Visar: 1 - 5 av 5 artiklar
Ätstörningar Gynekologi Högkänslighet

Att ha sådan ångest, att du får lugnande.

För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag cellprov. Jag mår alltid otroligt dåligt psykiskt inför cellprov. Så pass dåligt att jag börjar skaka bara jag öppnar brevet och sedan går runt och mer eller mindre hyperventilerar. Jag brukar därmed få komma till barnmorskemottagningen på tider när ingen annan är där.

Sedan sitter jag i väntrummet och skakar, sedan sitter jag därinne och håller andan och sedan mår jag skit efteråt. Jag går sedan också och rädslas för svaret på cellprovet. Jag mår så dåligt av gynbesök att det är helt olidligt!

Därför var det hemskt för ett och ett halvt år sedan när jag fick veta att jag var HPV-positiv och därav bärande av hpv-virus. Jag skulle vänta in nästa koll, och i somras hörde Karolinska Institutet av sig till mig och undrade om jag kunde tänka mig att delta i en studie kring självprovstagning av HPV. Jag sa ja, och det var betydligt mindre ångest att ta provet själv på toaletten och skicka in.

Jag fick återigen svaret att jag har HPV och varianten HPV16 som är den som kan leda till cellförändringar och livmoderhalscancer. Jag har alltid gått på mina kallade tider trots min ångest kan tilläggas.

Förra veckan fick jag två brev, ett från kvinnokliniken här i Falun och dagen efter det från min barnmorskemottagning som båda kallade mig för cellprov. De kom inte på samma dag, utan jag öppnade det från kvinnokliniken först.

Ringde till kvinnokliniken på morgonen dagen efter som var torsdagen. Jag hade inte sovit på hela natten, kunde inte andas och var livrädd. Så säger personalen att jag kommer få lugnande, att jag ska få komma dit och att det finns medicin som ska få mig lugn på besöket. Jag tackar ja, stenen faller från mina axlar. Jag får ha med en person, och får lugnande. Jag slipper paniken och ångesten under besöket, jag ska få få göra ett prov för första gången utan fullkomlig panik inombords.

Kom dock hem och möts av ett brev från barnmorskemottagning som också kallat mig till dem för samma sak. Återigen får jag panik, fick tag på barnmorskan på morgonen som lugnande och tog bort min tid hos dem som blivit dubbelbokad. Hon säger även att det här kommer passa mig bättre med min panik.

Helgen har passerat, jag fick akuttid på kvinnoklinikensmottagning idag. Fick lugnande i form av narkotiaklassat läkemedel för första gången i mitt liv, min underbara vän Lisa följde med. (inte in men var med på annat) Läkaren var jättebra, och undersökningen som var en kolposkopi (om jag förstått ordet rätt). Den passade mig utmärkt som knappt kände något och var fullständigt avkopplad. Kunde titta på livssändning av min livmodertapp. Fick höra att läkaren inte kunde se någon som helst antydan till cellförändringar även om provet ändå ska skickas in. Jag känner mig lugnare även där, men mest lugn av att fått en bra upplevelse hos gynekologen.

Det har aldrig varit något med personalen som skapar ångesten för mig inför gyn, många kanske tror det. Det är något annat, situationen och att jag får panikångest före, under och efter. Att jag knappt kan andas! Att idag fått mediciner som fick mig lugn, som medförde att jag visserligen sovit så gott som hela dagen var bra för mig. Nu väntas svar på cellprovet, jag hoppas det är fint.

Jag förstår att några av er säkert tänker: “gud så löjligt att vara rädd för gyn,”, “människa du har fött barn!”, “Snacka om löjlig.”

Till er vill jag säga, det är åsikter jag fått höra när jag öppnat upp mig kring detta i över 20 år! Mitt första besök hos barnmorskan på ungdomsmottagningen gjorde jag som femtonåring. Jag fick redan då panikångest! Det är alltså inget jag valt, muskelminne är något jag fått höra dessa dagar när jag pratat med vårdpersonal om varför jag tror mig lida av detta.

Under min ätstörningsbehandling har saker kommit och bubblat upp till ytan. Minnen blivit tydliga, det finns kopplingar mellan detta och det. Vad kommer jag inte dela med mig av, mina närmaste vet. Jag skriver inte detta för att utelämna något. Säger man A får man säga B, anser många. Men det är ibland det räcker med att säga A för att slippa gå vidare.

Jag vill egentligen mest öppna mig, kanske finns det fler som jag som får denna ångest. Som inte vet om att det finns hjälp att få. För mig har denna dag varit så skön efter att jag fick lugnande. Kroppen och hjärnan slapp genomgå en skräck för en stund.

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Att leva som osynlig I en synlig värld.

I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.

Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…

Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.

Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.

Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.

Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörning och ångest, förbannade ångest.

Förra gången jag lämnade bort vågen till förmån för min behandling var prick två år sedan. Jag trodde då att ångesten som var det året berodde på stress, men nu inser jag att det är vågen och det faktum att jag helt tappat kontrollen som ger mig ångesten.

Rädslan i att gå upp i vikt, rädslan i att helt vara rädd för att inte kunna se och kontrollera vad jag äter dagen. Allt känns som att jag tappat full kontroll och varje matbit jag äter känns som den fyller på min kropp men minst 5 kg per dag. Det är vidrigt och värst är att förväntas klara detta själv. Eftersom jag inte har någon mer kontakt än ungefär var fjärde vecka byggs ångesten på. Samtidigt som jag vill fixa detta, så vill ju ätstörningen stanna kvar. Jag vet ju inget annat! Det här är mitt liv hur konstigt det än kan låta för någon annan.

Därför gör det kanske ont med kommentarer som: “Du åt väl normalt innan ätstörningen” min ätstöring har jag haft sedan sommarlovet mellan femman och sexan, det är större delen av mitt liv. Jag är trettiosju idag, och har tolv när jag fick min ätstöring det kan nog säga allt. Min ätstörningsdjävul flyttade in för 25 år sedan ganska exakt. Hur ska jag minnas hur livet var utan ätstörning?

Vidriga förbannade sjukdom, och vidriga förbannade ångest! Igår kände jag bara: Jag orkar inte leva så här. Inte för att jag vill dö, jag vill leva och är rädd för döden. Men för att det är en sådan vidrig känsla och det enda jag vill är att slippa den för att må bra! Är det för mycket begärt att få må bra?

Ätstörningar Högkänslighet

Jag har svårt för glada människor, vad har de att vara glada över?

Just idag ställer jag mig precis den frågan, vad har alla glada människor att vara glada över? Jag vaknade tre i natt med världens ångest. Ångest inför att återigen komma tillbaka till jobbet, allt detta med pandemin och stressen som är till följd av denna. Att kunna hålla sig hemma en hel vecka, och sedan råka ut för att smittas igen när direkt när jag kliver in på jobbet.

Det är en trötthet över mig, trött på så mycket. Något jag ska göra idag är i alla fall att jobba, efter jobbet fixa mina fransar och är väl hemma runt 19:00 idag. Det snöar som sjutton här i Falun, förbannat skitväder rent ut sagt. Längtar så till semestern, det är två månader till sommaren. SÅ månader bort!

Högkänslighet Sorg & saknad

Dagarna som går, och ångest.

Jag har inte bloggat på några dagar. Inläggen till utmaningen är alltid tidsinställda så de räknas inte riktigt. Spenderade lördagen i Kniva, och söndagen hemma. Gårdagen och således måndagen spenderade jag på jobbet. När jag jobbat klart frågade jag min granne Jennie om hon och hennes hundar ville följa med mig och Skilla till Arkens zoo. Så dit gick vi och jag passade på att handlade hundmat då jag hade 25% rabatt där.

När jag kom hem åt jag middag, gick och la mig och har sovit oroligt. Jag fyller åt på torsdag, ljuva 37 år. Det ger mig ångest, först tänker man om det är det där andra pratar om att bli äldre. Men att åldras skrämmer mig inte, i själen är man aldrig som siffran på pappret. Men däremot skräms jag av döden och rädslan av att dagar ska gå utan att uppnå det jag drömmer om, där klämmer skon. Om två år är jag alltså 39, min pappa dog när han var 39 och skulle fylla 40. Jag vet inte men någonstans får jag känslan av att det är precis det som skapar denna livrädda ångest hos mig.

Jag tänker att livet kan vara så kort, det är så skört man kan leva ena stunden för att sedan bara dö och då år livet slut. Den saken skrämmer mig, när jag försöker förklara den tycks ingen förstå. Det handlar inte om själva åldern utan att för varje dag jag lever blir jag räddare och räddare för att döden.

Det är därför sjukdomar covid19 skrämmer mig, det är därför jag rädslan för flygresor, höjder eller djupa vatten. Jag skräms av saker Som indikerar på det korta livet. Kanske är det också värre nu när jag närmar mig tiden som pappa dog på?

Jag vill bara få leva utan dödsångest. Enda sedan mormor dog har den ett grepp om mig. När jag bad om hjälp kring hur man ska hantera saken fick jag svaret gå till kyrkan och prata med en präst. Men helt ärligt är det inte det jag behöver hjälp med, jag behöver redskapen att ta mig ur ångesten och rädslan för att dö.

%d bloggare gillar detta: