Jag var inte alls glad i gårdagens inlägg, men tänkte väl naivt nog att det blir bättre imorgon. Det vart det absolut inte, nu har jag slängt bort 3,5 timmar av mitt liv på två dagar. Ingen arbetsplats idag heller förrän efter cirka en timme, fick sitta i kapprummet och vänta på någonstans att befinna mig. Under den tiden hade ilskan stigit i mig, jag vägrar vara med om det här.

Talade med chefen, och fick en arbetsplats. Men det är väl typ allt, var så irriterade idag att jag numera har huvudvärk och ont i nacken idag. Hurra, efter flera månader med fungerade kroppsliga system funkar det inte alls längre då. Magen funkar inte heller och jag känner mig bara upprörd och arg.

Jag avskyr när människor tar beslut över mitt huvud. Utan att samtala med mig först, när människor omyndigförklarar mig och tror sig ha kunskap över saker som uppenbarligen inte stämmer. Det är förbannat roligt i yrket som lärare där man ska se alla som unika individer att man bestämmer fullt ut hur alla är senare? Att man exakt vet hur någon fungerar, att man tror sig ha full koll på exakt allt när man inte kan veta hur någon annan fungerar egentligen.

När jag är som mest upprörd och ledsen, dyker en elev upp framför mig och överlämnar ett paket med ett otroligt vackert brev i. När jag läste brevet hemma fylldes ögonen med tårar, det var så fint skrivet med kärlek från insidan och ut. Jag fick ett armband med jättefina stenar och en My little pony. Älskade fantastiska elever, den som tror att ni någonsin varit problemet har så galet fel. Problemet med att jag fått utmattningssyndrom har aldrig varit ni. Ni var anledningen till att jag stannade kvar på arbetsplatsen att jag varje morgon kämpade mig till jobbet.

Jag har alltid föredragit barn framför vuxna. Jag föredrar att umgås med barn och diskutera med barn. Vuxna är för självupptagna för mig, jag föredrar ett barns skratt och glädje framför vuxnas falskhet och självgodhet. Jag föredrar barns ärlighet framför vuxna människors lögner och överlägsenhet.

Ibland önskar jag mig att vara hemmafru. Att vara en av alla dessa kvinnor som bara föder barn och städar hemma. Jag hade förmodligen varit 1000x lyckligare då än att hänga med i en värld där man ska skickad runt av vuxna som tror sig veta mer än sig själv.

Idag är inlägget inte så trevligt, men jag är inte så trevlig längre heller. Jag orkar inte vara trevlig längre. Varför ska jag vara det? När folk ändå inte lyssnar på vad jag säger, tänker och tycker!