inombords varje gång jag tänker på vissa saker, att alltid bli deppad runt påsken, att alltid oroa mig för döden. Jag är så jävla less på att låtsas som allt är så jävla perfekt och bra, att aldrig kunna prata om saker! Jag är trött på att hata avsked och att alltid tro att det värsta ska hända hela tiden.

Sorry men blir så jävla förbannad på samhället och den lilla kunskap som finns, kring oss som varit barn och fått kämpa betydligt hårdare en andra för att ingen runt om oss fattat att vi sörjer i tysthet!