Att kallas fröken gör mig stolt.

Läraryrket är ett yrke som kantas av många åsikter. Positiva, negativa och ofta irriterande. Lärare anklagas för att vara otillräckliga och inte gör ett bra jobb. Vissa anser att lärare inte förtjänar högre löner, det intressanta med lärarlöner att löneutveckling mer eller mindre står stilla och inget annat yrke har så dålig löneutveckling som just lärare. Mellan en utbildad förskollärare och en barnskötare skiljer det bara några hundralappar, trots att förskollärare studerat 3,5 år på högskolan och har oftast lån. Utbildade lärare idag som arbetat flera år i yrket har bara ökar sin lön med några hundralappar. Detta till trots jobbar lärare hemifrån i och med sin förtroendetid, och även sådana som mig med semestertjänst förväntas göra vissa saker på “fritiden”. Ändå står lönerna stilla. Om lönen var det enda med yrket skulle man förmodligen aldrig blivit lärare.
Men jag valde detta yrke av andra skäl, jag valde yrket för de där lilla extra som jag får uppleva på jobbet. Att se barn utvecklas och uppleva delar av deras lilla vardag. Att kallas för fröken och se och höra hur det beundrar mig som människa, finns det något mer fantastiskt än den saken?!
Idag såg jag att ordet fröken skulle vara könsdiskriminerande, och jag tänkte direkt NEJ absolut inte. Att kallas för fröken är för mig detsamma som hen är för de som använder de ordet. Män och kvinnor i mitt yrke kallas för fröken, ordet ursprung är utsuddat och är ett ord för beundran av barn. Ett enkelt sätt att benämna någon, ungefär som mamma och pappa. Jag älskar att vara en fröken, att undervisa och få chansen att lämna spår i andras liv, likt dem lämnar spår i mitt.