Blä vilken tråkigt ämne att svara på. Jag lär väl ta drömpojkvän då…
Om jag ska gå på personligheten attraheras jag inte av mesiga killar. Jag skulle bli oerhört obekväm med en karl som skulle gulla med mig, ge mig rosor och sjunga en serenad för att få min uppmärksamhet. Jag hade seriöst slängt en diskmaskin i huvudet på en sån karl. Tack och lov tycks såna mest finnas på tv, även om man märker tendenser på vissa. Jag förstår mig inte på sånt, jag blir oerhört obekväm med pluttinuttiga människor. Är nog mycket därför den där grejen med ett stort bröllop får mig att rysa, medan andra gråter så blir jag obekväm. Mitt störta dilemma när ordet giftemål kommer på tal är att jag helt ärligt tycker det är en fruktansvärd sak att jag skulle lova mig trogen och kär i samma karl för resten av mitt liv. Jag har svårt att finna mig i den rollen, jag är en frisjäl och tycker att det är skrämmande med människor som kräver saker av mig eller som vill för mycket med mig. Jag blir som strypt när någon förväntar sig saker av mig eller, vill att jag ska göra något. Såna gånger ber jag folk fara och flyga. Det där att bli bestämd över är något jag verkligen hatar så himla mycket. Det var vad som fick mig att många gånger bli förbannad under min uppväxt också för att jag anser inte att någon har rätt att bestämma vad jag ska; tycka, tänka, känna och vilja.
Så här har vi ett problem alltså. Jag vill inte ha en snäll kille/karl. Samtidigt vill jag ha en intelligent karl som kan har något vettigt innanför pannbenet, jag klarar inte korkade människor. Jag blir oerhört provocerad av folk som är tröga, tråkiga och inte fattar någonting, eller ännu värre såna som bara säger ”vad vill du göra?”. Snälla för guds skull i världen ha en egen åsikt och kom för förslag någon gång!
Jag vill ha en karl med humor, humor är viktigt. Jag vill kunna dra mina låga skämt och skratta och inte ha någon som står som en fågelholk bredvid och inte begriper någonting.
Jag vill heller inte ha ett slibigt- slisk från krogen. Jag avskyr karlar som försöker kvart i två ragga. Sånt är bara pinsamt och går fet bort. Bara för att karl desperat måste ha med någon hem, har jag alldeles för höga krav för att följa med ett slibb hem.
Skulle ljuga om jag påstod att utsidan inte spelar någon roll, klart den gör det. Det är ju det första man attraheras av, dock vet jag inte vad jag faller för? En självsäkerhet som speglas utåt kanske? Blåa ögon var det förr, nu funkar bruna med. Äh jag vet inte, vad jag vill ha men jag vet absolut vad jag inte vill HA!
Madeleine Stenberg 
