Jag har en ätstörning och det är något jag går på behandling för hos Dala ABC igen. Det går framåt men det är skitjobbigt, jag har inte skrivit så mycket om saken på ett tag nu, helt enkelt för att jag jobbar med mig själv och det är skitjobbigt att skriva om saken. Det som sker just nu är att jag ska göra mig av med vågen, så länge den har ett grepp om mig kommer jag aldrig bli frisk. Det här är skitjobbigt, en annan sak är att jag fått i uppdrag att säga NEJ och inte göra saker jag inte vill. Jag ska dessutom boka in en tid på badhuset. Det där sista känns rejält förbannat jobbigt, jag badar inte. Min kroppsbild är alltid helt körd när det kommer till bad, och tanken på att gå från duschen ut i simhallen kväver mig.
Det är KBT och det är något jag ska försöka utsätta mig för. Jag tänker någonstans att det kanske är en träningsform som skulle fungera för mig även om det känns skitjobbigt.
Hur som helst så när jag ändå är inne på ätstörningar vill jag be dig som har ätstörningar eller aldrig haft ätstörning att medverka i en forskningsstudie. Du får två biobiljetter för saken, och hjälper forskningen framåt för ätstörningsproblematiken. Det tar dig cirka 30 minuter av ditt liv att svara på enkäten, du bidrar med ditt så vi kanske kan få hjälp med att bromsa denna vidriga sjukdom. Ta några minuter av ditt liv för att hjälpa andra, DU bidrar med massor både som en person med ätstörningar och kontrollperson utan ätstörning. EDGI – Eating disorders Genetics intitative.
Jag vaknade upp så här mitt i natten och kände en panik. Om jag ätit onyttigheter så vet jag att det blir så här. Den där äckliga ångesten som väller över mig gärna nattetid och sedan ligger jag vaken. Gör upp planer för självsvält, tvångsmotion och stundtals andra metoder. Det är ett rent och skärt helvete att befinna sig i ätstörningarnas vassa klor.
Började så klart Googla på appar, tänkte om man kunde föra matdagbok så jag ser om man får i mig rätt mängd mat. Men alla appar är helt fokuserade på viktminskning och även om jag inget hellre drömmer om än att bli smal, är det helt fel väg för mig att ta ner dessa appar för det triggar mitt beteende ännu mer.
Jag sa till psykologen på Dala ABC att jag hetsäter och överäter. Han däremot menar att jag gör helt tvärtom, äter för lite och kroppen lagrar därmed varje gång jag äter. Någonstans är det nog logiskt, min kropp har ju lärt sig genom år av svält att hushålla med resurserna. Det är ju den saken jag måste ta ur mig själv, och det jobbet är skitsvårt utan stöd.
I januari någon gång ska jag få stöd och behandling, om allt går via planen. Men det hänger på covid19 som allt annat. Denna förbannade covid19, oss med psykisk ohälsa har den verkligen naglat fast sig i.
Jag vill bara bli frisk, sluta vakna mitt i nätterna med ångest över maten. Kommer jag någonsin lyckas med det? Just i skrivande stund är klockan 04:07, jag har varit vaken i över en timma. Ligger och försöker motstå frestelsen att gå upp och väga mig. Det är ungefär två timmar och 22 minuter tills jag kan väga mig. Frågan är om jag kommer vänta tills dess, eller göra det snart…
För cirka två månader sedan sökte jag återigen hjälp för mina ätstörningar. Jag kontaktade Dala ABC och gjorde en egen vårdbegäran, förra torsdagen fick jag tid och kom dit. Fick träffa en av deras psykologer. Jag har aldrig träffat personen innan, och märkligt nog föll verkligen allt ur mig. Mina sjuka tankar kring mat, min känsla av misslyckande för att jag var tillbaka igen och någonstans allt det där jag inte direkt pratar öppet om.
Det var förbannat jobbigt, jag fick komma dit igår idag och då tog vi vikten. Jag skulle inte kolla men kollade ändå, sjuk som jag är kändes det trots detta bra för jag hade inte gått upp något… Mitt huvud och jag, som jag sa till psykologen vill jag bli frisk. På måndag eller tisdag får jag veta om det ens är möjligt för mig med behandling igen, jag känner mig så rädd för att de ska anse att det inget kan göra. Att jag blir hänvisad någon annanstans för jag känner ju att detta är mitt problem, mina ätstörningar. När jag sökte dit för två år sedan var jag deprimerad, mormor hade precis dött. Nu är jag inte deprimerad, men däremot villig att ta tag i detta och jobba för att hitta regelbundenhet och friskheten. Jag vill kunna äta utan skam, känna hunger och framförallt törst. Vill kunna känna mig mätt? Ja allt det där normala människor gör.
Jag skriver mest för min egen del just nu, måste få ur mig detta. Måste verkligen tänka på att det kanske blir stöd, jag hoppas det. Jag vill det, vill bli frisk och få ett normalt liv. Må bra och slippa må som jag gör, ett liv utan ätstörda tankar. Ett liv jag aldrig levt men ett liv jag vill leva.
Kände när jag valde bilderna ovan att: ”Ska jag visa det som får mig glad, i ett inlägg med min värsta kamp just nu?” Skilla gör mig glad på så många plan, jag mår bättre på det psykiska planet på ett sätt som tidigare varit svårt att tänka att jag skulle komma till.
Men det är fortfarnade en del som håller mig kvar, som i ett järngrepp absolut inte släpper min förbannade ätstörning! Det gick så bra där när jag gick på Dala ABC, men jag känner hur regelbundenheten tappats och hur jag börjat hetsäta rejält igen. Igår när jag kräktes (av andra orsaker än ätstöringen. Det är ytterst sällan jag kräks) så kände jag den där tillfredsställningen efteråt. Precis samma tillfredsställelse jag kände på fredagen när mitt enda intag av något på hela förmiddagen och fram tills klockan 14:00 var en Pepsi Max… Sätt dess utom till min promenad jag gjort på detta som inte bara gav mig en kick av välmående för att det var trevligt, utan även efteråt gav mig inre beröm över: ”Fatta vilken kontroll du hade idag. Magen kurrar och du är helt slut, kroppen har precis slutat känna sig hungrig också. Bra jobbat!”
Samtidigt som jag riktigt kan avsky hur jag håller på med svält, hetsätning och liten dos av tvångsmotion. Ska man då tillägga att jag brottas mellan ätdemonen och ätängel. Där ängeln säger den totala motsatsen: ”Det här är inte rätt väg, du vet att för att bli frisk måste du äta precis som du fick veta under behandling. Du vill inte det här…”
Mitt ätstörda beteende är extra jobbigt just nu eftersom det är höst och då pratar människor alltid med varandra om: Hur mycket man gått ner i vikt, hur man förändrat sitt liv. Att man nu slutat med ditten och datten.
Ätstöringar är som ett missbruk i alla fall i mitt fall. Ett missbruk där maten är drogen som jag hela tiden har en kamp mot. Men medan en missbrukare kan gå på behandling och välja att aldrig mer ta sin drog, så kan jag aldrig göra detsamma för min drog är livsviktig för att leva med.
Undrar om någon ens fattar vad jag skriver just nu. Jag behöver få ur mig detta. Så trött på mina ätstöringar! Jag tänker också om endagarsvården jag fick varje tisdag i 8-veckor var fel för mig. Jag kanske skulle haft dagvård varje dag i 10-veckor, jag har ändå varit fast i mina ätstöringar sedan jag var 7-8 år! Det är nästan hela mitt liv!
Så vad har jag då för variant tänker du? De flesta tror ju att aningen har man aneroxia eller bulimi. Men ätstöring är så mycket mer, den kommer i alla former och färger skulle man kunna säga. Du ser inte vem som har en ätstöring. Vissa av oss är extremt smala, andra är kraftigt överviktiga, sedan finns det alla där emellan också. Jag märker så ofta att många tror att man måste vara smal för att vara ätstörd. Det kunde dock inte vara mer fel, men vi är ju tyvärr upplärda att det bara finns två typer av ätstörningar.
Min diagnos heter ospecificerad ätstöring. Jag har ingen utan istället allt! Jag är inte på väg att dö av näringsbrist men däremot mår jag skit och har svårt att inte äcklas och få ångest när det är dags för mattider. Det är vad jag behöver jobba med.
Så i veckan tog jag steget igen och kontaktade Dala ABC för att få lite hjälp. Jag tänker att man kanske kan få några råd i alla fall.
Så sitter jag här, några veckor innan en ny examens. Några veckor innan jag ska gå upp för att försvara mitt examensarbete jag gjort med mina fantastiska medstudenter Linda-Marie och Stefan. Två människor jag idag ser som mina vänner, som jag för snart tre år sedan aldrig mött tidigare. Jag känner stolthet, jag tittar ut mot ett Falun som klär om sig för en vår och sommar. Jag tänker på hur livets väg tagit mig hit mellan dalar och toppar.
Jag tänkte börja med alla de gånger jag varit där nere i botten, varje gång mitt innersta tagit tag i mig för att få mig att drunkna. Drunkna i mina egna känslor, av att verkligen känna den där känslan av att må så dåligt att ord inte funnits för att beskriva allt. Lite om det liv som ni ser här ovan, bilder från mitt förflutna. Bilder från när jag var femton år och kanske runt året. Bilder från mittentiden där när jag var i samma ålder som min älskade son är idag.
Ni som följt mig länge vet att mina skolår var ett helvete, inte bara det faktum att som synes på bilderna ovan att jag led av ätstörningar och vägde 45 kilo på min längd på 170. Utan även att jag inombords kände mig sämst. Från första klass fick jag höra från min lärare att jag var sämst i klassen, det sög jag åt mig av ganska fort och snart trodde jag på saken. Men det här vet du nog redan om. Vad jag kanske inte berättat lika ofta om är alla de andra som genom åren sa liknade saker, som till sist blev min sanning.
En händelse jag aldrig glömmer, är när jag satt ute och kämpade med vad vi idag inom grundskolan kallar för ”tiokamraterna”. Jag hade blivit utskickad i kapprummet tillsammans med en manlig praktikant som var runt 12-13 år. Han ville sitt nära, och jag tyckte det var jobbigt. Dels för att jag verkligen inte förstod men kanske främst för att han började med små hot. Han sa ”om du inte klarar det här när jag kommer tillbaka, så ska jag ta dig på rumpan och pussa dig”. Jag fick panik, inte för att jag förstod varför jag var sju år men tanken på att bli tvingad till att få en puss och att någon skulle ta på min rumpa kändes både äckligt och skrämmande. Jag klarade självklart inte testet, och jag minns ännu hans äckliga händer som började ta på min rumpa och hur han slet tag i mitt huvud med båda händerna när jag försökte streta ihop för att pussa mig på munnen. Han lyckades inte men han träffade min kind och jag kände mig skamsen. Dels för förnedringen i att fortfarande inte förstå kopplingen mellan 1-9 men också för att han tvingade mig till något jag inte ville och avslutade med: ”Det här berättar du inte för någon”. Jag berättade det inte för någon förrän efter jag var 20 år gammal, då åkte det bara ur mig det där jag gått och burit på inom mig under många år.
Sedan gick åren, och många lärare sa samma sak till mig: ”Du kan inget, du har ingen framtid”. Inte bara lärare, utan andra med så klart. Jag gick i nian när en lärare istället för att hjälpa till med matematiken satt och berättade om sitt sexliv. En lärare som var speciallärare och skulle hjälpa oss diskuterade istället vad han och hans fru gjorde på nätterna.
När jag sedan började gymnasiet sa den där läraren till mig när jag läste matematik A ett år efter att jag gått på IV och tyckte det var svårt: ”Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”. Så jag hoppade av, för att året efter hoppa av gymnasiet för varför skulle jag läsa något när alla inom skolans värld talat om för mig att jag inte hade någon framtid. Mina ätstörningar i kombination med psykisk ohälsa och vad jag idag vet också högkänslighet påverkade mig så mycket.
Att bli gravid när man är nitton år, med avhoppat gymnasium var inte planen egentligen. Men det var min drivkraft, att få William när jag var tjugo att hitta det där som fick mig att tro på mig själv har fått mig hit där jag är idag. Om ett par veckor tar jag min tredje examen. Om några veckor är jag utbildad specialpedagog, jag har sökt till speciallärarutbildningen till hösten och min plan är att läsa master i specialpedagogik i Uppsala tillsammans med Stefan som jag pluggar med om några år.
Till dig och er som aldrig trodde på mig, till er som sa att jag inte hade någon framtid. Du hade fel! Jag hade en framtid, en stark framtid! Jag tog mig hit och jag är förbannat stolt över mig själv!
Jahapp så var det fredag då, klockan är tjugo över tolv och jag har duschat, diskat och sitter nu här vid datorn. Har planer på att knyta skorna och ta mig en liten höstig promenad strax. Vad gör ni idag?
Meningen var att William skulle vara med mig i helgen, men då Björn jobbar nästa helg så bytte vi fredag-lördag. Det blir bra för både William och Björn eftersom tanken är ett fortsatt bygge på vindskydd/garage? För dessa två i helgen.
Bilden ovan är några veckor gammal, jag funderar faktiskt på om inte håret vuxit en hel del på sista tiden. Det känns så, en till grej var att jag går ner i vikt! Det gillas snart är jag nere på vikten jag hade när jag började må dåligt förra hösten, innan jag fattade att jag faktiskt var sjuk. Jag borde förstått när jag började gå upp i vikt förra året och i våras att något var knas men det gjorde jag inte. Nu ska jag inte foka på vikten egentligen, men grejen är den att eftersom jag haft ätstörningar och fortfarande till viss del har det så är vikten något som förföljer mig även om jag försöker att se mig själv i spegeln varje dag och tänka på några saker jag tycker om med mig själv.
Jag tror vi måste bli bättre med sånt, vi kvinnor kanske framförallt. Att våga ställa sig i spegeln och för varje sak vi ogillar med oss själva ge belöning på något vi gillar. För faktiskt det finns något bra med oss alla, eller ja nästan alla.
Ställde mig på vågen för ett tillfälligt lyckorus. Jag har gått ner 11 kilo på 9 veckor, de första 10 gick på 5 veckor och de nu resterande ett har alltså tagit mig fyra jävla veckor att få ner. Inte så konstigt dock, för jag har haft kalasfirande och jag har ätit en pizza under tiden och motionen har verkligen inte legat på topp. Jag mår inte så bra på insidan, där i hjärtat liksom på insidan. Jag hatar såna här perioder, jag går ofta ner i vikt när jag mår så här eftersom hungern är mitt sätt att kontrollera insidan. Det blir som en belöning i känslan av maktlöshet. Den här känslan började i somras, jag vet inte riktigt vad som hände där och då. Vid semestern, det var som att allt jag puttat bort under många år poppade upp till ytan igen. Att det dessutom nu är sjukdomar till höger och vänster gör inte mig en tjänst direkt. Allt prat om ebola gör mig helt paranoid, jag blir helt kallsvettig varje gång texter om ebola hamnar i mina ögon, eller när någon skämtsamt säger något om ebola. Såna gånger vill jag bli katolik och korsa bröstet och be en bön att ebolan inte kommer hit. Jag är LIVRÄDD! Det finns en anledning att jag är hypokondriker, jag är livrädd för sjukdomar. Genom mitt liv har jag testat mig för cancer och hiv många gånger. Inte för att HIV direkt legat som något jag trott mig ha, jag lever ju inte ett risktagande liv diret med lösa förbindelser och sprutor. Men jag får ändå under perioder för mig att såret jag fått på handen kanske blivit infekterat av något, eller att jag kanske omedvetet nuddat någon annans kroppsvätskor på bussen eller liknade. Jag tar alltid ett papper efter jag tvättat händerna och låser upp toalettlåset på allmänna toaletter och lika så med handtagen. Har står fobi för att vidröra rulltrappor och försöker undvika sjukdomar så mycket jag bara kan. Det är ett helvete att vara livrädd för sjukdomar ska jag säga er, lika så att jag vid flertal tillfällen får för mig att jag håller på att få en hjärtinfarkt, hjärnblödning eller liknade. Att huvudvärken är en tumör, eller att jag kanske har fått en propp i hjärnan. Alltid denna ångest, alltid denna panik och nu är mitt mående sådant igen att jag inte vill träffa folk. Jag går in i en lokal och känner hur jag tror att alla stirrar på mig och viskar om mig, tror att varje diskussion om vikt är en påpekan om att jag nog borde banta. För även om elva kilo är borta känner jag ingenting, jag tror jag inbillar mig. Jag intygar mig själv att vågen ljuger, och att byxorna numera måste dras upp varannan minut beror helt klart på de egentligen är för små. Detta trots att jag kan dra ut dem en bra bit, och om en vän visade samma sak skulle jag genast tänka att den hade gått ner massor. Men inte jag, absolut inte jag. Jag känner aldrig det där, jag upplever aldrig den där kicken. Jag blir aldrig och aldrig nöjd med resultatet av något. Det enda jag blivit nöjd med är William, som jag ser är en så himla gullig kille med hjärtat på rätt ställe. Men annars då? Varför känner jag inte kicken, varför kan jag bara inte känna att WOW. Jag kände en stolthet i minuten jag fick körkort, sen så försvann den och jag intalade mig snabbt att vad var då detta? Jag kände en stolthet när jag fixade ihop ett gymnasiebetyg via komvux på distans med William hemma tills han var 2,5, men den försvann lika fort med en känsla av. Tror du att du ska vara stolt över detta?! Jag kände en stolthet när jag fick min examen från lärarprogrammet men den har jag också ifrågasatt mig själv över. Som att, är du verkligen säker på att du är värd den? Det är fler så är bättre än dig?
Lika i mitt jobb, jag granskar mig kritiskt varje minut. Ser allt det bra andra gör, men aldrig och åter ALDRIG ser jag det jag själv gör som något bra. Jag kan alltid göra något bättre, jag känner mig som en slacker fastän jag lägger ner tid på att göra saker för att utvecklas. Jag avskyr känslan av att aldrig känna att jag är bra som jag är. Det värsta är att jag inte är ensam om den känslan, jag vet att nästan alla jag känner har precis samma känslor. Varför? Varför kan man bara inte uppskatta sig själv på samma sätt som man uppskattar andra? Varför är mina lyckorus så korta? Det är verkligen som trollkarlen i Den sista enhörningen säger, ”Människor vet aldrig när dem är lyckliga”.
Oavsett om jag gått ner -10,5 kg kommer jag aldrig känns mig nöjd. Jag borde se, jag borde känna. Byxorna passar bättre och tröjorna är större men mina ögon ser inget. Absolut ingenting, kan man någonsin känna sig nöjd? Kommer jag någonsin göra det? Trots att jag vägt 45kg (som minst någonsin) var jag aldrig nöjd, utan ville ha bort mera. Alltid lite mera. Om 3,5 kg har jag nått en idealvikt jag suktat efter i flera år. Men hjärnan säger mer än så. Alltid något kilo till, en ätstördhjärna. En hjärna som skriker efter att uppleva svält och hunger, jag önskar att jag bara var som andra som inte tillfredställer mig själv med svält. När ska jag känna mig som NU är jag där, kroppsideal eller mer ett sätt för mig att hantera de kaos jag avskyr. Jag vet inte, perfektion eller bara kontrollbehov?
Idag är det söndag, jag sitter just nu iklädd mysbyxor och en tröja jag hade glömt bort att jag hade. Duktigt gjort av mig?! Hur som helst är den rätt fin och känns helt okej för dagen. Kände mig depp när jag ställde mig på vågen och har stått stilla. Jag vet varför, jag har den fantastiska kvinnoveckan och då går jag alltid upp. Det har jag inte gjort denna vecka så frågan är om det är så att kroppen samlat de jag skulle gått ner i själva kvinnovolymen. Jag får se, borde se resultatet om några dagar, jag hoppas ju på att jag kommit ner till delmål ett då. Det betyder i så fall att jag gått ner 9 kilo på 3 veckor, varav de fyra första var sommarvikt/vätska och inte alls kilon jag kände för att ha från första början. De försvann väldigt omgående ner till vad jag vägt sedan förra hösten och mått skit över. Det jag suktar på nu är vad jag brukar stanna på och där vantrivs jag med. Jag ska sammanlagt gå ner 14 kilo. Nio av dem kan vara tappade här i veckan, om det är så att mensen håller mig fast. Då återstår fem kilon och dem ska jag kämpa bort för allt jag är värd. Jag tror att jag kanske skulle trivas då, egentligen vet jag inte? Min sjuka del av hjärnan kanske skulle vilja gå ner mer typ runt tjugo kilo sammanlagt. Min realistiska hjärna säger att du ska inte svälta ner dig till en vikt du inte ska ha? Min sjuka del av hjärnan är dock den jag känner mig mest bekväm att lyssna till. Det är samma som brukar fått mig till att stoppa fingrar i halsen, eller som drev mig till att sluta äta. Den sjuka delen är den som alltid tar mig till den farliga platsen, varför den driver mig mer än den normala delen av hjärnan vet jag inte? Samtidigt tror jag att sånt här är genetiskt, den där känslan av att inte duga som man är. Känner ni igen er?
Idag gick jag förbi några karlar i min egen ålder som började asgarva och dra i varandra och göra sig lustiga på skyltdockorna för en ny affär för size större i denna stad. Dessa skyltdockor har således inte den vanliga (om man kan välja en storlek vanlig på skyltdockor) formen på ”kroppen” som andra skyltdockor har. Detta var tydligen jätteroligt och de stod där KOLLA HAHA. Vad jag först och främst reagerade på när jag fick förbi dessa karlar/män är en fundering kring hur personer som är närmare trettio än femton fortfarande inte kommit längre i utvecklingen än att de ska göra sig lustiga på ”större” människor. Skyltdockor är ett hett ämne, oftast beskyllda för att vara för smala. Att deras plagg inte är rätt för ögat och att de får unga kvinnor att tro att det är så man ska se ut. Jag skulle dock vilja påstå att skyltdockor aldrig gav mig ätstörningar, lika lite som att modeller gav mig sjukdomen. Nej, för mig satt det snarare i de kommentarer som folk har en förmåga att häva ur sig. Kommentarer om ens kropp som plumpigt ges för att såra. Kommentarer som verkligen är till för att få en att börja betvivla sig själv, det i kombination med en maktkontroll då ens självbild är förvrängd. Jag påstår inte att det är så för alla som har ätstörningar (jag tror nämligen inte att man någonsin blir helt frisk, man kan bli bättre men helt frisk tror jag tyvärr inte att man blir. Men det är min tanke, jag respekterar att andra tror och känner annorlunda.) Hur som helst när jag såg dessa män slog mig tanken att, det är såna där min son kommer växa upp bland, det är såna människor som kommer kanta hans liv på ett eller annat vis. Människor som sårar och gör sig lustiga på andras bekostnad och ser ner på alla som inte ser ut som dem själva. Här vill jag poängtera att det är samma oavsett kroppsform, personer som är smala får höra jävliga kommentarer de med precis som personer som är överviktiga. Hur man än ser ut tror jag att ämnensomsättningen är den största bidragande faktorn, vi talar ofta om fel mat och visst kan det vara så. Men som många smala säger kan de häva i sig fett/socker/chips utan att gå upp ett kilo. Medan andra kommer gå upp snabbt med såna maträtter. Jag tror att de som har trög ämnesomsättning testat de flesta metoder för att gå ner i vikt, och det fungerar för att sedan sakta men säkert gå upp igen. Vi är helt enkelt olika, har olika gener och olika förutsättningar, i maten som i allt annat. Vi är OLIKA! Det tråkiga med olika är att det inte är accepterat, en mindre person och en större person eller person lagom kommer inte bli accepterad fullt ut. För alla dessa har en risk att bli hånade, eller skrattade åt. Människor tycks anse att det är okej. Skyltdockornas förbannelse är att de egentligen symboliserar oss människor, hur olika vi än är kommer vi aldrig bli fullt accepterade för det kommer alltid finnas någon, likt männen jag såg på stan idag som kommer skratta och håna någon för kroppsformen, precis som den vi skapas att bli på utsidan är något vi bör skämmas för.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
