Högkänslig

Sjuka människor förstår inte hur många liv dem förstör.

Madeleine Stenberg 7 april, 2013 Inga kommentarer

I natt drömde jag en mardröm. Sån där dröm som skapar ångest inom mig och som jag ofta får överleva i vaket tillstånd. Jag tänker ofta i katastrofer, jag förbereder mig för döden hela tiden. Det här är en del av mig som lätt skulle kunna övergå till att jag slutat gå ut. Jag har nämligen sådan ångest inför döden och alla onda människor därutanför mitt trygga hem. Ändå kämpar jag mig ut, det här är den största anledningen till att jag inte flugit sedan 2000 och anledningen till att jag får ångest bara av tanken att någonsin i mitt liv stiga på en färja och åka till vilken ö som helst. Det här är anledningen till att jag tror jag ska dö när jag går runt på köpcentrum eller hatar att åka över broar. Varje morgon på bussen tänker jag, tänk om bussen får sladd och åker över bron nu. Då dör jag och får aldrig mer träffa William igen. När jag åker på bussen och någon med en stor väska kliver på tänker jag, tänk om just den personen kliver på för att spränga bussen nu?
När jag går runt i köpcentrum tänker jag att, detta är nog bästa platsen för att spränga nu. Då dör vi, allihopa här inne. Jag med, det här är anledningen till att jag får ångest när William sover borta då jag tänker: Tänk om det börjar brinna där han är nu? Tänk om han dör och jag aldrig mer får se honom. Bilresor, tågresor, stora folkmassor allt leder till döden och i natt drömde jag om att jag att jag befann mig i lokaler där folk gick runt med sprängladdning de la ut för att döda oss. Paniken när jag höll emot dörren där en idiot stor utanför och skulle in för att döda mig och de tre andra som befann sig där, paniken vi kände för att komma ut och hur en liten glipa gör att de kunde slänga in bomben just till oss. Hur en av de jag var instängd med där inne får ut den och vi hör hur folket utanför dör för att vi räddade våra liv där inne i rummet. Nu var visserligen de som dog, samma personer som försökte döda oss i rummet men paniken och tankarna som flög runt i mitt huvud. Hur mår William, är han skyddad där han är? Mår han bra, kommer han bli moderlös nu? Skräcken paniken och lättnaden över att klara mig i drömmen och vakna. Men tankarna som flyger runt i huvudet på mig nu. Döden, rädslan för att dö. Tack vara alla sjuka människor runt om i världen som dödar oskyldiga. Tack vara idioter som går runt med vapen och tycker att de har rätt att döda att ta oskyldiga liv. Att leva i en värld där du alltid måste vara rädd för att andas, att leva i en värld där folk tror att du är skyddad bara för att du är svensk. Men så finns det sådan som mig, som lever i ständig skräck över att dö. Såna som jag som tack vara att döden blev en del av min barndom gav mig realism, där mitt realism gör att jag så fort jag hör om alla idioter därute i världen som 11 september, London, Irak, Norge, hämnd blod och död. Min första ångest kom redan som barn, den byggs på varje dag och ju längre tiden går ju mer ångest får jag för döden. Sjuka människor förstår inte hur många liv de förstör, det förstör familjer, barn, vuxna. Det förstör för människor som inte ens var delaktiga.

Mitt livs viktigaste bit, är vi två.
Att krama dig och ha dig nära är viktigast för mig.
Älskade son, jag älskar dig så.

Sällan kramsjuk längre men igår fick jag alla kärlekens kramar.
<3

Min kärlek för dig är ren och äkta. Finaste älskade du.

Kärlek.

Love is you and me.

<3

Vad är du rädd för?

Madeleine Stenberg 30 december, 2012 4 Kommentarer

Frågar man barn vad de är rädda för svarar det nästan alltid; Jag är inte rädd för någonting.
Barn lär sig snabbt att rädsla förknippas med svaghet. Svaghet är även något som är ett icke önskvärt beteende som mycket annat. Känslor och beteenden har även en typisk beteende att bli ett ”åh det där är så typiskt” så säger man; män, kvinnor, barn, invandrare, svenskt, amerikanskt eller vad det nu kan vara. Precis som att känslor och beteenden och den man är skulle vara något specifikt just för en hel grupp istället för just individen.

Jag är till exempel skiträdd för mörker, döden och gillar inte att höra om jordens undergång på ett eller annat sätt. Jag får rejäl ångest när jag tänker på läskiga filmer eller böcker som handlar om hur jorden går under. RIKTIG dödsångest! Jag minns när jag såg Independence Day när jag gick i sjuan, jag sov inte på ett halvår! Förutom de så var jag lika vettskrämd efter jag sett E:T som barn och mådde riktigt dåligt bara jag såg figuren! Sånt är jag skiträdd för, lika kommer det där med döden på samma veva. Jag skräms över att dö. Att bli äldre skrämmer mig inte det minsta. När folk får ångest över att fylla 20, 25, 30 bryr jag mig inte. Att fylla år år inget som direkt får mig att känna något speciellt men tanken på att dö, att bli sjuk, skjuten, dö i en bilolycka, flygplansolycka och allt fanstyg som finns skulle kunna få mig att stänga in mig totalt. JAG ÄR LIVRÄDD för döden! Jag är rädd att någon jag känner ska dö och det där är verkligen en RÄDSLA jag har. En rädsla som förmodligen tolkas som svaghet hos många. Men det är ändå en känsla ett mänskligt drag.

Ett annat mänskligt drag jag har är att jag är svartsjuk och avundsjuk. Folk i Sverige kallar det gärna för ”Den svenska avundsjukan” och slänger med de uttrycket i tid och otid. Men det är väl knappast en känsla som inte finns i resten av världen?! Jag vet att det är ett uttryck men jag riktigt hatar när folk ska säga att det skulle var typiskt svenskt. Det är en känsla, jag är svartsjuk och avundsjuk på massor av saker och jag står för det till skillnad från massa skenheliga människor som ska spela att de är så glädjande åt andra. Seriöst?! Ingen människa fylld med kött och blod är alltid glad för andras skull, dessutom tycker jag svartsjuka och avundsjuka driver människor framåt att vilja lyckas själv. Så jag skäms inte det minsta över detta. Jag till skillnad från andra står för saken!

Att glädjas åt andra i spel, jag spelar ogärna spel för jag är en skitdålig förlorare och blir skitsur när jag kommer sist! Därmed hatar jag idrott och spel där man ska spela mot folk. Jag känner mig som en idiot och en förlorare när jag inte vinner. Jag vill vinna annars är jag inte med! I sann Karlsson på taket anda är jag en riktig irriterande person på spel. Därmed tackar jag nej till spel, för jag vill inte förlora. Inte nu, inte då, inte någonsin!

Men jag är mänsklig, jag har känslor. Glädje, ilska, avundsjuka, sorg och rädsla. Jag lever med kött och blod och är inte mindre människa än någon annan. Jag precis som alla andra har känslor, det är vad som gör oss till människor på insidan så väl som på utsidan. Speciellt olika är vi inte trots att vissa försöker överbevisa sig själva och andra att de är det.

Det svåraste med julen!

Madeleine Stenberg 13 december, 2012 4 Kommentarer

Har slagit in paket, och nu börjar det svåraste att inte tala om för folk vad paketen innehåller! Andra till skillnad från mig vill inte veta vad paketen innehåller, jag däremot VILL veta och tycker att det är tortyr med detta hemlighetsmakeri. Jag gillar inte hemligheter alls utan vill veta vad jag ska få, av samma anledning hatar jag även när människor har andra hemligheter för mig. Det går nämligen ganska mycket tankar i mitt huvud när jag INTE vet. Jag är fruktansvärt nyfiken! Där är jag en äkta skvallerkärring som vill veta saker först! Nu har jag på senare år börjat köpa julklappar till mig själv och skriver från TOMTEN! Då vet jag i alla fall vad några julklappar innehåller så jag slipper gå runt och känna allt för mycket hemlighetsmakeri jag tycker det är hemskt att inte veta! Ännu värre är när man inte vet hur man ska bete sig när man öppnar paket heller som varit ”hemliga” för hur man än beter sig så kan det tolkas fel, där är det skitbra att veta i förväg för då kan man ÅH va bra och dessutom spela in på vad som verkar naturligt. Jag är alltid glad för vad jag får, men jag hatar att inte vara tillräckligt ”före” i beräkningen.

Så nu börjas det att gå runt och inte säga; VILL du veta vad du ska få? Jag kan berätta. Det är lika svårt varje jul för det riktigt kliar i mig. Nästan som man skulle ha en släng av tourettes?! Fast jag har nog mer en släng av nyfiken skvallerkärring sjuka tyvärr. Jag kommer bli en av de där pensionärerna i framtiden som sitter med näsan tryckt mot köksfönstret och kommunicerar med någon vän och berättar de senaste, jag började med sånt redan som barn!

Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två.

Madeleine Stenberg 18 januari, 2012 18 Kommentarer

Pratade med Björn igår, jag förklarade för honom varför jag har så svårt för kvinnor. Hur jag uppfattar tjejer som falska svin och att det aldrig går att lita på tjejer du inte känner VÄL till 100%. Jag har lärt mig den hårda vägen att kvinnor sticker varandra i ryggen, klättrar över döda kroppar för att nå sitt mål. Jag hatar kvinnor med makt, hela ens liv har man hört begreppet ”var det kvinnor som bestämde i världen skulle världen vara en bättre plats.” Kvinnor i maktpositioner är minst lika jävliga som män, jag minns i skolan hur tjejer med glädje kunde säga saker för att såra, eller bara för att visa att ”Ha, du får inte vara med”. Det finns ett begrepp som folk ser lite ”skämtsamt på”, att tjejer bara kan leka två- och två. Det där viktiga ordet ”bästis”, att vara ”bundisar”. Dessa två ”bästisar” är villiga att göra allt för varandra, och något jag tror många tjejer känner igen sig i, är rädslan över att bli sjuk från skolan för då kunde din bästis helt plötsligt blivit bästis med någon annan och DU hade helt ingen vän kvar.

Jag föredrar män, manliga kollegor, manliga studenter och manliga lärare. När jag väntade William hade jag ungdomspraktik på ”Ta till vara” här i stan, där var det en kvinna som sa till mig. FÖRDELEN med den här arbetsplatsen är att vi kvinnor är minoritet här, det betyder att det aldrig blir skitsnack och konkurrens här. Det behövs några män på varje arbetsplats för en grupp med endast kvinnor fungerar inte.
Jag har under årens lopp insett att detta är sant, ser jag tillbaka på saker har män alltid stöttat mig mer än kvinnor. På högstadiet när jag mådde som sämst och skolkade, var det inte kvinnorna som var förstående och försökte peppa mig att komma till skolan. Kvinnorna var dömande och såg mig som ett ”problem”, männen däremot var aldrig såna de försökte att ge mig lättare uppgifter och peppa mig. Jag insåg det inte då, men ser jag tillbaka inser jag att män alltid stöttat mig, alltid försökt hitta mig.
Det är lika på högskolan, alla kvinnliga lärare jag haft har jag känt att de vill få mitt självförtroende ner i skorna, de vill verkligen få mig att inte tro på mig egen förmåga och många gånger har de lyckats även om jag valt att kämpa emot och komma tillbaka till toppen igen. Tyvärr har de fått en ovän i- och med detta och jag går och hatar dom i smyg. Medan de manliga lärarna alltid peppat mig och talat om hur bra det är och fått mig att känna att WOW jag kan ju. Lika var det när jag läste in gymnasiet via NTI, där var det männen som peppade mig och la fram fina ord och fick mig att stärkas jag kan, jag lyckas!

Igår när Björn låg i badet och jag satt bredvid honom på toalettstolen och kämpade mot gråten och talade om hur mycket jag hatar kvinnor i maktposition, sa Björn ”Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två?” Varpå jag svarade, JA det är precis så! Det spelar ingen roll hur gamla vi kvinnor blir, för det där faktum ”jag tycker om dig för du är min bästis, men jag ogillar dig för du är inte min vän.” stannar kvar oavsett ålder. Jag påstår inte alla kvinnor är så här MEN många! För många.
Hela mitt liv har jag känt att jag behöver ingen man i mitt liv, igår insåg jag att. Jag behöver en man i mitt liv, jag tror jag behöver en man för att kunna diskutera min frustration gentemot mitt eget kön. Jag förstår mig inte på kvinnor…

Bloggtorka.

Madeleine Stenberg 20 oktober, 2011 2 Kommentarer

Varför skriva när man inte har något att berätta om, jag känner mig allmänt ur ord. Idag eller ja denna period gör mig så bitter. Sen höst/vinter och jag har liksom aldrig varit bundisar. Jag blir automatiskt deppad och tappar tron. Sen de faktum att jag just nu lider av att inte kunna tappa kontrollen gör mig galen. Varför kan jag inte vara en av alla dom som glider in i ett rum och finner mig bekväm med det? Nä istället distanserar jag mig och drar mig bort. Allt för att inte lära mig tycka om människorna, förr såg jag det inte som ett problem. Jag tänkte att vad stör det mig egentligen, jag vill ju ändå inte ha för mycket folk i mitt liv, jag sa det till och med på lärarprogrammet ”jag är inte i behov av vänner, jag har några få och är nöjd med det. En stor vänskapskrets skulle bara stressa mig.” så är det fortfarande, hur ska man kunna vårda fler än 5 vänner? Men sen skriker en del av mig att jag faktiskt förlorar många människor genom mitt tankemönster. Men för att slappna av och släppa människor in, måste jag också börja lita på folk och med en ärrad själ som jag, där knivhuggen träffat ryggen är det svårt att börja lita på människor. Känner mig förvirrad.

Lämna det förflutna bakom dig, och lev i framtiden.

Madeleine Stenberg 30 maj, 2011 Inga kommentarer

Jag försöker sträva efter den saken, visst kan jag älta saker fundera och grubbla i det förflutna ibland men jag försöker alltid att ändra den saken. För det förflutna har ingen anledning att finnas med i min framtid. Visst har mitt förflutna byggt mig, format mig likt en lerklump men det förflutna är inte jag. Det förflutna är inget jag kan ändra eller påverka det har varit det har gett mig en erfarenhet något att minnas. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om det som varit mina tankar mina känslor och gräva ner mig i den saken, istället har jag valt att blicka framåt. Igår var en dag imorgon är en ny dag. Jag kan påverka morgondagen men det förflutna kan jag inte påverka, ibland önskar jag att jag var sån där livsnjutare, jag avundas nog såna lite. Såna människor som funnit inre frid och är positiva till alla personer som aldrig blir arga eller upprörda utan som ser livet goda och lever i inre harmoni. Jag inspireras av såna människor, vill vara en sån människa. Frågan är hur man blir det, formas man som barn till en sån eller vaknar man bara en morgon och köper rosor och vårdar livet med inre frid?

Hur som helst med det förflutna jag kommer alltid ha minnen, min bror har förträngt sina. När jag pratar med honom om barndomen så säger han alltid att han inte minns, i och för sig kan det berott på att jag och han var i luven på varandra dagligen? Fast ändå så minns han vissa saker. Jag kommer nog alltid ha tankar kring vissa saker och fundera men jag vägrar låta det förflutna ta över min framtid. Min framtid är guldvärd jag vill leva här och nu älska livet och lära känna livet. Jag har andats det här livet i snart sju år, jag älskar det här livet mitt liv som mamma. Kanske gav föräldraskapet mig inre frid. Jag tänkte på dagböckerna jag slängde förut, dagboken från jag var sjutton till nitton. Jag ville inte spara det som stod när William var 1,5 år och jag hittade den slängde jag den efter att ha läst några sidor. Den personen som skrev dessa saker finns inte idag, hon är borta. Borta för alltid, men där stod något som funnits i mina tankar. ”Jag vill bli mamma, det är det enda som skulle göra mig lycklig”. Jag visste det nog redan då, att ett barn var det enda som kunde göra mig lycklig det stämde. Idag sa jag till Björn att det kanske är därför jag vill ha fler barn, för jag älskar känslan att älska någon kravlöst och få samma kärlek tillbaka. Mitt liv är morgondagen inte gårdagen, livet är viktigt för mig och det förflutna är en liten del av mitt liv inte min framtid.