Gynekologi

Menstajming

Madeleine Stenberg 6 maj, 2010 1 Kommentar

Fick mens precis. BRA kände jag, annars skulle jag fått gå runt och oroa mig för att ringa barnmorskemottagningen för att byta tid för cellprovet igen och det ville jag inte, jag hatar att vara sån där dryg typ som byter tider sånt brukar sällan eller rättare sagt aldrig uppskattas. I alla fall nu är det klart, jag fick den nu. TIDIGT dock 5 dagar för tidigt men det passar mig den 11 ska jag göra det där provet och då fick man inte ha mens. Tur då att man är som jag och har kort mens.

Cellprov, det låter läskigt. Alltså ordet, fast det inte ens var läskigt att ta det känns det ändå läskigt att säga det. CELLPROV, ett av alla sjuka ord som kommits på. Som hemorröjd och konkelbär.
MEN sen så tar dom fina ord till könssjukdomar hur dom nu kommit på det? Som klamydia, de skulle lika gärna kunnat varit ett namn, Klamydia .

MEN sen har vi HERPES, vad fan tänkte dom då? HARPEST? De är ju ungefär samma sak, kanske var det så att första personen med herpes hade harpest? JAG har det, VI tar och döper denna sjukdom till herpes efter dig min herre som just nu fått harpest.
JAJA, ska sluta grubbla i sjukdomar. DET ska nämligen bli mat här.

Cellprov.

Madeleine Stenberg 3 maj, 2010 2 Kommentarer

USCH!

Fick lov att ringa till barnmorskemottagningen på britsarvet och avboka min cellprovstid och byta till ny. Får panik, hatar sånt där. Inte själva undersökningen utan tiden innan och efter. Tiden innan går jag och oroar mig med tankar som, tänk om du har avvikelser tänk om du ska dö osv. Sen efteråt när jag tagit provet går jag runt och är nervös tills jag får svaret och ringer och trackar stället jag tagit prov på bara för att se om dom fått in. JAG är livrädd, jag har rejäl fobi för sjukdomar av alla dess slag så såna här saker gör mig helt jävla nervklen. Jag hatar det. Har nog alltid varit rädd för att bli sjuk, jag har nog också testat det mesta i sjukdomsväg av rädlsa för att något ska finnas. Hivtest gör jag ju nu varje gång jag lämnar blod men det skrämmer mig inte, för jag är inte smittad även om första provet gav mig rejäla ångest attacker. Men diabetes har jag kollat när jag var 13, sen har jag kollat mig för hiv flera gånger innan de också, alla gånger innan jag började ge blod gav mig sådan ångest att jag kunde ligga och gråta på nätterna, cancer eller leukemi fick min mamma mig att testa mig för när jag var rejält underviktig när jag var 14 år och mamma av en slump såg att min ryggrad hade bytt färg. INTE av smuts alltså utan där ryggraden går hade den börja få mörk färg. JAG var livrädd men det visade sig att jag led av undernäring och att dom tyckte jag skulle äta, jag vägrade så dom kom med förslag att jag åtminstående skulle börja dricka saft. SOM det funkar på någon med socker och fett fobi med aneroxia?
Kanske ska säga att jag dolde min undervikt med kläder, var ytterst få människor som såg min kropp. Jag hatar den så varför visa den?

I alla fall, min hypokondriska sida kommer inte för intet. I och med min astma blir jag jämt rejält sjukt. För normalt folk så innebär en förkylning lite snuva och kanske feber. För mig innebär den heldäckad i soffan eller sängen, dödslängtan och svårigheter att andas. OFTAS slutar dom också på akuten med inhalation. Inte direkt världen roligaste, jag har vant mig. Jag antar att det är därför jag är livrädd för sjukdomar? En annan sak är väl också att jag ofta haft något fel, ett tag hade jag FAN alla jävla sjukdomar så nu när det kommer till cellprov är jag skit nervös.

MEN jag skulle aldrig, strunta i att gå dit. Jag anser att man bör lämna cellprov, tänk att det kan rädda livet på en om man får behandling i tid.

Pik från lillasyrran kanske.

Madeleine Stenberg 11 januari, 2010 Inga kommentarer

Hehe såg detta på msn nu, såg det en sväng igår men hann liksom inte fundera över det. Lär väl blogga då kanske, men tycker då min syrra borde kunna ta och kommentera när man skrivit också, tycker DU är lite dålig med det.

Registerade mig på kursen nyss, men stod skumt så ska ringa och fråga varför? HOPPAS de inte är något mera strul nu bara, hatar strul vill bara att saker ska flyta på så jag slipper krångla så jag hoppas de kan göra de nu. HATAR krångel, reggade mig till csn också. Ska ringa skolan om en timma, ska även ringa min mormor men batteriet till telen är slut såg jag. DRYGT.

Annars blir det nog en redigt lugn dag, fick för mig att de var tisdag i morse helt snurrig i huvudet, sa till att William blir ledig några fler fredagar framöver. Mensvärk idag också, blir inte av med skiten. Tror jag ska göra mig en smootie till frulle sen blir det sallad till lunch och GI mat till middag. Jag bantar HELT hundra procent nu, på min födelesedag ska jag känna mig smal. Önsketänkande kanske? Jag kommer ha mens på min födelsedag. HURREY, eller inte. Idag är det exakt en månad tills jag fyller tjugosex. Fan va åren drar i väg, ändå har jag ingen som helst åldersångest som alla andra verkar ha, som jag sa till min mormor jag känner mig inte närmare trettio varför ska jag då gå runt och oroa mig för att bli trettio? Man blir fan inte äldre än man gör sig, vill man till punkt och pricka vara som den åldern man är får man kämpa hårt för ens personlighet förändras inte bara för att ens siffror på pappret ökar. De ända jag inte tycker om med att fylla år är min rädsla för döden, men den rädslan vill jag inte gå med hela livet så den skjuter jag framför mig, jag önskar ju att jag ska få en långt och lyckligt liv inte fan vill jag tänka på att dö idag när jag är tjugosex, herre gud livet slutar inte vid 30 precis, ser man folk som är trettio verkar dom precis lika lyckliga som folk vid 15, 20, 40 osv. Åldern säger inget om hur man är, åldern är bara en liten siffra som beskriver hur många år man levt inget annat. Varför gå och känna sig ledsen och ångestfull inför varje födelsedag och inte glädjas över varje år man faktiskt får leva och vara frisk? En person med cancer till exempel går knappast runt och oroar sig för sig tjugosjätte födelsedag dom är glada för varje dag dom får leva, de borde alla människor vara. GLADA för de liv man lever för man ska vara tacksam för att man faktiskt har hälsan, andra har det inte.

Näe, nu ska jag bädda sängen och göra en smooite.

Slänga in ett inlägg.

Madeleine Stenberg 10 januari, 2010 3 Kommentarer

Har sjuk jävla mensvärk. Sa till sonens pappa idag att jag lär ha tappat två ägg vid ägglossningen den här månaden för det gör djävulskt ONT. Dessutom med tanke på boobsens enorma förändring kan det fan inte vara annat. Proppat i min värktabletter och nu har jag min älskade vetekudde på magen den ska också få krypa ner under täcket med mig i natt. Har haft den LÄNGE, tror jag fick den i julklapp 2000 eller nått, kan ha varit tidigare. Har ingen aning om dom ska slängas med jämna mellanrum men denna är fan min bundsförvalt det kommer ta MÅNGA år innan jag byter ut denna. Jag användr den vid 2 tillfällen såna här mensvärksdagar och när jag är bakfull. DÅ är den min bästa vän. Ni kanske undrar över varför jag ens tror mig kunna veta att jag släppt i väg två ägg? Det kan jag självklart inte veta, HUR skulle jag kunna de liksom? Men jag tänker att, eftersom jag inte har mensvärk varje månad och vissa månader gör det djävulskt ont så där så jag vill vika mig dubbelt, vissa månader är ägglossningen förbannat mer framträdande än andra så kanske det är dubbla ägg som lossnar. Jag har ändå massor med tvillingar och även TRILLINGAR i släkten. Min mormor är tvilling, tvåäggs är också så min släkt tycks vara upplagd. Jag har också trott hela mitt liv att det endast är ärftligt via moder till moder, men läste att fader till dotter OCKSÅ kan föra vidare dessa gener. Så har fadern tvillingar (tvåäggs) i sin släkt kan alltså dottern få tvåäggstvillingar därför också. Dock påverkar inte pappan alls tvillingar, så även om pappan skjuter flera stycken små springare så kommer han ändå inte kunna påverka tvilling förmågan de gör endast mamman. Men skulle pappans springare lyckas göra en flicka och pappan är tvåäggstvilling så finns chansen alltså att hans dotter en dag kommer få tvillingar hon också.
Jag tycker sånt här här mycket intressant. TÄNK om jag kunde få gåvan att få tvillingar någon gång, de är rent av en dröm. Jag vill ju gärna ha fler barn, få vänta tvillingar hade varit häftigt.

Delade lite pepparkaka med William idag, sedan åt jag tacosallad. De var min mat för dagen. Ska bli intressant att väga mig när mensen är slut. Brukar alltid väga ungefär samma kilon då, men bantar nu så då kanske jag väger mindre än jag gjorde förra mensen.

Näe om jag ska gå och lägga mig. Sov så gott!

Meninglöst med mens.

Madeleine Stenberg 12 oktober, 2009 2 Kommentarer

Idag kom min mens, mycket vändad men gud lika så hatad. Jag hatar att tappa blod och sedan bara bli som ett lik i flera dagar dagar på grund av de. Som det inte vore nog så blir jag arg, grinig och sur och bara allmänt störd. Fördelen är liten jag går ner i vikt efteråt. Kanske den ända fördelen med att släppa massor med blod. Jag har pissigt ont i handen, har till 95% bestämt mig för att köpa ett PS3, dels för dom har blueray men även för tv-spel är förbannat roligt. Som min mamma sa i helgen ”när ska du bli vuxen på riktigt då?” hehe, JA kors i galochen när ska denna madam bli vuxen på RIKTIGT? Jag är tjugofem känner mig vuxen fast på vissa plan är jag som ett barn PRYLKÅT och helt enkelt endast älskar att shoppa och spela tv-spel eller data-spel. The sims 3 promenerar just nu på mina nerver. En del av mig vill strypa the sims 3 eller ja mina gubbar som får mig helt lost in a game. Förutom de så har jag lyssnat på helt meningslösa låtar idag, och efter att sonen kikade på canal + och såg på Horton så fick jag ”I can’t fight this feeling” på hjärnan och sjungit den ett tag just nu. Den är i och för sig rätt gullig, sån där ballad som alla säkert sjöng när den var ”ny”. Egentligen hatar jag ballader, för jag är en mes antar jag. Hör jag ballader börjar jag grubbla och så blir jag ledsen och tänker på skit man inte ska tänka på därför lyssnar jag på musik som gör mig glad. På tal om låtar som gör mig glad så är jag lite bakvänd OCH älskar när jag hör musik min pappa spelade i bilen när jag var liten. Den där lilla stunden där jag och pappa lyssnade på musik, jag satt i framsätet bredvid min pappa utan bälte och kikade på honom medans han körde och lyssnade på musik. Det var så stämningsfullt, jag och min pappa helt ensamma ute i bilen körandes på skogsvägarna i Orsa. Han älskade skogen, och det var också på sätt och vis skogen som blev hans död. När han mellan Våmhus och Bäcka en gång påskafton i April 1993 krockade med ett träd och dog och aldrig mer kom tillbaka. Men jag kan fortfarande minnas han doft när jag går förbi vissa människor som luktar rök och skinn, just i de ögonblicket minns jag min pappa som han vora hos mig och jag vore ett litet barn för att så fort doften försvinner inser att jag är tjugofem år och min pappa har varit död längre än han levde i mitt liv, det kommer förbli ett mysterium för mig resten av mitt liv. Vem var han, den där personen som jag en gång kallade pappa? En sak vet jag, han luktade skinn och rök och han lyssnade på Dire Straits och låten Walk of Life i sin bil den sista sommaren jag hade honom i mitt liv jag var då åtta år och mindre än ett år senare skulle han vara död och aldrig mer återkomma i mitt liv. Jag var nio små år när min pappa dog och jag förstod då värdet av en förälder.

I nattens mörker.

Madeleine Stenberg 25 januari, 2009 Inga kommentarer

Sitter här och försöker göra mig klok på att skriva något meningslöst inlägg som egentligen bara är för mig själv. Det är skönt att blogga, kunna se tillbaka och sedan bara minnas de man skrivit. Jag skriver här för mig själv och inte för någon annan. Jag skriver för att ventilera allt som finns därinne i mitt huvud, jag skriver om de kanske andra helst vill läsa. Eftersom vissa läser här så måste ju det jag skriver vara intressant? Vad vet jag, egentligen när folk lämnar kommentarer så vet jag inte vad jag ska svara här, i öppna bloggen är det lättare. Men här i min slutna blogg är det svårt. Hur kommenterar man tillbaka sina tankar? Jag blir glad när jag läser att någon skrivit här men jag kommer liksom aldrig kunna svara med något bra tillbaka.

I morse när jag vaknade kände jag PMS:en smyga sig på. När jag stod inne vid spegeln vid toaletten kände jag hur en klump kom till min hals. Hur jag ville börja gråta, falla ner på golvet och bara gråta. Jag tänkte massa senimentala tankar och när ingen såg stod jag där och bara tänkte. Kände mig som den mest ensamaste människan på denna jord. Det är förbjudet och rent ut sagt pinsamt att tänka så. När man är vuxen ska man aldrig känna sig sentimental, i alla fall inte utåt. När man är vuxen ska man vara stark, ensam är stark. Men när jag får pms, då är jag ensam och långt i från stark. Då känner jag att jag funderar på hur man ska vara och varför. Jag känner mig som jag nog är den sämsta på allting och att alla egentligen skrattar bakom min rygg. Jag tror folk tycker illa om mig och då mår jag dåligt.

En annan sak jag tänker mycket på är framtiden, framtiden skrämmer mig alltid. Jag försöker att tänka på något annat, så jag kan le och vara glad. Nu väntar jag ut den här hemska mensen. När den kommer kommer jag ha gått ner ännu mer i vikt än jag nu ser. Nu står vågen på 64! Så lite har jag inte vägt sen jag vet inte när. Och de betyder att när mensen är över kommer jag väga mindre för så är det alltid. Tänk om jag kunde ha turen att väga 62. Det skulle göra min glad. Sen jag började skolan i höstas har jag gått ner i vikt, jag undrar vad det beror på? Jag rör mig inte mera. Å andra sidan äter jag mindre eftersom jag hatar att äta med främmande människor, mina ätstörningar som ser till att jag inte gör det.

Nu ska jag sluta dravla.

– Puss –

Depplördag.

Madeleine Stenberg 12 januari, 2008 Inga kommentarer

Fy sjutton fick min mens igår så idag känns det som det är en riktig depplördag. Har mensvärk till tusen och tycker synd om mig själv. Jag har slutat med mina pronaxen som jag använder mot mensvärk. Jag mår nämligen verkligen SKIT dåligt av mens. Dels smärtan men sen mår jag illa och kräks och sånt när jag har mens. Men för några månader sen läste jag på FL att just pronaxen kan göra så att man får svårt att bli gravid under ett tag och eftersom jag egentligen är väldigt anti tabletter såg jag de som en anledning till att inte ta dom. Tyvärr så bli det i stället den motsatta effekten att jag nu har ont och mår illa och känner dödslängtan vissa stunder på grund av smärtan. Funderar om om jag kanske skulle kunna använda nått annat som innehåller järn eller liknade typ mitt val kvinna eller nått? Är nån insatt i sånt här eller?

Annars har jag sjukt tråkigt. Hade varit kul om någon ville komma hit och hälsa på ikväll eller idag om ni inte har något annat för er? William är hos Björn så jag sitter bara ensam.

Föresten dom jävlarna som hackade BDB kan ju ta och dö. Först tänkte jag inte byta lösen och sånt men sen när jag såg att folk lagt ut ens email osv på nätet med lösen tänkte jag att de var väl lika bra då. Bytte på allt igår och tro mig jag är SKIT störd på det.

– Puss –