Gick ner på gymmet. När jag klev in i lokalerna, såg personalen och kände stämningen så började jag ångra mig. Jag insåg varför jag gymmat och varför jag tycker det är kul. Fick prata med en Hälsochoach , och jag förklarade för henne att mitt problem är inte att jag inte vill träna mitt problem är att mitt schema är så tajt att jag inte har tid. Hon sa då att hon kunde hjälpa mig med hur jag ska göra vilket är bra. JAG behöver hjälp med planering något jag vet då jag är sån som tar på mig mer och mer och mer. Vilket också var anledningen till att jag gick in i väggen i höstas. Jag är tyvärr en av dom som gärna vill göra allt, dock så tar jag på mig saker så jag sen inte alls har någon tid över. Nu ska jag få hjälp att planera tiden som hon sa jag har varit medlem länge. Sen 2006, och ett tag tränade jag aktivt flera gånger i veckan, jag brukade träna så ofta att jag hade rejält bra kondis. JAG mådde bra då. Sen började jag på högskolan och jobba extra och vips försvann all den tid jag lagt på träningen bort. Någon lucka borde jag ha, jag tycker om det. Afrodance och yoga samt gymma. Jag älskar när jag verkligen får känna muskelvärken dagen efter. Ett annat problem är också att när jag inte tränar så kan jag äta godis och får ånget, när jag tränar är jag sällan godis sugen och när jag väl äter godis har jag ingen ångest. Ångesten hänger alltid ihop med att jag inte tränar det vet jag, dessutom vet jag att jag TÄNKER betydligt mindre när jag tränar. Jag hatar att tänka, mitt stora problem. En del av mig är sån där filosofisk typ som lätt hamnar i djupa tankar med mig själv.
En sak jag undrade mycket över när jag var gravid var hur det inte kunde finnas något upp eller ner i rymden, och om det inte finns hur sjutton vi då kan säga att Sverige ligger långt upp på jorden. Vi kan ju lika åt vilket jävla håll som helst egentligen då? DET kanske är vi som är neråt och något annat land uppåt. En annan sak jag brukar grubbla på när jag var 16-17 var hur universum kan växa och bli större hela tiden, för om det växer måste det ju finnas yta att växa på?
Ja ni hör, sen kommer ju också det dagliga tankarna in också. Jag försöker att inte tänka så mycket. Folk runt mig blir galna när jag tänker, analyserar och funderar. Jag undrar vem jag ärvt denna gen ifrån? Jag vet ingen som tänker så mycket som jag. Jag har tänkt mycket hela livet, redan när jag var liten funderade jag över saker.
Jag såg saker som barn också. Såg saker som alla sa till mig inte finns. Jag glömmer aldrig när jag sov hos min farmor. Jag sov på soffan tillsammans med pappa. Pappa sov på ena sidan och jag på den andra. Jag drömde en dröm om en ”tomte”, han hade en yxa som han skar ur tänderna på massa barn med. Jag var runt fyra år. Jag vaknade och såg honom överallt runt mig. Jag gick till toaletten och han var där, jag gick tillbaka till pappa och han skrattade åt mig stirrade på mig ”tomten” alltså. Jag drömde om honom hela natten, och vaknade med feber dagen efter. Jag glömde bort honom tills jag en dag var ute i skogen och lekte hos mormor och morfar och känner mig bevakad. Kollar upp och ser honom, han har det där skrattet och höjer sin yxa över mig. Jag sprang och hörde hur han sprang efter kom till in till mormor och morfar och berättar för mamma och mormor vad jag sett dom trodde mig inte. Sedan förföljde han mig. Jag såg honom alltid när jag lekte ensam på mitt rum 1 trappa upp. Han stod i fönstret med sina äckliga ögon och stirrade på mig. JAG kan fortfarande få fram honom i huvudet och hur rädd jag var för honom. Jag såg honom en gång även i mitt nya rum men sen försvann han när jag var runt 11 år. Han förföljde mig alltid väldigt länge. Jag har en skräck för fönster, en rejäl skräck. Jag tänker på honom ibland vem var han?
Nä nu ska jag svara på bloggkommentarer.
Madeleine Stenberg 
