Jag kom på en sak, i morse började jag och William prata om begravningar. Varför vi ens berörde ämnet minns jag inte så väl, men vi liksom bara kom in på det. Jag sa att jag varit på två och sedan pappas som var våran egen. Min morfars när jag var tretton var fruktansvärd och jag grät så tårarna sprutade och glömmer aldrig hur det kändes. Vi var dessutom på Ljusets kapell på samma ställe som pappas begravning ägde rum. Det jag minns mest från pappas är ju hur vi var där inne, jag och mina två yngre syskon. Jag vet att mamma och min moster var med, men jag minns mest min moster som hjälpte till. Det är konstigt att jag inte minns mamma mer? Det är mycket jag inte minns av mamma under tiden pappa dog, kanske min hjärna stannade upp just då och raderade saker? Jag har funderat massor över det där, varför jag minns så fruktansvärt lite av min pappa och varför jag inte riktigt minns honom trots att jag var nyss fyllda nio när han dog.
Hur som helst morfars begravning var som sagt fruktansvärd och jag trodde jag skulle slitas i tu när jag var där. Nästa begravning jag var på var när min farmor skulle begrava även de i samma kapell i Orsa, och även då höll jag på att bryta ihop och grät därinne. Jag beslutade där och då att jag ALDRIG mer vill gå på begravning eller utsätta någon annan för att gå på mig, efter några år så gick jag helt enkelt ur svenska kyrkan för jag VILL inte plåga människor genom att samlas och sörja mig. Det här är något som skrämmer människor mitt naturliga tal om döden, för mig är det dock inget som jag är rädd för att prata om även om jag har dödsångest men jag VET hur jag vill ha saker och jag hoppas att andra ska respektera det. Jag har även varit öppen till nära och kära att jag kommer inte gå på deras begravningar, jag klarar inte saken. Jag måste sörja i min egna värld, på mitt egna sätt.

Hur som helst när William och jag pratade begravning i morse tänkte jag på pappas, och vilken tur det var att jag och mina syskon fick säga adjö i ensamhet tillsammans. När pappas urna sedan fördes ner i hålet i marken, höll jag och min faster i bandet som förde den ner i jorden för att aldrig mer möta dagens ljus. Min faster sa hej då Uffe och jag sa hej då pappa och det var över. Men det var enkelt, lika enkelt som när jag, mamma, min moster och mina syskon sa adjö framför pappas kista i ensamhet.
Jag minns när vi gick ut och att jag mötte släkten som var på väg in på riktig begravning medan vi var på väg därifrån. Men mer en så minns jag inte, det är så svart och tomt, jag tror det är så att min hjärna sållade bort vad som hände. Barnet i mig ville inte se mer, jag önskar så att jag kunde svara på alla Williams frågor men de finns inga svar. Jag minns inte, eller så minns jag men hjärnan hos ett barn har valt att sålla bort minnen. Vad vill jag med detta?! Varför skriver jag just dessa rader? Jag vet inte, jag måste bara skriva ibland, sålla ur mina tankar för jag behöver det. Mina tankar är min borg, min blogg min ventil. Ingen behöver ta illa vid sig av vad jag skriver, eller känna sig ledsen för jag är inte ledsen jag vill bara skriva av mig, skriva av mig för egen skull. För jag tror ingen förstår riktigt ändå, mer en jag själv, jag har en aning om att tankarna är extra just i år. I år blir det tjugo år sedan pappa dog, William är lika gammal som jag var när pappa dog, och hade min pappa levt hade han i år fyllt 60.

Madde, Mattias o Cilla2Jag och syskonen på pappas begravning.

Madde, Mattias o Cilla3Tre barn, tre syskon.

6 kommentarer

  1. Alla känner vi olika. Vi har även rätt att känna olika. Finns inget som är rätt eller fel. Ingen ska döma en annan bara för att man känner olika. Att förlora en förälder när man är så liten måste vara grymt. När man knappt själv vet vad döden innebär.

  2. En gripande text… Du kan ha helt rätt i att hjärnan sorterar bort det som är för jobbigt att komma ihåg. Risken med det är att kroppen minns och att det undermedvetna minns. Det är nog förklaringen till att du har svårt för begravningar. Ditt försvar blir utmanat.
    Men du verkar klara dig bra. Men skulle det bli för jobbigt kan vägen vara att få hjälp med minnena. Samtal med någon som kan hjälpa dig att härbärgera de svåra känslorna.

    Allt gott!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: