Myspys
Madeleine Stenberg 
oktober 2012
Ljust och kallt mot jobbet.
Fan nu är inte hjärnan på topp, det känns som jag försovit mig bara för klockan är omställd. Är ändå på väg mot jobbet i rätt tid, ändå känns det nästintill som jag är försenad, den här dagen kommer vara knas.
På knas är vädret inte kul, jag har svårt att nöja mig med snö eller vinter. Sen stör jag mig grundligt på folk som då ber en flytta, tro mig fanns möjligheten att flytta utomlands bara så där skulle jag ta den. Men livet det inte ut så och jag anser att vi som vill tycka illa om snön kan få göra de lika mycket som såna som tycker sommaren är hemsk får gnälla på värmen. Alla kan inte tycka lika och jag respekterar sånt så då kan andra respektera att jag inte gillar snö och kyla, pulsande och slask.
Jaja, provade mössa idag! Haha! Fick den gratis från house of lola 2009 eller något sånt. Då jag ska jobba idag tänkte jag att jag provar.
Tog en reflex idag på bussen med, såg att det låg en bunt framme vid chauffören och såg sedan andra följa mitt exempel och chauffören såg glad ut.
Finbesök.
Fick fint besök av Anna (med stora bebismagen) och hennes karl Daniel idag. De båda är här i väntan på leverans av en bebis som jag håller tummarna kommer födas ganska snart. Det blir då Anna och hennes karls andra gemensamma barn. Riktigt spännande, jag håller mina tummar och tår att bebisen behagar komma ut tills imorgon. Den 29 oktober är väl ett bra bebisdatum?! Det var jättekul att ses, och jag insåg hur himla mycket jag måste åka uppöver snart så jag får mer tid att umgås. Jag håller på att boa in mig med ledig helgtid nu så jag ska bara få hjärnan att fatta att jag faktiskt kan åka uppöver utan dåligt samvete. Så jag ska försöka ta mig tiden att åka upp och träffa Anna och även Lena så jag får tid att ha kul med mina fina vänner. Jag insåg idag hur mycket jag saknat Annas sällskap. Hon är sån där vän som det är precis som vi träffades igår fast vi inte setts på jättelänge, sån där vän som man liksom alltid är vän med. Jag behövde lite vänskapstid kände jag, framför allt sen igår när jag kände mig så otroligt ensam. Nu hoppas jag på att få ett sms inatt runt tre kanske fyra där det står att Anna och Daniels lilla tvåa har fötts så lilla Alma blir storasyster!
Nu ska jag bege mig mot sängen. Min hjärna har liksom inte riktigt fattat att det är vintertid ännu!
Jag.
HOME står för hemmet med stora H:t.
Nu är bokstäverna uppe. Jag måste få fingrarna ur och måla min hall i snyggare färg snart.
Mitt lilla hemma.
En shoppingdag i Borlänge och Falun.
Drog till kupan för att kolla om det fanns några skor för William, väl där så hittade vi inga så det blev istället en tripp till BK (Burger King). Åt lite mat och insåg att det räcker med en burgare på BK vem orkar äta mycket där?! Deras mat är betydligt mer mättande än andra hamburgerestauranger och jag föredrar dem framför alla andra. Efter vår visit i Borlänge drog vi tillbaka till Falun, när vi kom in med bilen på Tiskenparkeringen var det fåglar överallt de gick emot bilen till och med. Hehe, var som att se folk som är i Norrland och hamnar i en skock med renar som vägrar flytta på sig typ. Klev ur bilen fotade. William hade en lökring kvar från BK som han matade änderna med och jag tyckte Björn skulle prova känna hur det känns när änderna ”biter” en på fingrarna
då varken han eller William upplevt saken tidigare. De gör ju inte ont, de blir ju bara ett litet smack typ. Skillnad mot att bli biten av en Nymfparakit som Björn sa, papegojor och sånt gör ju istället skitont men änder har ju platta näbbar de känns ju inte när de ”biter”. Drog ett var på stan och köpte en mascara och sedan sprang vi till Deichman och hittade skor åt William. Jag ville kika in på Clas Ohlsson för jag fått ett presentkort på 50 kronor där. Det fick bli en fin flaska och en tejprullehållare därifrån. Drog sedan till Waynes för Björn skulle ha en kaffe så jag fick en latte av honom. Det var våran shoppingdag det.
Matdags.
Änderna sedda från bilen.
William matade änder med lökringar.
En flock med änder.
En del av Falun.
Mascara och tejprullehållare.
En fin flaska.
Närbild. 49:- på Clas Ohlsson.
Williams nya skor.
Ibland önskar jag att…
Jag tänkte om hur jag uppfattar mig själv idag, detta kan ta en stund. Jag har tänkt på detta ett tag och insett att jag stör mig grundligt på mig själv vissa stunder. Min största kritiker är jag själv, jag granskar kritiskt allt jag gör och har en förmåga att verkligen fundera över varför just jag ska behöva utsättas för vissa saker. Framför allt saker där jag själv inte är bekväm att bete mig i. Jag tror jag uppfattas på olika sätt av olika människor. Vissa människor jag mött har talat om för mig att de direkt vid första mötet med mig så gärna velat bli min vän. Jag har förundrats över saken och många gånger undrat över på vilket vis de nu skulle vilja umgås med mig? Som jag skrev är jag mitt livs största kritiker. Jag är aldrig nöjd med något jag gör och är en perfektionist ut i fingerspetsarna. Jag utgår ifrån att de flesta vill mig illa eller kommer såra mig ändå så därför släpper jag sällan in någon i mitt liv. När det dock väl fått en plats där så stannar de där för alltid. Men jag är nervös med människor jag inte känner, så nervös att det knyter sig i magen på mig och jag lätt skulle vilja lämna platsen och ge den till någon annan. Jag hatar att allas blickar dras emot mig, trots detta kan jag inte hålla käften när det är något jag känner att jag måste kritisera. När jag känner att ”det här håller jag inte med om”, eller när jag upptäcker att det är något någon behöver hjälp med och ingen hjälper personen. Jag har nämligen ett samvete och ett hjärta som drar mig till att hjälpa de människor som behöver min hjälp. Jag skulle aldrig låta någon ramla utan att fråga om han eller hon behöver hjälp. Jag hatar också att kunna saker som andra inte kan, jag är livrädd för att verka skrytig när jag kan något och exakt vet hur ett problem ska lösas.
Jag insåg för några dagar sen att jag hållit mig ganska i hörnet de senaste två, tre åren. Jag har bara inte velat synas alls. Inte gå ut, inte gärna hänga någonstans där jag syns för mycket. Helst inte prata i grupper eller vara för mycket. Jag förvånade mig därmed att i veckan längta efter att gå ut, att längta efter att träffa människor. Kanske lära känna några nya. Det här är inte en sida hos mig som öppnas speciellt ofta, jag är otrygg med folk så att vilja möta nya människor eller tvinga mig själv till att ge främmande människor en chans är inte helt naturligt för mig.
Ibland blir jag tvingad att vara trevlig mot folk, jag blir tvingad att ta människor och släppa dem in i mitt liv. Jag har alltid känt motstånd till sådant och det gör också att jag inte kan låta dem komma in. Personer som för gärna vill bli vän med mig kommer aldrig bli vän med mig. Jag kommer istället att kritiskt granska dessa ut i fingerspetsarna och undra vad denne egentligen är ute efter. Det här är även ett problem med män, eftersom jag föredrar att inte bli raggad på eftersom jag här har svårt att veta hur jag ska avspisa personen som så gärna tycks vilja veta mer om mig. Jag öppnar mig inte och berättar mitt liv för någon, jag kan berätta bitar och sluta mig lika snabbt igen. En gång sa en kille till mig att jag såg livrädd ut när han försökte bjuda ut mig. Att jag inte alls lät honom komma för nära, jag kände inte likt många andra mig smickrad över hans kommentarer utan istället kände jag ett flyktbeteende bubbla upp inom mig. Samma flyktbeteende jag känner inför tjejer som försöker bli min vän. Jag är rädd för dem, såna där som vill för mycket. Jag föredrar att ha människor runt mig som jag tolkar att de ogillar mig. Låter det konstigt?! Någonstans är jag mer bekväm med människor jag vet har något emot mig, eftersom jag där åtminstone har rätt att hata dem tillbaka. Människor som tycker om mig, skrämmer mig. Jag är som sagt min största kritiker och att folk skulle gilla någon som kritiskt granskar sig själv i varje söm är för mig ologiskt. Det är här skillnad mellan vänner jag har släppt in på livet eller min familj, dessa vet jag att de faktiskt tycker om mig. Mina bra och dåliga egenskaper har det accepterat, de ser mig för den jag är och jag älskar dem. Men främlingarna som andra försöker se som blivande vänner skrämmer skiten ur mig. Ibland önskar jag att jag tillhörde den där skaran människor som kliver in i ett rum och älskar alla på en gång, den där människan som alla vill umgås med. Men jag kan omöjligt vara den människan eftersom jag är alldeles för feg för att visa massa främlingar vem jag egentligen är. Tro nu inte att jag går runt och är en enstöring så är inte fallet, jag älskar att ha folk runt mig. Tro inte heller att jag hatar människor, jag bevakar människor i tysthet. Utan istället så är jag bara någon som är alldeles för rädd för att släppa någon in på livet som kan välja att såra mig sedan, som väljer att lämna mig. Jag är rädd för avsked och känslan av att ha låtit någon lära mig känna mig för att sedan bara försvinna. Det här är jag, och ibland önskar jag att jag vågade mer än jag gör.
Tröttisdag.
Jag känner att det blir en tidig kväll ikväll. Dagen på jobbet har varit jättelugn och inte alls speciellt ansträngande så det är inte därför jag är trött. Det är väl på grund av att kroppen fortfarande känner sig ofrisk efter sjukdomen denna vecka. Jag ska i alla fall ta och glo på lite serier och sen sova. Förutom de har jag börjat läsa också! En bok! Vad jag saknat att läsa insåg jag, att bara läsa och koppla av i böckernas värld. Innan jag fick barn och började plugga läste jag en ny bok nästan varje vecka. Men med åren har det blivit mindre och mindre, inte för att jag inte gillar att läsa utanför att tiden varit för knapp. Nu ska detta tas igen, det är så speciellt att vara ledig på helgerna. Det är något jag inte varit bortskämd med de senaste åren. Men nu så!
Nu blir det the vampire diaries och sedan blir det att krypa ner med en bok. Jag har serier att se men jag tar något avsnitt här och där av dom, ingen stress nu prioriterar jag att läsa istället.
Astmatisk och förkyld morsa.
I sin nya Blingosjal på jobbet.
Genom snö och mörker.
Sitter på bussen, hade så stressig morgon att jag fick lov att låta William gå de sista metrarna in till skolan själv. Han fixar ju de utan problem han är ju stor min kille. Så konstigt att han nyss låg nyfödd i min famn, och nu är han åtta år och fixar det mesta själv. Tiden med barn står aldrig stilla den går fort.
Hur som helst är det skitväder enligt min mening snö! Jag önskar varje år att vi ska slippa skiten, framför allt efter denna skitsommar. Jag har svårt att unna andra det jag själv inte fick, på de viset är jag ett ego. William var glad i alla fall. Själv ser jag med längtan bort mot varmare breddgrader och önskar mig en härlig bränna, bad och god mat.