Vad är en hemlig färdighet eller förmåga du har eller önskar att du hade?
En förmåga som jag saknar alltså? Förmågan att måla fina tavlor då kanske. Alltid önskat att jag var mer lagd åt att skapa saker med pennan.
Dagens Jetpackfråga #113
Ätstörningar
Visar: 1 - 10 av 126 artiklar
Du är inte värd en bulle…
Tänk dig att du sa till din vän, kollega, bekanta eller en annan medmänniska att denna inte var värd en bulle. Tänk dig att du skulle säga till någon annan att den nog inte borde ta en chokladbit, eller äta en macka. Tänk dig att du sa till din väninna som vill ta en fika med dig på stan, att denne nog inte borde och uppmana personen att stanna hemma istället.
Hur skulle du se på dig själv som vän om du dagligen sa detta till din vän och din närhet? Att du dagligen hackade på hur någon ser ut och att du dagligen känner ett behov av att göra så. Att varje morgon kliva upp och skicka ett meddelande till din vän där du berättade hur tjock den är, och hur fel personen är. Att varje kväll avsluta med att uppmuntra din kompis att gå ner i vikt och att imorgon sluta upp med att äta.
Det låter ju inte som en speciellt trevlig kompis eller hur? Inte direkt en vän man skulle vilja ha med sig, förmodligen hade du till sist gjort slut med den giftiga vänskapen.
Ändå så går många runt med denna vän hela livet, denna vän är du och ditt huvud. Du säger dessa saker till dig själv varje dag, förminskar dig själv. Hånar den kropp du har, och jag vet precis hur det är eftersom jag varit i ätstörningens grepp sedan jag var tolv år. Jag kämpar absolut med detta, men står också emot. Från att förr alltid tänkt att jag: Borde inte äta… Till att tänka att jag äter det jag vill.
Från att ha mått skit för att jag varit i svält, till att äta och må bra. Svält betyder inte undervikt, svält betyder att du inte äter och en person som är överviktig kan vara i svält och i så pass dåligt skick att kroppen håller på att lägga av.
Första tiden i svält är ett lyckorus, du får energi och du blir peppad. Du kan träna i överflöd, du tappar massor i vikt och energin blir ett rus. Du känner att WOW vilken skillnad jag har för jag går ner i vikt. Efter 5-6 månader kommer sen backslaget, du börjar bli deprimerad. Du får ont i ryggen, börjar må sämre och förstår inte varför. Svält är lurigt på det sättet, det ger först kickar för att sedan slå ner dig rejält! Kicken är biologisk, den är där för att du ska leta efter mat alltså överleva. När du istället fokuserar på att inte äta kickar den in ännu mera, sömnproblem är vanligt förekommande eftersom din kropp vill ut på jakt.
Ändå så sitter man där och ska svälta sin kropp, leta sig till den perfekta kroppen. Förbjuda sig själv en liten chokladbit, inte tycka att man är värd en bulle eller ta på sig en bikini och sola på stranden.
Samma kropp som varje dag ser till att du reser dig, samma kropp som står kvar fastän insidan rasar. Samma kropp ska man slå och sparka på. Vara en riktigt hemsk kompis åt, är det rimligt? Eller ska man vara sin kropps bästa vän. Jag kämpar för det senare, att vara min egen bästa vän. Min kropp, mitt inre förtjänar en bulle, den förtjänar vänner och den förtjänar att äta en chokladbit eller djungelvrål till helgen. Du som läser detta, du förtjänar en bulle. Glöm aldrig det!
Att bära på livslånga trauman.
Idag vaknade jag av att vara trött. Jag har mina perioder när hjärnan behöver återhämtning, idag verkar det vara en sådan dag. Det är skönt då att veta att en helg väntar och att jag får tid för mig och mitt. Att jag kan ta promenader med Lizzla i skogen, eller bara vara några dagar. Utan att huvudet ska processa allt och ingenting.
När min hjärna full av trauma hamnar i spinn-on länge så ger den sig inte. Den befinner sig i någon fas där den går på högvarv och gör att jag inte släpper något. Jag övertänker allt, tar åt mig av petitesser och grubblar över saker som hänt för 20-30 år sedan. Beskyller mig själv för saker, och tänker att: Det är något fel på mig… Jag vet varför det blir så här, år av behandlingar har gett mig svaren. Jag vet att ätstörningen knackar på när jag kommer in i spinn-on eftersom den är sekundär numera och inte primär. Ätstörningen är ju min elaka polare som ger mig energi och självförakt genom svält i några månader, för att sedan lämna mig med gollum och konstiga tankar. Jag kämpar emot den just nu, att inte ta till den saken. Den leder mig inte framåt, utan ännu längre bakåt.
Då kommer barnet i mig fram istället. Barnet som känner sig granskad och dålig, barnet inom mig. Barnet som inte ser sig själv som en bluff i alla sammanhang. Som tror bubblan spricker när som helst.
Idag har jag en nedåt dag, imorgon kan den vara uppåt igen. Berg och dalbana, så får jag ha det. Trauman, minnen från det förflutna som satt sina spår. En del av min historia, en del av det jag kallar för livet.
Ätstörningar & sommartider.
Jag älskar sommaren men avskyr var sommartiden gör med mitt inre. Någonstans är det alltid sommaren som blir jobbigast för mig, och värmen i kombination med tankar kring kropp och mat upptar mycket av min tid. Det är hjärnspöken och där spökena gärna vill tala sanningar med mig.
Med sanningar är det dieter och diverse olika sätt att svälta som poppar upp. Sedan är det allt det svåra runt maten. Jag har nog hela livet önskat att mat kunde vara förenat med trevligheter. Men så är inte fallet för mig, mat är alltid förenat med skuld och skam. Det är ett rent helvete för mig att äta med andra, och jag lyckas ändå med det trots att ångesten står mig upp i halsen.
Frågan är hur länge det kommer kännas så här? Som att jag begår en dödssynd varje gång jag stoppar någonting i min mun. Kommer jag få leva med det för alltid? Det känns sorgligt att tänka den tanken. Men antar lite smått att det är så mitt liv kanske är och kommer att vara.
Jag minns frågan för lite mer än ett år sedan på Dala ABC, där jag sa: ”Men vad är det jag saknar? Ni pratar om hur trevligt det är med mat. Men jag har aldrig känt så.” Jag har aldrig känt att maten varit njutning eller att jag kunnat unna mig något gott, äter jag något gott känner jag mig äcklig direkt efteråt… Hur känns det att unna sig av mat? Jag ser ju andra säga sådant, och det syns i ögonen på dem. Jag kan absolut tycka maten är god men jag unnar mig den inte och känner bara hur hela huvudet skriker kring detta skoningslösa brott jag begått.
Hjärnspöken, vidriga förbannade hjärnspöken.
Vänskap, isolering & ätstörningen.
Så var det äntligen fredag. Jag och Lizzla har tagit en morgonpromenad, busat och haft det mysigt tillsammans. Det är lyx att ha lediga fredagar onekligen!
Igår var jag och Lizzla hem till min fina kollega Charlotte. Vi åt pizza och pratade, en hel del om framtiden blev det. Jättekul verkligen att lärt känna Charlotte, jag började på skolan i april och vi har träffats på fritiden vid två tillfällen redan. För andra är det väl ingen grej, men för mig är det ganska stort för jag umgås knappt med folk. Jag har vänner, men det är sällan jag umgås med någon. När jag började må dåligt runt 12-13 års åldern i samband med att jag fick ätstörningar så började jag också isolera mig mer och mer. Absolut att jag alltid haft vänner, men jag har också varit otroligt bra på att inte umgås för jag har känt mig för tjock. Även då jag var underviktig så det har egentligen aldrig suttit i storleken utan i mitt huvud.
Jag tänker ibland om det är samma känsla jag har över att inte ha något värde. Om det sitter i samma del av hjärnan som ätstörning är på, för dessa två går så ofta hand i hand. Det är lättare att leva bara jag och ätstörningen, än jag och andra. Märkligt eftersom ätstörningen är långt ifrån en vän egentligen, men ändå känns som en trygg snuttefilt…
Efter Skillas död har jag bestämt mig för att leva mera, umgås med människor och ta vara på livet. Precis som Skilla gjorde, ett steg i den saken är att umgås med människor jag vill umgås med. Att våga vänskap. Det känns fint! Och ännu finare att se att någon vill umgås med mig, eftersom jag i mitt huvud spelar upp att ingen tycker om mig.
Nej jag söker inte tröst i den saken, att någon ska skriva folk tycker om dig. Utan det är vad mitt huvud tror. Det är inget som jag behöver få höra inte är så. En logisk del av min hjärna fattar att människor vill umgås med mig, tycker om mig och uppskattar mig precis som jag uppskattar andra. Men sedan den andra delen av min hjärna, där ätstörningen bor den FÅR mig att tro något helt annat.
Att välja svält, framför tårar.
Så har jag känt i flera dagar. Bara velat krypa innanför mitt skal, dra mitt täcka över huvudet och försvinna. Gömma mig från hela världen, skita i allt och bara dra. Fly, en flykt utan mål bara för att slippa känna allt det jag känner.
Jag kan under perioder sålla bort intryck, plocka in det som sårar i bokhyllan och slå igen den och sedan mura igen. Som jag alltid gjort för att slippa se, slippa känna och slippa lida. Stålsätta mig och gå vidare, men ingen människa orkar hålla muren när man känner att något riktigt trycker på för att ta sig igenom.
När allt är tillräckligt jobbigt så kommer han genom mörkret och ropar på mig, den läskiga figuren som jag kallar för Gollum. Min enda räddning, den enda jag kan lita på. Min ätstörning, min Gollum. Den som vet hur jag ska tackla världen när världen gör mig illa. Jag hatar och älskar dig på samma gång, hatar att du skadar mig samtidigt som du ger mig kärleken och energin, att istället för att låta omvärlden krossa mig och riva mig i bitar. Faktiskt få mig att stå upp och inte bryta ihop.
Med dig slipper jag gråta, och bli ledsen över saker som faktiskt sårar och gör ont. Med dig vid min sida, min vidriga hatande vän så kan du trycka ner mig till självhatet. Dina hårda ord är lättare art höra för de får mig till svält, andras påverkan? Om så skitsnack, blickar eller elakheter får mig ledsen och ledsamhet är värre än svälten.
Jag ska ses som frisk, men svälter mig mer nu än på flera år. Och det känns bättre att vara yr och hungrig än att sitta där och lyssna på vad andra säger och bara vilja gråta. Tårar är värre än svält, så jag väljer svälten så slipper jag låta mina tårar rinna…
Ätstörning: Idag känns det som hjärtat ska brista.
Jag har mått bättre i min ätstörning ett tag, men nu mår jag skit kring den igen. Julen har ju så mycket fokus på mat. Folk som tjatar om vad de äter och inte äter. Massa godis, och det ska jämföras. Jag orkar inte det där, det triggar mig och eftersom jag sedan oktober mer eller mindre slutat äta annat en middag igen blir allt så extra jobbigt.
Mitt sista besök på Dala ABC blev jag så förbannad på att jag slutade själv. Först glömde de bort mig hela sommaren, så jag fick höra av mig och fråga om jag blivit utskriven? Sedan så när jag väl kom dit så vägde jag mig, och såg vad jag vägde och då var djävulen där direkt. Jag har ingen våg men varje tillfälle jag ser en, så önskar jag inget hellre än att kliva upp på. Jag har till och med planer kring att besöka folk bara för att få stå på vågen.
Så där är det sedan, på jobbet vill jag inte äta i lunchrummet där det är massa folk. Vilket bidragit till att jag börjat skippa maten och dricker kaffe istället. På min rast lägger jag mig och sover och idag var det ett RENT helvete eftersom vi bjöds på jullunch och sedan fika på eftermiddagen.
Det var bara stresspåslag hela förbannade dagen. Först för att jag tog julmat (ångest deluxe) sedan där mellan 15-16 var det fika. Det hoppade jag helt över, men så var det lottutdragning och quiz. Quizet var kul med varje paus ropade lottnummer ut, och varje gång hade jag sådan ångest att jag bara ville dö! En kollega sa att hon kunde hämta mitt. Det lättare lite, men jag såg den där förbannade tvåan med en klump i magen och ville bara hem.
Sedan fikat, paniken och allt runt där. Och så här är man alltid när man ska vara friskförklarad… Man är alltså frisk när man väljer bort allt socialt för att man äcklas så av sin kropp och tanken på att äta tillsammans med andra? Det är att vara frisk alltså.
Jag känner mig ledsen i det här, ensam och ledsen. Jag avskyr att vara ätstörd, men ätstörningen är glad den isolerar mig bit för bit igen. Vi blir det där radarparet jag och min Gollum…
Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.
Jag mår bättre psykiskt, bättre än jag mått sedan 2015. Stundtals förstår jag inte hur mitt mående kan vara så bra, samtidigt är jag livrädd om jag äter något. Med ett om som verkligen är just det. Varje gång jag tillåter mig själv att äta kommer det en våg av oro in i själen. Jävla sjukdom, jag vägde mig på Dala ABC och ätstörningen hittade den sista ingången den hade och satte sig direkt i kroppen på mig.
Trots alla som sagt lyssna inte nu stå på dig, och följ maten så var vikten det viktigaste. Jag har sagt det så många gånger till personalen ändå var det inte det jag fick jobba med. Utan istället har de hela tiden fokuserat på att det har med kontroll att göra. Nej det är att jag avskyr varje kilo, det har alltid varit vågen. Jag kontrollerar vikten med vågen, maten kan jag reglera med vågen. Så här är jag nu, mår bra psykiskt men är livrädd för att äta och drömmer om vikten och hur jag ska göra för att bli av med varje kilo.
Så psykiskt började jag må bra, men fysiskt så fick jag behålla ätstörningen. Det var ju liksom det valet jag fick, och då väljer jag ätstörningen eftersom jag uppenbarligen aldrig kommer bli frisk från den.
Jag har börjat att få en tid hos psykriatrin i alla fall, hos en väldigt bra psykoterapeut. När jag berättade om mitt liv, mina trauman sa hon: ”Jag har aldrig hört något värre!” Hon jobbar där extra och om jag förstod rätt är hon pensionär… Det säger väl en del om min ryggsäck, då har vi bara börjat öppna den lite.
Vi talade om hur jag agerar i krissituationer, så jag sa: ”Jag hamnar i en dimma, men blir alldeles lugn. Vet precis vad jag ska göra. Blir inte stressad eller något utan agerar helt utifrån situationen.” Då sa hon att jag tillhör dem som har en lösningsfokuserad hjärna som alltid är igång. Hon frågade hur jag var som person, och vi diskuterade att jag alltid har tusen saker för mig. Vilket tydligen är typiskt för denna form av hjärna. Hon frågade även om min skolgång, hur var den hade jag lätt för mig?
Jag svarade som det var: skolan var ett helvete och jag orkade ingenting, fattade ingenting och såg mig själv som värdelös. Men sa även: Men samtidigt har jag ju förstått att det där inte stämde. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inget begrep. Hon sa då: Din hjärna arbetade för överlevnad, hur skulle skolan prioriteras när du försökte överleva? Allt kändes så rätt då. Det där med överlevnad, hur skulle jag orka med allt när jag bara behövde överleva. Jag önskar att kunskapen kring sådant var mer etablerat i skolan, för hur ska man orka när livet gett dig erfarenheter där överlevnad varit viktigare?
Så fick jag rensa huvudet och själen en stund, jag söker ingen som ska tycka synd om mig. Men att bara få föra ut mina tankar till skrift får mig att lätta något.
Ätstörningar: Allt jag känner.
Vissa dagar öser dem öser mig likt ett hällregn, känslorna som bombas runt i min kropp. Jag kämpar mot att drunkna i mina egna känslor och det är det absolut svåraste för mig.
Jag kan bli så ledsen ibland när vid ord om, att jag fixar saker och anses vara ”duktig” eller ”stark” och liknande som oftast känns som glåpord och ord för att förödmjuka mig. Jag är varken stark eller duktig, jag är bara en sådan som överlevt och överlever.
Söker varken tröst eller någon som skall tycka synd om mig. Men jag kan bara känna mig så trött vissa dagar, trött på att äcklas så av min kropp, att se bilder på när jag visserligen mådde skit men ändå var smal. Och där och då inse att trots att jag var smal, hade jag samma äckliga känsla när jag såg mig själv i spegeln.
Jag vill skyla min kropp, vara osynlig som jag sa till psykologen på Dala ABC sist. Jag mår illa av allt jag stoppar i munnen, sedan siffrorna som vågen visades för en vecka sedan. Varje tugga känns som tio kilo som läggs på min kropp, mardrömmen och rädslan i att ställa mig på vågen på Dala ABC igen och gått upp i vikt.
Jag beskyller mig själv för att jag ännu en gång låtit vågen ligga orörd. Jag måste ha den nästan som en kroppsdel till mig själv för att ha kontrollen. Så fort jag inte har kontroll finns risken att gå uppåt i vikt.
Trots att jag inte borde slänger jag mig över artiklar som triggar mig, för att få tips om snabba viktnedgångar. Samtidigt sitter den där friska rösten och försöker få mig att tänka på: allt jag har att förlora. Folk fattar inte denna vidriga sjukdom om de inte själva har varit i den, eller har nära som varit med den. Hur den styr ens inre och manar en till att se sina misslyckanden så tydligt. Snart spricker bubblan… Då finns bara jag... Säger den där rösten till mig, den där ätstörd rösten som vill hålla mig kvar för alltid i dennes våld.
Hjärnan kan programmeras om, den är formbar. Allt det vi lärt oss, kan vi lära om. Men fy hur svårt det är när en del av hjärnan blåhåller sig i flytvästen medan den andra delen är villig att släppa taget och bara följa med ut i det stora mörka vattnet.
Ätstörningar: Att välja viktiga vikten eller psyket.
Idag hade jag besök hos psykologen på Dala ABC. Vi håller på att avrunda vår kontakt, vilket betydde att jag skulle se min vikt för första gången sedan november 2021. Jag fick uppskatta, det var betydligt mer än vad jag visade mig väga. Jag hade en vikt ”då bryter jag ihop” men jag klarade mig från den med. Däremot är vikten nu något jag absolut inte vill ha! Och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Tog tag i mig och förde mig till att någonstans bara få fundera.
Psykologen rev i och var lite arg mot mig. Jag vet varför, påminde om hur bra jag mår. Att jag måste fortsätta som nu. För mig blir det att välja mellan bmi och psyket. Jag sa nu är mitt mående toppen, jag kan förstå att vikt, sömn och motion är viktiga komponenter för andra. Men i mitt liv är sömn och motion viktigt maten?! Den är oviktig, den gör ont och är allmänt ont. Det är som att jag skulle ha dyslexi fast mot maten, jag kan inte få till att den är viktig! Den är alltid det första jag prioriterar bort, och jag måste trots det äta. Hur ska jag klara det?
Psykologen sa att jag nu är vad de kallar viktstabil. Det tycker jag är läskigt! Det betyder att min kropp nu alltså beslutat sig för att denna vikt är vad jag ska ha för att överleva. Jag får inte banta och hur ska jag då leva?! Jag vill inte väga så här! Samtidigt kommer jag aldrig vara nöjd, jag vet det.
Kontroll var ordet hon använde idag, siffrorna på vågen är min kontroll. Som allt annat har jag kontroll på varje situation och avskyr överraskningar. Folk skrattar åt det, men det är så förbannat jobbigt att tappa kontrollen. Att allt jag gör är välplanerat in i minsta detalj.
Jag var på psyk igår och träffade den som kommer vara min psykoterapeut. Hon sa i alla fall de magiska orden att hon inte kommer lämna mig och att vi tillsammans ska gå igenom min ryggsäck. Nu ska jag få bearbeta och hjälpa hjärnan att slippa kontrollera varje sak. Mina trauman i barndomen har satt sig i den delen av hjärnan som ska skydda oss mot faror, och den ska jag få jobba med. Äntligen kände jag.
Men jag måste också hålla maten, och någonstans acceptera det där vidriga med: vikten får bli vad den blir. Men hur?! HUR är ett liv där jag ska ha viktacceptans när jag inte vill?!
Det är som att välja mellan pest eller kolera. Äta och må så bra som jag gör nu? Eller banta och må skit? Banta som är allt som varit viktigt i mitt liv alltid annars. Alla säger: du ska satsa på psyket så klart! Men jag?! Jag vet inte, det är inte så självklart för mig. När vikten och vågen varit den största delen av mitt liv… Jag vet ju ingenting annat.