God morgon på er!

Idag är det söndag, jag sitter just nu iklädd mysbyxor och en tröja jag hade glömt bort att jag hade. Duktigt gjort av mig?! Hur som helst är den rätt fin och känns helt okej för dagen. Kände mig depp när jag ställde mig på vågen och har stått stilla. Jag vet varför, jag har den fantastiska kvinnoveckan och då går jag alltid upp. Det har jag inte gjort denna vecka så frågan är om det är så att kroppen samlat de jag skulle gått ner i själva kvinnovolymen. Jag får se, borde se resultatet om några dagar, jag hoppas ju på att jag kommit ner till delmål ett då. Det betyder i så fall att jag gått ner 9 kilo på 3 veckor, varav de fyra första var sommarvikt/vätska och inte alls kilon jag kände för att ha från första början. De försvann väldigt omgående ner till vad jag vägt sedan förra hösten och mått skit över. Det jag suktar på nu är vad jag brukar stanna på och där vantrivs jag med. Jag ska sammanlagt gå ner 14 kilo. Nio av dem kan vara tappade här i veckan, om det är så att mensen håller mig fast. Då återstår fem kilon och dem ska jag kämpa bort för allt jag är värd. Jag tror att jag kanske skulle trivas då, egentligen vet jag inte? Min sjuka del av hjärnan kanske skulle vilja gå ner mer typ runt tjugo kilo sammanlagt. Min realistiska hjärna säger att du ska inte svälta ner dig till en vikt du inte ska ha? Min sjuka del av hjärnan är dock den jag känner mig mest bekväm att lyssna till. Det är samma som brukar fått mig till att stoppa fingrar i halsen, eller som drev mig till att sluta äta. Den sjuka delen är den som alltid tar mig till den farliga platsen, varför den driver mig mer än den normala delen av hjärnan vet jag inte? Samtidigt tror jag att sånt här är genetiskt, den där känslan av att inte duga som man är. Känner ni igen er?