Sorg & saknad

Mardrömmar.

Madeleine Stenberg 9 januari, 2013 10 Kommentarer

Usch! Jag har drömt riktiga mardrömmar i natt och känner mig riktigt ledsen idag. Var så jag knappt kunde resa mig ur sängen. Jag är inte sådan som faktiskt blir ledsen så lätt, men detta det var så verkligt med känslor jag inte trodde mig ha.
Jag hade redan ångest innan mina ben bar mig ditåt i drömmen. Jag gick med en barnvagn och tänkte på William som för stunden inte var med. Jag såg exakt vart jag befann mig och mina ben i drömmen ville gå åt ett annat håll men kroppen gick framåt. Jag följde vägen och hamnade i ett hus bredvid så jag såg rakt in i huset. Jag blev övertygad om att gå till det andra huset och där mitt i trappan stod han och såg ner på mig och han andades, hans axlar rörde sig och han log. Det där leendet jag letat efter i vaket tillstånd. Men inte haft förmåga att hitta för något blockar mina ögon, eller mitt minne. Jag hörde hans röst så tydligt och sa; får jag spela in dig?! Jag vill visa hur lik du är! Jag skulle få filma när han tog tag i mig och gav mig en kram och jag kände lukten jag tror mig minnas som var han. Lukten av cigarettrök som för mig symboliserar trygghet ihop med lukten av skinn? Jag stod där nära, tills någon kommer och börjar bråka. Jag hör skrik och är ett litet barn i en vuxen kropp, jag hör hur folk säger saker och hur jag inser att han är död och att folket runt mig diskuterar honom. Jag hör hur någon säger; vad du aldrig visste var att han kanske inte ville leva? Jag säger då; ibland kanske det är så att man har rätt att dö. Det är lättare för mig att hata honom om jag vet att han ville dö! Och tårar rinner ner för mina ögon!

Mobilen väcker mig, och jag vaknat med sorg… En sorg jag inte känt på många år. En sorg av saknad efter någon som dog i en bilolycka när jag var 9 år.

Han var min pappa.

Så gick ytterligare en dag.

Madeleine Stenberg 19 april, 2012 Inga kommentarer

För att summera dagen kan jag säga examensarbete och examensarbete.
Hände obetydligt lite här på förmiddagen eftersom jag la stort fokus på examensarbetet, William hämtade jag tidigt idag för jag ville ha hem honom. Han drog in på nätet på en sida han börjat hänga på, har har dock sagt att han absolut inte får berätta vart han bor och andra detaljer. Han suckade bara och talade om för mig ”SÅNT DÄR VET JAG REDAN!”, jag blev då fundersam hur han kunde det, han tittade på mig som jag var från planeten shürg och att jag nog är den mest uråldriga människan på jorden… Man känner sig verkligen från en annan värld ibland när man talar med honom. Han fyller för sjutton åtta inom inte allt för lång framtid, tiden går för fort! På vissa vis känns det som han nyss var en liten hjälplös bebis, eller när han nyss fyllt ett år på andra sätt känns det som han alltid varit så stor och klok. Det känns konstigt att förstå ibland att man snart har ett barn som går i tvåan! TVÅAN liksom, jag minns ju när jag gick i tvåan… Min pappa dog förövrigt när jag gick i tvåan så det kan vara en bidragande del till min lilla ångest jag får när jag ser honom, på vissa plan så stor och klok, på andra plan så liten och naiv. Det är inte rättvist när man tänker på att så små barn förlorar en förälder. Jag hatar egentligen att skriva om saken för det misstolkas och folk tror att jag är ledsen och att ältar, det är inte så jag har bara ett behov av att gå igenom saken just nu.

Läste i en av böckerna att barn som förlorar en förälder ofta känner sig som freaks och utbölingar att man aldrig passar in, att ingen förstår en utan att alla runt en uppfattar en som ett problem. Det stod även att koncentrationssvårigheter är otroligt vanliga och att lärare ofta attackerar barn som förlorat en förälder och ser mer problem hos dessa än hon ”normala” barn med levande föräldrar. Hon som skrivit det sista hade tolkat det kritiskt tills hon fått  information om saken och inte längre kunde blunda för de faktum att det faktiskt är så, och tyvärr kan jag inte mer en hålla med för problemet med sorg, och trauma är att människor skräms av saken. Ingen kan ju vara fullt beredd hur han eller hur ska hjälpa en människa som sörjer på insidan.
Det är många minnen som poppar upp just nu, tankar, saker jag förträngt som ältas men som jag tror är bra för mig. Kanske vissa finner olust i att läsa om saken, men jag skriver inte för någon annans skull jag skriver för mig egen. Min blogg är min ventil den enda plats där jag själv kan formulera utan att människor visar rädsla runt mig, folk kan ta mig för den jag är eller strunta i att läsa.
Ett minne jag bar idag kom över hur jag alltid verkligen hatat att hamna i situationer där jag fick känna mig som ett freak, det ställdes krav på mig att vara som alla andra fast jag aldrig kunde vara som alla andra. Medan andra människor fixat att läsa om jordens undergång så fick jag stora ångestanfall för saken, jag mådde fruktansvärt av att veta att jorden skulle gå under, eller att en stor komet skulle landa på jorden och förstöra stora delar, jag mådde skitdåligt efter att Estonia sjönk och alla snackade om det. Jag har fortfarande FOBI för att sätta mig på båtar och ingen frågade mig någonsin varför jag hade såna skräckkänslor för saken. Med lite facit i hand och dessutom nu även lite fakta i från en av böckerna handlade det självklart om rädsla för döden. Det stod att barn som förlorar en nära anhörig gärna fantiserar om hur personen såg ut som död, och detta låter sjukt men det har jag gjort i hela mitt liv. Jag har fantiserat om hur pappa var alldeles blodig och hur han såg ut, hur han hängde med huvudet och alla andra möjliga saker. Jag tänker på det VARJE gång jag berättar att han är död, och så står det i boken att i och med att barn gärna fantiserar om saken och förstår att det är sjukt så talar de aldrig om det för någon, vilket ger DÅLIG SÖM (jag vaknar alltid flera gånger per natt) och koncentrationssvårigheter eftersom man upptas av att hela tiden tänka på läskiga saker som kan hända… Tankar och åter tankar…

För lite gladare saker så drog William i väg och lekte med sin kompis, sedan kom Björn och hämtade med William hem till sig, då William ska sova där i natt. Lisa var här så vi drog på Max, snackade och skrattade en stund och sedan begav jag mig på vänföreningsmöte vilket var otroligt givande.

Nu tänkte jag börja kolla på True Blood, aldrig sett serien tidigare men det är aldrig försent att börja se på nya tv-serier eller hur?!

19 år har passerat.

Madeleine Stenberg 10 april, 2012 8 Kommentarer

Idag är det nitton år sedan min pappa dog. Minnet från när jag fick veta att han dött kommer aldrig försvinna. Jag var nio år, för nio år sedan dog han i en bilolycka. För mig har döden blivit något naturligt, jag blir inte ledsen av att diskutera hans död utan det är precis lika vanligt för mig som att solen skiner, eller att du fyller år en gång om året. De jag lärt mig med åren är att aldrig prata om min pappas död då andra finner obehag i saken. Jag tycker det är naturligt, lika naturligt som det är varmt på sommaren och iskallt på vintern. För nitton år sedan dog min pappa, om ett år är det 20 år sedan. Påskafton 1993, försvann han för alltid ut ur mitt barnliv. Jag kan inte säga att jag saknar honom för jag minns för lite av honom. Jag kan inte föreställa mig ett liv där han skulle levt, för mitt liv har inte varit så att han funnits i det. Vad jag saknar är att veta saker om honom, att höra hans röst eller se hur han rörde sig. Men jag minns ingenting sådant, jag minns mest hur han såg ut när han log. Men minnet av när jag fick veta att han dött kommer jag aldrig glömma…

Jag och pappa, antar att jag var någon månad här.

Jag och pappa. Antar att jag var i Williams ålder.

Pappa 2 månader och 6 dagar innan han dog.
Vad jag vet är detta den sista bilden på honom.

Gravstenen, bilden är gammal.
Min farmor ligger också där numera.

Ett gammalt fotografi.

Madeleine Stenberg 1 april, 2012 8 Kommentarer

Brorsan skickade ytterligare en bild. En bild på min pappa som bebis/småbarn.

Om två veckor har han varit död i 19 år.

Ett gammalt foto.

Madeleine Stenberg 1 april, 2012 Inga kommentarer

Min bror skickade just över ett foto han scannat in på min pappa och två av hans syskon.
Alla tre på bilden finns tyvärr inte i livet längre. Min pappa är han högst upp på bilden.

(Vill någon ha kopia av kortet så säg till.)

Nyfikenhet och släktskap.

Madeleine Stenberg 8 februari, 2012 6 Kommentarer

Sedan något år tillbaka har jag känt ett sug efter att börja släktforska att gräva i den del av mig jag inte vet, jag vet dock inte hur man börjar. Jag googlade runt i veckan och hittade min pappas bröder i Alfta, detta fick mig att tänka på vilka dem är. Det var när mamma sa något om ifall jag aldrig tänker på att jag har släkt i Hälsingland som det slog mig att jag nog aldrig funderat över den saken. Jag har ju några släktingar på facebook och det tråkigt att jag inte har någon kontakt alls med min släkt, förutom mamma då och mormor då och min moster hennes barn och barnbarn. Men övrig släkt känner jag ofta att jag känner dom ju inte ens, det är en sorg för mig att William inte har något riktigt band till sin släkt på min sida (förutom de jag nyss skrev samt mina syskon). För jag skulle verkligen vilja att han visste mer om vart han kommer ifrån, jag vet ju inte riktigt vart jag kommer ifrån heller. Att en del av mig är ifrån Orsa vet jag, en annan del av mig är ifrån Rättvik/Borlänge, och sedan en del som är ifrån Hälsingland. Men mer då? Jag vet så lite om mig själv, jag har så få bilder på min släkt och bilderna på pappa är så få. Jag önskar jag hade fler så att jag kunde få fram en bild hur han såg ut, för sånt kan jag tyvärr inte riktigt göra.

Just nu är jag inne i en funderingsfas man kanske skulle försöka våga sig på att släktforska för att veta lite mer om sig själv.

Med minnen som fläktar mina vingar.

Madeleine Stenberg 23 september, 2011 11 Kommentarer

Jag har inte kunnat förstå varför jag känt mig så ledsen idag, det är som att jag vaknade och kände mig så himla ensam. Jag gick upp och duschade och tankar om min barndom dumpades på mig om och om igen. Saker jag glömt, saker som jag förträngt för att de aldrig mera ska behöva komma in i mitt skal, för varje vattendroppe som pressades mot min nakna kropp i duschen kändes det som jag fick ett till minne och jag det var som en osynlig vattenorm slingrade sig runt min hals, jag fick kämpa emot gråten. För det går inte att gråta över sådan som redan skett, jag kämpade och minnena kom en efter en emot mig, knöt snaran runt mig hals. VARFÖR! Lämna mig ifred! Jag vill inte, jag vill inte minnas lämna mitt inre, stanna i det fördolda ni har ingen plats i mitt liv. Jag har lämnat er, lämnar er och gått framåt jag vill inte ha er här. Inte nu inte någonsin!

Men minnena fortsatte komma och jag mindes, mindes dagen då jag kom till fritids. Vi lekte hund i kojan och jag vet att barnen sa ”din pappa har dött, det sa min mamma/pappa”. Ja han är död sa jag och fortsatte leka. Leka som ingenting hänt, jag lekte i vårsolen och låtsades som att det inte någonsin hänt att jag inte behövde bry mig. Gå vidare han var borta, men vad skulle jag kunna göra åt saken? Så åkte vi till Fryksås med fritid, väldigt vackert däruppe och solen lyste mot den vita snön. Kanske är det därför jag hatar snön? För att det var lite snö kvar där i April? Vi skulle åka hem och barnen i bilen började att dom ville åka förbi där min pappa kört ihjäl sig, snälla FRÖKEN! SNÄLLA! Min fröken säger då ”Ja det kan vi, om det är okej med Madde?” alla blickar kommer emot mig och jag svarar ja. Inte för att jag vill egentligen, utan för att vad hade jag för val? Alla andra ville ju dit så vi åker. Vi åker kring den slingriga vägen mellan Bäcka Herrgård och Våmhus. Den slingriga vägen som alltid gett mig åksjuka, vi åkte genom vägen där var badplatsen när jag och min familj brukade bada. Där pappa sprang ut på bryggan och dök ifrån, där var vägen som slingrade sig långt bort. Vi åkte förbi, men trädet en tall såg vi inte däremot såg vi platsen. En tall var det ja, pappas bil krockade emot en tall rakt in i skogen och han dog. Min fritidskompis mamma som var sjuksyrra hade först känt på hans puls och han levde hon sprang då över till killen som körde och han var död, pappa drog sin sista livssuck och dog. Han dog där i sin bil krockad mot en tall mellan Bäcka och Våmhus, han dog och kom aldrig tillbaka igen. Min lärare sa inför hela klassen när jag satt där att ”Madde pappa har dött, så ni kan ju tänka på det. Nu börjar vi jobba.” här var det inget samtal om att ta det försiktigt det fanns inte utan allt var så klart att jag skulle fortsätta mitt liv som ingenting hänt. Min barndoms glada dagar försvann där, jag mötte döden öga emot öga.

Pappas begravning som jag tack och lov ser som något fint, jag, mina syskon mamma och min moster ensamma i kapellet. Inga gråt eller sorglig musik. Bara vi framför kistan, vi stod där och jag visste i mitt hjärta att det var dags för ett farväl. Men frågan är om jag någonsin accepterade det fullt ut? Jag vet att han är död, och jag har förlikat mig med att inte ha någon pappa. Men har jag någonsin accepterat att han aldrig kommer tillbaka? För han gör det aldrig, jag förstod inte varför alla dessa tankar dök upp idag, tills jag insåg för en stund sedan. Jag drömde om honom i natt. Jag drömde att jag var med honom och Acke (pappas hund) ute och kikade på vargar och älgar i skogen. Vi gick där och jag kände mig så trygg, vi åkte till pappas lägenhet och bara var. Jag hade glömt detta tills det flög över mig för en stund sedan. Jag drömde om min pappa i natt, jag har inte drömt om honom på flera år. Jag har aldrig tidigare drömt att vi gjort saker tillsammans, jag har bara drömt att han inte kommer ihåg mig att han glömt mig. Jag tror att jag idag för första gången förlikade mig med sanningen. Han kommer aldrig tillbaka och han finns där inom mig även om jag förträngt honom i över arton år. Jag har panik just nu, en klump i halsen som vill ut, och en del av mig vill kämpa bort den men den andra delen vill gråta.

Förmodligen sista bilden som togs på min pappa innan han dog.