Julkalender

Lucka 4 – Angelica Renhuvud,utlandssvensk same i Irland under pandemin.

Madeleine Stenberg 4 december, 2020 1 Kommentar

Hej! Det känns verkligen så roligt att få gästblogga här hos Madeleine! Jag har som hon också bott i Falun och fullkomligt älskar den staden fortfarande och tycker så mycket om att få se små glimtar från min gamla hemstad. Jag kommer dock inte från Falun utan längre norrut i Dalarna, jag är nämligen uppväxt i Grövelsjön i Idre sameby och flyttade till Falun när jag började gymnasiet. Men, jag bor inte ens kvar i Sverige längre för efter en mellanlandning på sex år som aupair i Frankfurt i södra Tyskland hamnade jag på Irlands västkust! Fråga mig inte hur det hände, det är en lång historia, men nu bor jag i alla fall här i Clare med min man och våra två barn!

Så vem är jag, förutom en utlandssvensk same?! Jag heter Angelica Andersson Renhuvud (ja jag planerat att byta till Renhuvud-Keane men det har fallit mellan stolarna) och har precis fyllt 32 år. Jag har två barn, Chloe är 5 och Nate 3. Jag och min man träffades i Frankfurt hösten 2012 och 2014 flyttade jag till honom i Irland. Vi gifte oss först på pappret i Irland i januari 2016 och sen hade vi ett stort samiskt bröllop i oktober samma år.

Det finns massor jag skulle vilja skriva om i detta gästinlägg. Tex om min uppväxt i en renskötande samefamilj i Sveriges sydligaste sameby. Hur livet som aupair förändrade mig och gjorde mig vuxen eller hur och varför jag tillslut gifte mig (två gånger!) med en irländsk man. Men det som känns mest aktuellt är kanske att skriva om hur min vardag ser ut precis just nu. Hur det har varit, och fortfarande är, att leva i Irland under 2020.

Det började för oss den 12 Mars. Jag skulle ha flugit till Sverige tillsammans med mitt yngsta barn för att hälsa på vänner och skaffa ett svenskt pass till sonen. Eftersom det spreds ett virus rätt snabbt i just Stockholm dit vi skulle så hade jag bestämt mig för att inte åka och när jag skulle hämta min dotter på förskolan samma dag som flyget skulle ha gått här jag på radion att from samma kväll stänger alla skolor och förskolor på Irland de kommande 2 veckorna. Skolorna öppnade inte på hela den terminen och min dotter fick aldrig gå sitt sista år på Montessori innan hon skulle börja ”stora” skolan efter sommaren. Det väntades 3 månader i lock down där allt var stängt och vi inte fick träffa några människor utanför familjen. Sommaren gick och restriktionerna lättade så pass att vi kunde åka på kortare semesterresor inom landet, men hem till Sverige på kalvmärkning tog vi oss inte i år.

Som tur var öppnade skolorna som planerat efter sommaren och trots att vi nu är inne i vår andra lockdown (som avslutas helt idag med att restauranger och caféer får öppna igen, med restriktioner såklart!) så har det lagt sig någon slags vardag över våra liv. På morgonen går jag upp med barnen, packar deras lunchlådor (ja, här i Irland måste barnen ha med sig egen lunch och mellis), hjälper femåringen på med sin uniform och går sedan till skolan med barnen. Väl framme säger jag hejdå genom munskyddet och går hem igen. Kanske måste jag åka och handla (med munskydd såklart, annars får vi inte komma in i affären) annars är jag bara hemma eftersom vi inte får hälsa på eller ha besök hemma i våra hus. Klockan 12 hämtar jag Nate som går på play school och 1.5h senare går vi och hämtar Chloe som går Junior infants i primary school. På eftermiddagarna åker vi till en lekplats om det inte regnar, träffar vänner utomhus, försöker glömma att vi lever i den konstigaste av världar.. Kvällarna går och ingenting händer. Inga restauranger är öppna, inga pubar, ingen bio eller något gym. Allt. Är. Stängt. Som sagt har det i perioder varit öppet med restriktioner, men nu har vi återigen avnjutit 6 veckor av husarrest. Vi har inte träffat familjen i Sverige på 1.5 år nu, det är.. tufft. Tuffare än man kan tro.

Men å andra sidan så är vi fortfarande friska. Barnen får äntligen gå i skolan och träffa kompisar varje dag. Jag har vänner som är i samma sits med småbarn i ett land i lock down och min man har inte, som så otroligt många andra, förlorat sitt jobb. Så visst kanske jag inte ska klaga, men efter 10 månader med munskydd och restriktioner som gjort att vi inte fått träffa familjen i Sverige så är jag trött och ledsen. Jag kan verkligen förstå att människor som är ensamma inte mår bra. Vi behöver andra människor för att känns lycka och glädje, det är vad jag tar med mig från det här året. Att det allra allra viktigaste är våra relationer.

Nu är det 20 dagar kvar till jul. En jul som jag inte får fira i Sverige som tanken var. Och trots det, rätt negativa blogginlägg jag tillslut skrev, så kommer det bli fint det med. Barnen är så peppade som bara en treåring och en femåring kan bli och jag planerar att baka så mycket julgodis att det piper ut genom öronen på oss! Det kommer fler jular. Det kommer att bli bra.

Vill ni läsa mer om mig och mitt liv får ni jättegärna gå in på min blogg
Angelicarenhuvud.vimedbarn.se och följa mig på Instagram där jag heter arenhuvud. Jag och min syster har också en podd där vi pratar mycket om våra respektive liv i Sverige och Irland, psykisk ohälsa och den samiska kulturen och allt som har med det att göra. Den heter åabpapodden och ni hittar den där poddar finns! Hoppas ni orkat läsa så här långt och TACK Madeleine (min dotter heter förövrigt Chloe Madeleine 🙂 för att du ville ha med mig i din blogg!

Lucka 3 – Wordsby, Är jag en svart kvinna?Är jag en svart kvinna?

Madeleine Stenberg 3 december, 2020 15 Kommentarer

”20 nov 1978 kl 12.30. Telefon från Adoptionscentrum – vi har fått en FLICKA som är en vecka gammal. Vi ska resa så fort som möjligt ner och hämta henne. Hanna bor på ett adoptionsbarnhem. Meddelade mormor/morfar och farmor/farfar att nu skulle hon komma. Alla blev mycket glada.”

Så skrev min mamma som första anteckning i den dagbok som hon sen skrev om mitt första år i livet. Dagarna efter följer några korta anteckningar om samtal från adoptionscentrum där det framgår att de inte får resa och den 23/12 skriver mamma: ”Lördag – Inatt ska de ringa! Inget samtal, vi vet inte om hon är på väg till oss. Sov dåligt, vi satt uppe och pratade hela natten”

Tidigt på julaftons morgon 1978, skottade mamma och pappa fram bilen för att bege sig ut till Arlanda – där de skulle få möta sitt första barn, för första gången!

Jag har fått den här historien återberättad för mig så många gånger under min uppväxt och varenda gång sa mamma alltid. ”Tänk att vi väntade på dig i tre låga år! Lika länge som en elefantunge.” (är elefanter ens gravida i tre år? ) Det finns också en skakig gammal super8-film som fångade ögonblicket. 

Jag har alltid vetat att jag är adopterad, aldrig brytt mig om det om jag ska vara ärlig, och mina föräldrar har aldrig någonsin gjort någon skillnad på mig och min ”hemmagjorda” syster som föddes precis ett år efter att jag anlänt.

Jag är uppväxt i en liten stad där alla känner alla och eftersom det på 80-talet fortfarande var väldigt ovanligt med personer med utländsk bakgrund, var jag länge den enda i vår lilla stad. Men trots det, så upplevde jag aldrig någon form av rasism eller att jag blev behandlad annorlunda. Mamma har berättat om flera exempel på att det enda som mina vänner tyckte var annorlunda med mig, var mitt stora svarta och krulliga hår, men det var aldrig någon som reflekterande över min hudfärg. I alla fall inte högt.

Och så har det varit i mitt liv – jag har aldrig sett mig själv som annorlunda, att jag har en annan hudfärg än andra eller att det på något sätt har påverkat mig eller mitt liv negativt.

När Black Lives Matter– rörelsen drog igång, brydde jag mig inte nämnvärt om jag ska vara ärlig. Jag har liksom aldrig trott att det händer här i Sverige. Jo såklart att jag vet att det finns rasism, men har tänkt att det handlar om SD och deras syn på invandrare. 

Men. När valet i USA närmade sig och jag började följa händelserna där, hände något med mig. Jag har ju såklart alltid vetat att det är extremt segregerat där och att man gör stor skillnad på olika ”raser” (skriver det inom citattecken för jag tycker att det känns fel att dela in människor på det sättet), men jag har aldrig tänkt på det på riktgt, om ni förstår vad jag menar.

Några veckor senare, så såg jag ett klipp på Expressen eller Aftonbladet TV, där man hade skickat in reportrar med dold kamera på HM, för att se hur de behandlar kunder olika utifrån deras hudfärg. En svart kvinna gick in med en tröja som hon ville byta, sa att hon inte hade något kvitto och fick till svar att då fick hon inte byta den. Senare gick en vit kvinna in i samma butik, sa samma sak och fick då till svar att det gick bra att byta till en annan vara. (HM har tydligen som policy att det går bra att byta mot annan vara om man saknar kvitto)

Det här chockade mig fullständigt! Sverige, 2020 i en butik i vår huvudstad. Kalla mig ignorant, men jag visste verkligen inte att detta pågick och då är jag ändå vad andra kallar för, en ”svart kvinna.”

Jag vet inte om det är mig det är fel på, om det är sättet jag blivit uppfostrad på, eller om det beror på någonting annat, men jag har inte en enda gång upplevt att min hudfärg har gjort att jag blivit behandlad annorlunda. 

Nu, sen jag börjat uppmärksamma det här mer, ser och hör jag dagligen exempel på att det här är på riktigt, att det händer men jag har så otroligt svårt att förstå det.

En gång träffade jag en tjej när jag satt hos min frisör som såg ut precis som mig, och hon berättade att hon nyss hade börjat på ett nytt jobb och efter några dagar hade hon blivit inkallad till sin chef som hade anmärkt på hennes kläder. Den här tjejen sa att det berodde på att hon var svart. Och jag sa till henne att det väl berodde på att hon hade fel kläder. Jag skulle liksom aldrig ens i min vildaste fantasi dra en parallell mellan ett sånt samtal och min hudfärg. Nu vet jag inte vad jag ska tro…

Jag tycker att det är konstigt att man säger att man är en svart kvinna. Säger en vit kvinna att hon är en vit kvinna? Varför säger man afro-amerikaner istället för bara amerikaner? Skapar man inte ett utanförskap genom att benämna sig själv så? Varför måste man sätta en etikett på det? Jag är en svensk kvinna. Punkt, liksom.

Jag tror att jag är hyfsat normalbegåvad, har utbildning och hänger med i vad som händer, har bott 25 av mina 42 år i Stockholm och inte i någon småstad med skygglappar på, men jag förstår det ändå inte. Jag har verkligen försökt medans jag har skrivit på det här inlägget, komma på om det finns något tillfälle i mitt liv där min hudfärg har kommit på tal, men kan inte komma på ett enda.

Jag har jobbat inom vården, som flygvärdinna, på cafeer och restauranger. Jag har gått grundskola, jag har läst på högskola, jag har shoppat, ätit ute, mött alla sorters människor i alla sammanhang man kan tänka sig, grannar, kollegor, vänner, vänners vänner, bekanta, obekanta, småstad, storstad – men inte en enda gång, har jag upplevt att min hudfärg har spelat någon som helst roll. Jo! Nu kom jag fan på ett tillfälle.

Det var för flera år sen, när jag jobbade som flygvärdinna och flög reguljärt. Vi serverade endast fika ombord och på just den här flighten, jobbade jag i bak i kabinen. När vi kommit igång med vår servering så ropar min kabinchef på mig att jag ska komma och när jag kommer fram till honom, vänder han sig mot en passagerare och säger, ”Kan du beställa det du just beställde av mig, av min kollega här” och pekade på mig. Mannen (eller farbrorn snarare) tittade mig och sa, ”Kan jag få en kaffe och en negerboll?” 

Förstår ni…! Min chef har alltså, istället för att ge mannen (farbrorn) det han beställt, ropat efter mig genom hela kabinen för att den stackars farbrorn ska skämmas när han beställer det av mig…

Nej men det var så sjukt så jag vet inte vad. INTE för det den stackars farbrorn sa, utan för hur min chef gjorde det till en rasistisk grej. Att farbrorn sa negerboll har ju absolut ingenting med min hudfärg att göra – öppna vilken bakbok ni vill från 80-talet – han visste säkert inte ens att ”man inte får säga så idag” (han var alltså typ 80 år) och varför skulle jag bry mig om det?

Den här bilden är från mammas receptsamling som hon haft hela livet. Jag antar att hon nån gång i slutet av 70-talet (1978, kanske ), kom på att man inte skulle säga negerboll längre. Hon drog några streck över och så var det bra med det. Och det beskriver hur min uppväxt var. Min hudfärg var liksom en ickefråga – inte så att man inte pratade om det, utan snarare att inte inte spelade någon roll. 

Och där svarar jag kanske på mina egna frågor om varför jag är som jag är. Min hudfärg har aldrig spelat någon roll i mitt liv och därför har jag aldrig reflekterat över den.

Det tror jag få knyta ihop den här säcken faktiskt. Väldigt bra för mig att skriva om det här känner jag, och jag tar mer än gärna mot både ris och ros i ämnet. Jag är uppenbarligen väldigt naiv och har kanske ändå levt med nån slags skygglappar på, så en utbildning i hur det ser ut för andra välkomnas med öppna armar!

<3

Min blogg: https://nouw.com/wordsby 

Lucka 2 – Madalena, Mitt älskade Göteborg.

Madeleine Stenberg 2 december, 2020 11 Kommentarer

Bakom lucka två i Madeleine adventskalender hittar ni en annan Madde. Tänkte visa er runt i min hemstad Göteborg. Jag älskar verkligen storstadspulsen även om just Göteborg är en väldigt liten storstad. Spelar ingen roll hur mycket jag går runt så får jag aldrig nog av det. 

Det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna visa er, men vad sägs om en promenad runt i mitt närområde? 

En kort promenad ifrån mig hittar ni Gårda. Från början var det en hel del industrier just här, men nu finns flertalet bostäder och flera av Göteborgs högsta hus byggs just här. Göteborgs manhattan  går det under. I mina ögon, inte det mysigaste stället att bo på. 

Vi fortsätter bort mot Liseberg. Det är väl något ingen vill missa om man besöker just Göteborg. Här ligger lite av vårt eventstråk med svenska mässan, Gothia tower, scandinavium, och inte allt för långt ifrån Ullevi med alla konserter. 

Just i år har liseberg varit stängt och det känns så konstigt. Vi som alltid går flera gånger per år och just julmarknaden vill inte jag missa iaf. 

Avenyn är vi inte långt ifrån nu. Lite av en paradgata som dog ut lite tyvärr. Jag älskar bara dess breda gata, med havets Gud Poseidon längst upp på Götaplatsen. 

För något år sen flyttade flera affärer in, och det blev en liten uppfräschning. Tyvärr vet jag inte hur väl det slog ut då det fortfarande känns lite dött där tyvärr. 

Tänkte att vi fortsätter in i trädgårdsföreningen. En av mina favoritplatser just i centrum, Min lilla oas. Startar vid grindstugan där flera men kanske oftast arvingarna spelar under normala omständigheter. Älskar att sitta där ute, och köpa in en stor kanna med sangria.  Vi har trägårn som har en hel del spelningar varje år. Både inomhus och utomhus. En av de större ställena då vi pratar shower.  Till det den stora trädgården som jag bara älskar att få strosa runt i. Stora grönområden, planteringar, växthus, lekplats. Flera ordnar utomhusträning där på somrarna. Ett måste för mig. 

Nu är vi framme vid drottningtorget. Den stora knutpunkten i Göteborg. Tågen stannar där och de flesta linjer för kollektivtrafiken stannar runt omkring där. Man kommer precis överallt i hela stan. Något som i alla fall jag ser som ett måste på julen är paketet på posthotellet. Trodde inte det skulle bli något, men vet ni. Den kom upp. Just posthotellet har varit en stor postterminal tidigare. Har själv besökt den flera gånger, men som så mycket annat lades det ner. Stod tomt ett bra tag innan det blev ett otroligt fint hotell. Ska ni besöka Göteborg, och åker kollektivt är det nog ett av hotellen jag skulle rekommendera. Otroligt vackert, en så trevlig bar, takpool, och precis mitt i smeten. Ni kan gå runt till de allra flesta sakerna här i stan, Om ni inte vill det så finns spårvagnarna och bussarna precis utanför dörren. 

Återigen vill jag tacka Madeleine för att jag fick chansen att gästblogga, och är ni nyfikna på mer om mig hittar ni mig på www.nouw.com/madelena.

Lucka 1 – Amanda, om bakning & psykisk ohälsa.

Madeleine Stenberg 1 december, 2020 2 Kommentarer

Jag har fått äran i år att vara med i saramadeleines jul kalender vilket är jätte kul. Jag driver en blogg där jag skriver om allt i psykisk ohälsa till vardag och bakning. Jag är verkligen en riktig jul älskare jag vill klä grannen så tidigt som möjligt och och få upp tomtar så fort som möjligt.

Jag ser december som en härlig månad då man kan börja göra varm choklad och veta att man har en mysig tid framför sej. Jag har varit en jul älskare redan som barn älskade att lyssna på julmusik och klä grannen med mamma. Jag har alltid känt att julen är en tid då man ska ta vara på varandra och hjälpa andra som inte har den möjligheten som jag själv har. Jag brukar fira jul med familjen och vi äter för det mesta och kollar på kalle och det vanliga jul programmen.

Julmaten längtar jag till varje år men eter annan dagen så börjar jag att bli rejält trött på det. Julen är den tiden jag mår bäst på med älskar varm choklad och massa jul filmer känns lite som att man faktiskt blir barn på nytt.

Besök mig på min blogg, https://nouw.com/amandamalmflod