Igår firade Kopparstaden, som är bostadsbolaget vi bor hos 70 år. Alla hyresgäster har fått biljetter för olika saker där bland annat utomhus bad på Lugnet var en del i saken. William tog med sig sin tremänning Lucas och badade, de hade haft det jätteroligt. Men efteråt ville de gärna åka Bergbanan och för det krävdes målsman. Så jag fick följa med.

Det var riktigt spännande och lite läskigt med. Jag åker inte berg och dalbana så tänk er då att jag åkte upp där och såg utsikten över en stor del av Falun. Otroligt vackert! Vägen upp var helt okej, för då var vi rätt antal passagerare ombord eftersom det stod en biljettvakt där, men uppe då pressade sig folk in. Alltså det var läskigt! Vagnen gungade och eftersom jag redan lider av panikångest även om saken är betydligt bättre numera eftersom jag kan hantera saken kändes det vidrigt! Det var trångt och ryckigt hela vägen ner, förutom det stod det några ursäkta uttrycket puckon bredvid och bara “TÄNK om den släpper då, tänk om den går sönder då går det åt helvete”. Då ska ni veta att William precis innan sagt till sin tremänning när han skämtade om den skulle få fart som en berg och dalbana “snälla sluta, för jag tycker det är obehagligt”. Ändå står VUXNA människor och håller på så där.

Trots vissa puckon var det verkligen vackert, där ser ni ICA Maxi och en del av Runn. Så oerhört vackert!

På vägen neråt, stod flera gånger och tänkte på om man skulle dö. Men sa intalande “jag kommer inte dö, det bara känns så” det är min mantra för att inte få ångest. Lite som Stig-Helmer och “Jag kan flyga, jag är inte rädd” oavsett hur klyschigt det låter funkar det faktiskt. Det är en lugnade röst som får mig att våga saker. Jag är betydligt mer modig nu efter utmattningssyndrom än tidigare. För ett år sen hade jag vägrat, och då inte bara ett år sedan utom alla år sedan terrorattacken 11 september 2001. När jag tänker på det är jag nog terrorfob, jag har en väldig fobi för terrorism och det kan låta skämtsamt men det är på riktigt. Jag undviker att göra saker av rädsla för terrorism, det är samma som förut när jag stod på banker när de fortfarande hade kontanter och tänkte att snart kommer det in någon och skjuter. Jag är terrorister och psykopaters bästa offer för jag är livrädd för dem, för mig finns det ingen kärlek i världen som kan övervinna såna där idioter. De har redan vunnit över mig, jag lever i ständig skräck för dem.

Men något roligare, William och Lucas fick testa att spela tillsammans med JOKO en mångkulturell förening här i stan. Hade aldrig hört om dem tidigare, men det var så härlig rytm. Både jag och William kände behovet av dans när vi gick där och så ropade han som lärde ut kom hit och spela. Jag är för feg men William slängde sig över saken direkt.

William hade tydligen fått beröm av honom, det är ju lite roligt för William hör musik eller vad man ska säga, jag är också sån även om jag aldrig lärt mig spela något instrument. Men jag hör rytm och jag faller lätt in i dans hemma eller kan repetera musikstycken. Har jag hört en låt en gång kommer jag ihåg den för alltid. När han började spela bas i årskurs 2 så ville läraren först kolla om han hade gehör. William följde honom direkt och han musikläraren sken upp direkt och sa “DU är musikalisk. Jag hör det du kan härma mig på allt. Jag rekommenderar dig att börja”, det var fint. Tyvärr är William som mig och visar inte sina talanger så gärna. Båda är såna som jag skulle inte vilja kalla det skäms, men mer backar och gör oss sämre för att passa in. Lite som särbegåvade barn kan göra. Det är synd men har man inte självförtroende nog så är det väl så antar jag.

Det sista vi var på var godisregn. Sen åkte Lucas hem och William mötte upp sin kompis Adam för att gå på bio och se Wonder Women tillsammans. Det var en jättebra lördag för oss.

36 kommentarer

  1. Det låter som en väldigt fin lördag, trots vissa “puckon” 🙂

    SV: Ja visst är den? Jag bara älskar att vara där i stugan, finns inget bättre ställe att vara på en fin sommardag. Visar sig vädret från sin rätta sida skulle jag nog t.o.m. säga att jag hellre är där än utomlands någonstans 🙂
    Johan recently posted..Håll en tumme eller två!

    1. Ja absolut det var det :). Jag tror inte att någon kan säga att det Hitler gjorde kan botas av att vi idag kramas heller. Finns ingen kärlek som kan förhindra det som sker i världen just nu, det enda man kan göra är att köra hårt mot hårt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: