Funderingar kring mitt liv.

På senaste tiden har jag varit i djupet igen. Björn frågade igår om det var okej om han sov över här i natt då han skulle ut med några från jobbet och visst var det de. Hur som helst pratade jag lite när han kom hit i djupet av natten om hur jag känner att jag är i någon kris i livet. Tjugosju års kris kanske? Jag har hela mitt liv levt 10 år före min ålder, jag har liksom aldrig haft tid att vara där jag ska vara utan istället har jag alltid rusat på mitt liv. När jag var barn så var jag den typiska storasystern som tog hand om, var duktig och sedan dog pappa och då fick jag istället uppleva döden så nära att det rubbade mig, när jag vart tonåring så kunde jag inte bärga mig innan jag kunde festa, dricka alkohol och göra saker. Jag ansåg mig själv vara sen när jag drack mina första öl när jag var 14 (sommarlovet mellan 7an och 8an), och jag ansåg mig likt många tonåringar sen när jag förlorade oskulden vid 15 (sommarlovet mellan 8an och 9an) dock ville och har aldrig velat röka. Jag har aldrig drömt om att ta en cigg och därav aldrig gjort det, idag kan jag fortfarande få kommenterar av folk “men du är tjugosju år ska du inte prova?” och jag svarar alltid, NEJ varför ska jag börja nu? När jag inte rökt på tjugosju år varför ska jag då börja nu?! Jag vill inte och har aldrig velat, dock har man genom åren ansett vara lite märklig för man inte gjort det men det spelar mig ingen roll. Jag har alltid gått min egen väg i slutändan och det är vad som drivit mig som person, att vägra göra saker jag inte vill göra. Hur som helst tillbaka till utgångsläget, med att leva snabbt. Hela sommarlovet mellan åttan och nian festade jag varje kväll, och när jag började nian drack jag alkohol varje helg. Jag ville liksom ha något att göra och festa var kul och gav mig upplopp för att göra saker, så här fortsatte det, jag träffade självklart killar och även det såg jag till att göra fort, flyttade till egen lägenhet vid sjutton, var deprimerad, och ätstörningar, fick blodpropp, drog till en nystad, träffade Björn blev gravid på 4 månader, födde barn, började plugga, timvikarie jobbat, skaffat körkort, gick in i väggen, och snart har jag läst klart på lärarprogrammet och nu känner jag rejäl ångest för jag är tjugosju år och det känns som jag har en fyrtioårskris eller något. För just nu egentligen sedan jag började lärarprogrammet vid tjugofyra har jag känt mig stressad över att; Jag inte har skaffat villa, att jag inte har sambo, att jag inte skaffat fler barn (detta då det känns som min biologiska klocka tickar fort som fasen). Stundvis så får jag ångest och tänker att, snart dör jag. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra?! När jag tänker på andra som är tjugosju känner jag inte så här då tänker jag genast, klart det har tid på sig att göra saker. Men när det kommer till mig själv är det inte så, jag är kanske mentalt 40 i hjärnan eller något? jag har alltid känt mig äldre än personer, alltid fått sänka min nivå när jag umgåtts med folk och alltid känt att jag måste anpassa mig efter människor för människor i min omgivning kan inte anpassa sig efter mig. Därav har jag inga problem med att umgås med människor oavsett ålder för jag är van vid att lägga ner min nivå för deras skull, ingen är liksom där jag är förutom personer som är runt 10+ år äldre än mig och ibland känns det så tråkigt. För det betyder ofta att jag blir klassas som “liten” på grund av min ålder, när jag i själva verket ligger på deras nivå mentalt. När jag umgås med mina jämnåriga eller yngre så sänker jag ner min nivå för att anpassas. Jag hatar detta vägskäl jag står i just nu, jag står sedan 3 år tillbaka i en grop och funderar på mitt liv, för jag vet att det inte är speciellt vanligt att vara tjugosju och ha villa, volvo, vovve då medelåldern för att skaffa sitt första barn i Sverige idag är 27,5 men ändå känner jag mig stressad för i mitt huvud är jag fyrtioplus och livet börjar sakta gå nya faser. Detta är anledningen till att jag isolerat mig från vänner det sista två åren, detta är anledningen till att jag inte vill gå ut och detta är anledningen till min ångest. Jag har levt mitt liv 10 år före min tid, och nu börjar mitt liv komma ikapp mig.

Miss femton.

Miss nitton (skulle fylla 20 samma år).

Jag tjugoett år och två veckor gammal, hemma hos Björn. William var 4 månader.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

4 thoughts on “Funderingar kring mitt liv.

  • 8 oktober, 2011 at 22:48
    Permalink

    Men du söta, vad bra att du kan uttrycka dig om det, blir så mkt enklare då! DU ska se att du får svar, sen…..

    Reply
    • 9 oktober, 2011 at 21:49
      Permalink

      Fnulan – Va fint sagt 🙂

      Reply
  • 11 oktober, 2011 at 09:48
    Permalink

    Man kommer nog komma in i faser i livet då man funderar över allt väldigt mkt. Sen när & hur är väldigt individuellt.
    Kände igen mig i det du skrev om att känna sig äldre. Jag har alltid känt mig mkt äldre än tex klasskompisar. Därför har man väl kanske alltid haft svårt mec vänner antar jag.

    Reply
    • 15 oktober, 2011 at 12:48
      Permalink

      KackMarie – Visst är det så 🙁 . Trist är det också 🙁

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: