Att lyckas & vad är framgång, utifrån dålig självkänsla.

Jag blottar mig ganska ofta, jag tänker att folk som känner mig eller läser bloggen dagligen nog förstår vilken oerhört dålig bild jag har av mig själv. Jag tror att vissa av oss har mer anlag för att få dålig självkänsla än andra. Jag tror att några av oss har lättare att suga åt sig av negativitet än andra, och att det i sin tur skapar känslor hos var och en av oss som kan vara jobbig eller lätta.

Ni har säkert sett citatet ovan. Det är som ni ser Pippi Långstrump och det sprids på sociala medier och är verkligen härligt eller hur? Pippi är en sån person som lätt skakar av sig andras negativitet. Hon står upp för sig själv och tror på sig själv, jag har hela mitt liv känt att jag är hennes exakta motsats. Jag har alltid tänkt att, det jag inte provat är heller ingen ide att prova eftersom jag ändå kommer misslyckas. Det här har i sin tur gjort att grundskolan inte var speciellt enkel för mig, jag gav upp och tyckte helt enkelt att det inte var någon ide. Lika har det varit med idrott, spel eller annat som krävt att jag måste prova och lyckas. Jag avskyr bokstavligen att utsätta mig för situationer där fler än jag faktiskt för se hur otroligt värdelös jag är. Det känns bättre att veta det själv än att alla andra också ska behöva veta saken.

Så då kommer vi till hur jag ändå lyckats ta mig framåt i livet? Hur kan någon som är så rädd för nya saker ändå studera på högskolan, bli lärare och nu studera till specialpedagog. Hur kan någon med sådan bild av sig själv våga ta klivet ut på osäker mark om och om igen? Den frågan ställer jag mig dagligen, kanske speciellt nu när jag reser ensam till Västerås och sover själv på hotell. Hur vågar jag detta, hur kan jag trots min självbild av att vara sämst ändå ta mig framåt? Jag har ändå någon drivkraft inom mig, någonstans där finns det någon som tror på sig själv uppenbarligen. Men jag undrar så vem hon är? Varför hon där som vågar sig fram då och då inte visar sig oftare, varför tar hon inte mer plats?

Det kanske är så att hon bara vill visa sig när hon verkligen behövs? Jag tror det är så, att min inre drivkraft finns där när den vet att jag måste vidare. Kanske finns den bara där när jag någonstans vet att det blir värre om jag inget gör åt saken? Jag kan ju undvika sport, eller att prata högt med allt och alla. Det behöver jag inte, däremot behöver jag utvecklas och det vet hon inom mig. Jag antar att jag lyckas med det jag vill, när jag verkligen behöver det för min skull och inte för andras. Jag vet att människor tänker framgång först när du gjort något stort för andra, men för mig är framgång att våga när jag inte tror att jag ska våga. Jag lyckas med saker när jag som minst tror att jag ska lyckas, framgången för mig är modet som finns när det behövs. Inte att alltid kämpa för att vinna något stort pris eller vara den som är bäst. För bäst är jag inte, men jag är tillräckligt bra och någonstans duger det så fint det med. Att våga vara jag, det är stort nog det är framgång och att lyckas för mig.

Hur är du som person? Är du som Pippi eller som mig?

Glöm inte anmäla dig till min julkalender.

Orsakullan
Follow
✰ Fina du som tänkt kommentera, läs detta innan.✰

↳ Jag lämnar alltid respons på dina kommentarer här.
↳ Lämnar du din bloggadress, så vänta dig alltid ett besök från mig.
↳ Jag raderar kommentarer som innehåller svar på kommentarer från Din blogg. Även kommentarer med hot, hån, grova ord och kränkande ton raderas.
↳ Jag tar gärna emot feedback/kritik som framförs på ett konstruktivt sätt.
↳ Jag blir alltid glad av fina och vänliga kommentarer. Så kärlek till dig som lämnar kärlek här.
↳ Här kan du läsa om hur jag behandlar dina uppgifter: Integritetspolicy

18 thoughts on “Att lyckas & vad är framgång, utifrån dålig självkänsla.

  1. Innan jag blev sjuk var jag kanske icke lika kaxig som Pippi men helt klart var jag säker på att om jag ville så kunde jag, jag var inte bangen för utmaningar och trodde på min egen förmåga.

    Nu efter lång tids kronisk sjukdom och ett mående som tagit en massa år i förvar, år som jag aldrig levt… så är jag en annan person, jag är rädd och osäker och jag tvivlar på mig själv.

    1. Förstår det, tror faktiskt att kraschar på ett eller annat sätt gör så med människor. Man blir mer osäker och rädd. Brukar faktiskt tänka det att det där man att erfarenhet gör dig starkare, det beror helt på vilken form av motgång man fått. För många blir det efteråt en livslång kamp istället :/

  2. Så bra inlägg!!känner igen mig väl. Gillar inte att utsätta mig för nya saker men när jag väl har gjort det är det sådan kick. Olika perioder i livet vågar jag utsätta mig men faller mycket lätt in i gamla kontrollerande mönster så fort jag känner mig pressad.

  3. Åh, vad jag känner igen mig! Jag är nog mer som dig än som pippi. När jag började med en idrott så fick jag dock ett helt annat perspektiv på “att misslyckas”. Där ingick det att misslyckas. Hela tiden. Det var inte ens något dåligt utan en del i processen. Man måste misslyckas en himla massa gånger innan kommer till målet.. och alla förväntar sig att det är så. Det tog bort dramatiken kring det för mig och efter det har jag en mycket “snällare” inställning till att misslyckas. Det har i alla fall hjälpt mig att våga kasta mig in i saker som jag aldrig hade vågat innan. 🙂
    Sedan håller jag med dig fullt ut med det sista du skriver, om mod och att duga som man är 🙂

    1. Så fint att du delar med dig. 🙂
      Intressant det där också med idrott, det kanske är så att man måste lära sig också. Jag mår dock så dåligt av saken får sån ångest. En dag kanske det kommer kännas mer rätt :).

  4. Jag tänner att vi alla är olika i grunden. Att vissa är mer framåt än andra av naturen. Nu kan jag nöstan känna att man förväntas vara som pippi, och är man inte det ja, då är det något fel. Det finns mindre och mindre plats för människor som inte ä r framåt för idag behöver man vara det. Samhället ställer de kraven på oss. Det behövs i många yrken. För egen del känner jag att att vara mamma och kvinna är mina rätta element. Och jag önskar att alla bara kan få vara precis som de är . Tror bara jag menar att det är ok att vara rädd. En del kanske tar för sig i arbetslivet medan de är mer osäkra i exempelvis mammarollen. Någon annan kanske är säker som mamma men inte på jobbet.vi är alla olika och det är ok.

    Kram

    1. Åh så jag känner igen mig i dina tankebanor är så jag också tänker ofta, att man hela tiden har en förväntan och den skapas ju redan från man är barn vilket är hemskt egentligen. Varför är det mer rätt att vara som Pippi än att vara mer försiktig?

  5. Jag är inte som Pippi, mer osäker och otroligt ambitiös i det mesta jag tar mig för eftersom jag har förmågan att mäta mitt eget värde i prestation, och således heller aldrig blir nöjd med det jag gör. Utbränd tre gånger….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: