Jag vet att jag skrivit om det för några år sedan. Det där med att jag verkligen inte alls tillhör den skara människor som älskar beröring. Jag kan absolut krama nära personer som familjen eller vänner men andra blir jag stel som en pinne av. Jag känner min trängd och verkligen obekväm. Jag är inte sådan som tar på människor eller spontant ropar ”NÄMEN HEJ” och springer fram. När jag ger en kram är det oftast för att jag känner att nu behöver just denna människa en kram, om personen gråter, är rädd eller av andra skäl behöver närhet då först känns det naturligt för mig. Men annars är det som att personen klampar in på min privataste delar, som att jag står naken inför personen, jag är totalt obekväm.
Det finns människor som aldrig tycks förstå att alla inte gillar den där närheten. Man ska leka lekar där man ska vara nära och ta på varandra, man ska sättas ihop två och två och då nära riktigt nära. Jag förstår att det verkar konstigt men jag älskar space, att få vara en bit ifrån. Det tar ett ganska bra tag innan man får kliva innanför min bekvämlighetszon och sånt där har människor svårt att förstå. Jag kan trösta, krama och stötta, men jag vill inte att andra ska ge mig samma sak tillbaka. Jag mår riktigt dåligt när någon ställer in sig på att jag ska få kramar eller liknande det blir stelt och obehagligt.
Jag tror ni kanske börjar förstå nu att jag aldrig var den där tjejen på högstadiet och gymnasiet som gick armkrok eller sprang fram och kramade mina vänner när vi sågs mellan lektionerna. Jag höll mig en bit ifrån, jag gör det ännu. Det faller sig inte naturligt för mig att bli en del i sån gemenskap inte för att jag på något vis vill vara otrevlig, det beror helt enkelt på att jag finner mig helt malplacerad i ett sådant sammanhang.
Trots detta tycks främlingar tycka att det är helt okej att ta på mig. Jag råkar ut för sånt ofta, senast förra helgen på Sabaton open air när en främmande man helt sonika kliver fram till mig där jag sitter och fryser med en filt och pratar med min vän och lägger händerna på mina armar och försöker värma upp mig. Jag önskar att jag var sådan som vände mig om och bara kunde säga; VAD håller du på med! Sluta med det där?! Men istället blir jag stel och mår fruktansvärt dåligt. Det är som att hans händer fortfarande stannar på min kropp, att hans händer pressas genom min hud och för alltid kan frambringas där. Varför gör man sådant? Går fram till en främling och rör vid denna? Jag rör aldrig vid människor, varför anser vissa att de alltid har rätt att röra vid dig?
Ibland känner jag mig så ensam i detta, att inte vilja ha denna beröring som tycks genomsyra hela vårat samhälle. Att bara känna att jag känner mig bekväm med vissa men inte alla. Är man så ensam med att inte vilja bli tagen på? Att inte vilja att folk ska känna och berör mig, att inte kunna röra sig fritt utan att någon trycker sig nära på bussen eller tar tag i ens hand eller vad det nu kan vara. Jag känner sådant obehag, är jag ensam att inte vilja bli berörd av främlingar och bekanta? Måste alla gilla beröring? Snälla sluta kladda på mig!
