Ätstörningar

Kopierat från min status på facebook.

Madeleine Stenberg 7 april, 2014 6 Kommentarer

Lägger in detta jag skrev igår på Facebook då jag tycker mitt budskap är ganska klart och tydligt, och jag tycker det är viktigt att flera förstår och respekterar detta.

Ett av mina mål med att fylla trettio var att helt sluta bry mig om vikt och bantning. Det går rätt bra och jag äter mer hälsosamt än jag gjort de senaste 18 åren. Från att ha svält mig själv i perioder, kräkts upp maten och andra perioder inte brytt mig med hetsätning. Kämpar jag nu med att bara må bra. Äta utan ångest och se mat som något annat än onödigt ont! Vad som dock gör detta svårast är och har aldrig varit modetidningar, skönhetsideal eller liknade utan människor runt omkring. Människor som alltid ska diskutera kroppar, när jag vägde 45 kilo var det ett jävla tjat om att man var för smal, när jag gick upp kommer saker om vikten av motion och rätt mat. Helst vill jag bara slippa höra om skiten. För varje ord om träning, mat och hälsa sätter sig genast på mitt huvud och får mig att spy, svälta och röra mig på ett sjukligt sätt. Dölja maten, planera hur jag ska göra för att lägga mig hungrig. Belöningen i att höra hur magen skriker efter mat och tillfredsställelsen med fingrarna långt ner i halsen. Jag ber er nu mina vänner att tänka till när ni möter mig, pratade inte vikt med mig mitt mål med att vara trettio är att äntligen bli frisk och leva sunt. Att våga äta utan ångest.

Att vakna och se mörker förvandlas till ljus.

Madeleine Stenberg 1 februari, 2014 2 Kommentarer

Jag vaknade runt halv sju, ensam i min stora säng lyssnade jag på tystheten och efter en stund greppade jag min telefon. Med den låg jag och snokade runt i olika människors liv, filosoferade, tänkte och undersökte. När jag låg där väntade min kropp på sonens nyvaknade ljud som kom cirka två timmar senare. Jag bara låg där och lyssnade, det är så underbart och en del av helgen. Värmen från mitt täckte drog jag närmare mig och började fundera på vad jag vill med livet, dessa tankar som bubblat i min kropp den senaste månaden. Jag vill vara fri från aggressioner, släppa gamla spöken fria och låta luften fylla mina lungor med positiv energi. Jag vill inte gå runt och småirriteras av tiden utan njuta av den tiden som är. Jag vill ge min energi åt rätt saker, åt livet och allt vad det är värt.

Sedan tolvårsålder har mitt liv kretsat kring mat, ångest blandat med svält och hetsätning. Provat på olika träningsformer för att ge upp när jag ändå inte gått ner, även när jag vägde 45 kilo var jag missnöjd. Så för några dagar sedan kände jag bara, jag ska börja träna igen. Men denna gång ska jag inte träna för att gå ner i vikt, jag ska börja träna för att må bättre. För att låta mina axlar få sjunka ner lite och för att slippa tänka på allt negativt. Jag ska skita i att tänka på mat och istället bara leva, för varför lägga energi på något så naturligt som föda? Föda som vi har tillgång till i detta land, jag ska äta bra produkter utan tillsatser och försöka att laga allt från grunden trots att jag inte är någon masterchef, jag älskar hembakat bröd men tycker det känns så krångligt. Kanske en bakmaskin skulle vara min peppning?

Jag vet vad jag vill med mitt liv, jag vill leva det fullt ut i harmoni med mig själv. Jag vill vakna med ett leende, skratta många gånger under dagen och somna med lugn och glädje.
För jag är trött på negativa saker och vill ha mer ljus i tillvaron.

Att spy upp maten, att dämpa en inre ångest.

Madeleine Stenberg 29 maj, 2013 10 Kommentarer

Idag har jag ätit alldeles för mycket, något som ger mig rejäl ångest. Då menar jag verkligen djup ångest något som jag just nu kämpar mig igenom. Jag kämpar emot viljan att vandra in på toaletten och kräkas upp varje bit mat jag ätit. En kamp jag har med mig själv allt för ofta en kamp som ibland djävulen inom mig tar över och som jag förlorar. Jag skäms så mycket för att fortfarande inte helt övervunnit denna sida hos mig. Jag mår fruktansvärt över ångesten som mat frambringar hos mig, hur varje liten matbit kan skapa sådant kaos inombords. Trots detta är det mycket bättre än förr, nu för tiden kan jag äta tillsammans med andra och jag kan hämta mat även om jag har ångest över saken. Idag började morgonen med att äta smörgåstårta och ta en bit smörgåstårta är förlegat med ångest, att skära upp en bit och att sedan äta den.
Dagen har fortsatt så här, vi blev klara med drakprojektet och det blev draktårtor att äta, tog en bit. Begav mig vidare och åt en glass innan jag blev bjuden på tårta igen på grund av att jag fixat PIM 4. Ångesten var stor där, rejält stor! Sedan hade vi draksläpp för barnen och på sportfältet flög drakarna där bjöd några föräldrar på Sambos och nu känns magen som en stor jävla ballong och kroppen känner bara en längtan efter att stoppa fingrarna långt ner i halsen för att framkalla kräkor. Jag kämpar emot, jag ska fixa detta jag ska inte kräkas jag ska INTE! Matångest, jag önskar jag var som normala människor och kunde äta med glädje, jag önskar att varje måltid kunde var en njutning. Jag önskar att mat inte förknippades med ångest och att vara ett hot mot hela min existens. Jag önskar att jag kunde se min kropp i spegel och känna en nöjd känsla falla över den. Jag har vägt 45 kilo utan att vara nöjd, jag har bara varit nöjd en endaste period i livet när jag hade ett växande liv därinne. Det är enda gången jag kollat mig själv i spegel och njutit och varit nöjd. Trots viktnedgång, hård träning under perioder och olika bantningsmetoder har jag aldrig varit nöjd. Det sitter i mitt huvud, det är ett arv jag bär inom mig likt andra bär arv av annat. En evig kamp mot maten, en evig kamp mot en perfektion jag aldrig ser och aldrig uppnår.

Ångest, ångest, ångest. Tänk när fingrarna förts mot munnen, när toaletten fylls med kräkor som dämpar en ångest och ger ett lyckorus blandat med skamkänslor. Jag skäms, jag skäms över det här beteendet. Men jag kämpar, kämpar hårt varje dag kanske mer än någon annan förstår. Mat och att äta bland andra är dagligen en hemsk upplevelse för mig. Någon som tittar på mig när maten förs till munnen, ångesten när någon ser min tallrik, att inte kunna börja träna utan att leta efter metoder där jag helst ska utesluta all form av föda. Att vara ätstörd styrs av en bild av perfektion så svår att uppnå.
Jag vill inte ha några svar på vad jag ska göra och vara, bloggen är min ventil min dagbok och min terapi.

Inte ens då när jag var 14-15 var jag nöjd. Trots mina då 45 kilo på 169.5 cm.

Sitter fast i huvudet.

Madeleine Stenberg 31 mars, 2013 2 Kommentarer

Jag ser det på vågen och jag ser det på kläderna. Byxor som suttit tajta sitter numera lite slappare, byxor i storlekar jag inte använt på flera år sitter nu BRA. Men i huvudet ser jag ingen skillnad… I huvudet och i spegeln ser jag samma, jag upplever samma sak missnöjdheten. Missnöjd, missnöjd, MISSNÖJD!
Jag ser det på kläderna, jag ser det på vågen men jag ser det inte på kroppen och jag ser det inte i spegeln. Bekräftelsen jag vill ha, känslan av FAN va bra du är finns inte där. Varför finns den där för andra? Varför får andra den där kicken att WOW jag ser det?! Jag lyckas? Varför känner jag aldrig en tillfredsställelse med saker jag gör? Varför är jag, mitt jaget aldrig nöjd?
Jag är inte nöjd med min viktnedgång trots att jag väger mindre än på flera år, jag är inte helt nöjd med mina prestationer i yrkeslivet eller studierna. Jag tillfredsställs aldrig helt fullt ut. Jag får aldrig den där; FY fan vad jag är bäst känslan över mig. Det finns alltid något jag skulle kunna göra bättre och ger någon mig beröm tror jag att de driver med mig… Jag har krav, höga krav, FÖR höga krav. Jag ger mig in i något 100% och är ändå missnöjd med resultatet, kanske var det därför jag slutade gymma? För att jag aldrig nöjde mig med resultatet jag tyckte aldrig resultatet gav mig min tillfredsställelse, åtminstone inte den tillfredsställelsen jag sökte. Jag kanske söker för mycket? Är mina krav för höga på mig själv tänker jag. Självklart är dem de, höga som skenande hästar, jag förväntar mig en perfektion som inte kommer, en dag när mitt huvudet säger till mig att FAN va du är bra. Jag har sökt den, sökt den i så många år, kanske hela mitt liv? Varför är jag inte nöjd? Varför finns det alltid något mer därute som jag känner att jag måste ge för att få mig själv att känna mig nöjd med mig, med den jag är?!
Alla de gånger vågen används i mitt liv, alla de gånger jag stått den och kollat på vågen. De gånger jag sprang upp och ner för trappan bara för att få mindre vikt. Alla de gånger jag inte ätit för att ge mitt huvud tillfredsställelse. När jag vägde 45 kilo och hade panik för varje kilo, när jag låg i min bäddsoffa och tog mig runt midjan för att se hur nära jag kunde flytta mina fingrar mot varandra. Hur jag mätt min kropp med händerna, hur min våg alltid varit min närmaste fiende och min bästa vän, hur den alltid funnits där för mig och paniken när jag inte varit hemma. FÖR jag behöver min våg, att inte väga mig kan betyda att jag ätit förmycket. Vågen och jag, vi har gått hand i hand i många år tillsammans. Bästa vännerna, samtidigt som jag verkligen hatar den innerst inne. Mitt huvud och jag har två olika känslor, en som försöker övertyga mig om att: FAN du är bra, köp det nu och den andra halvan som hela tiden talar om att LITE mer kan du prestera. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, ensamhet är skit. Så fort man är ensam så trycks det värre på tankarna om att inte duga. Folk kan säga vad de vill, men Jante har större roll i mitt liv än Jag duger

Min pappa och jag.
Igår var det påskafton och på påskafton 1993 dog du.
Om några dagar är det datumet då det är 20 år sedan.

En ätstörd människa.

Madeleine Stenberg 15 juli, 2012 Inga kommentarer

Jag känner mig äcklig. Medan andra får tid att tänka så går jag tillbaka i tiden och får ätstörningar värre en helvete. Jag har kräkts idag, jag erkänner det privat för detta är inget jag vill att någon ska få veta. Jag har inte ätit något på över 24 timmar och de känns bra, jag ska inget äta på ett tag heller, känner mig inte ens hungrig och när jag kräktes kändes saker mycket bättre på en gång. Eller mycket bättre? Jag kräktes bort allt som äcklade mig, första gången jag kräktes för äckelhet var när jag nyss flyttat hemifrån. Jag tyckte det kändes skönt att kräkas för jag var så äcklig. Jag har kräkts ibland men inte lika öppet som förr, nu har jag ofta känt mig stolt över saker. Men inte just nu, nu känner jag mig äcklig. Jag känner en maktlöshet inom mig som att jag bara faller, det blir bra när jag börjar jobba och slipper tänka. Jag har med studiernas hjälp sluppit tänka men numera tänker jag dagligen och tankarna tar del av mig. I morse såg jag att jag väger 63,5 kilo på min våg, det betyder att jag gått ner 7 kilo och jag tänkte att bara 3,5 kilon till så kan jag åtminstone se mig själv i spegeln utan ångest. Fast förmodligen blir inte så fallet, just nu ser jag bara hur hemsk jag är funderar över vad det är för fel på mig. Ångesten som drog över mig för ett par minuter sedan drog mig så djupt ner att jag var tvungen att kräkas, det är ingens fel förutom mitt. Jag mår dåligt och mina demoner lämnar mig inte i fred.

När livet kretsar kring vikt.

Madeleine Stenberg 13 juli, 2012 18 Kommentarer

Jag känner mig osäker på om jag vill skriva det här inlägget, samtidigt måste jag få det ur mig. Jag är besatt av min vikt, det har jag varit i så många år att vikten blivit en del av min personlighet. Av dygnets timmar lyckas jag titta mig i spegeln och tänka att 20 kilo borde försvinna, det är märkligt att i min värld är former någonting som jag tar som en förolämpning. För ett par år sedan hade jag en klänning som en person i all välmening sa: ÅH va fint den satt på dig, den framhäver dina former. Du ser kvinnlig ut. Vad jag hör när någon säger sånt är: DU är fet.
Det farligaste ämnet som någon kan diskutera med mig är bantning, jag är expert inom ämnet och när folk berättar att de måste gå ner i vikt får jag panik och börjar hetsbanta. En bekännelse jag har är att jag när ingen är i närheten även kräkts upp maten jag ätit vid vissa tillfällen, allt för att jag helt enkelt anser att jag borde fan inte ätit det där. Fikakulturen som ofta finns på jobb ger mig ångest, jag hatar fika. Det är kul att baka men jag hatar tanken på att njuta över en kaka eller bulle, mina ätstörningar ligger hårt rotade i mig. Det har varit tillfällen när jag valt att säga nej till kompisars erbjudanden om en tjejkväll bara för att jag helt enkelt inte tycker mig passa i några plagg. Oavsett vilken vikt jag haft har jag alltid känt mig tjock, ser jag foton från några år tillbaka kan jag tänka: Jag ser ju nästan smal ut där. Sedan intalar jag mig själv att det är kamerans vinkel som gjort sitt. Det värsta med det här är att jag skäms, jag skäms något oerhört över att vara vuxen och ha ätstörningar. Jag har lyckats ta mig långt i livet men mina ätspöken är där och hugger mig i ryggen. Varje morgon väger jag mig, jag har vägt mig på vänners vågar för att se om vikten skiljer sig. Jag har provat att äta nyttigt men när det inte ger resultat tillräckligt fort går jag över till metoder jag vet fungerar: Äta ett mål om dagen, tugga tuggummi för att dämpa hungern, dricka varma drycker. Jag har nu gått ner 4 kilo på två veckor, jag ser ingen skillnad på min kropp. De där fyra kilona får mig bara att tänka på minst fyra till, när de fyra försvunnit om de försvinner kommer jag se samma sak i spegel. Det spelar ingen roll vad jag väger eller hur jag ser ut, så fort någon talar om vikt i min närhet så kommer jag att känna att det är riktat mot mig. Jag visar aldrig William min bantningshets, jag talar aldrig med honom om saken, jag berättar att alla är lika värda och är noga med att poängtera att vi ser olika ut och att olika är bra.
Jag tycker så när det gäller andra, men när det kommer till mig själv? Kan jag aldrig tycka att jag är god nog. För kvinnans kropp i spegeln jag ser har jag svårt att förlika mig med. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, jag vet inte om jag vill publicera det men samtidigt tror jag att det finns fler än jag därute som känner igen sig. Eller så är det bara de att den logiska biten i min hjärna talar om för mig att detta beteende inte är sunt och att jag måste skriva av mig för att förstå det.