Jag försöker sträva efter den saken, visst kan jag älta saker fundera och grubbla i det förflutna ibland men jag försöker alltid att ändra den saken. För det förflutna har ingen anledning att finnas med i min framtid. Visst har mitt förflutna byggt mig, format mig likt en lerklump men det förflutna är inte jag. Det förflutna är inget jag kan ändra eller påverka det har varit det har gett mig en erfarenhet något att minnas. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om det som varit mina tankar mina känslor och gräva ner mig i den saken, istället har jag valt att blicka framåt. Igår var en dag imorgon är en ny dag. Jag kan påverka morgondagen men det förflutna kan jag inte påverka, ibland önskar jag att jag var sån där livsnjutare, jag avundas nog såna lite. Såna människor som funnit inre frid och är positiva till alla personer som aldrig blir arga eller upprörda utan som ser livet goda och lever i inre harmoni. Jag inspireras av såna människor, vill vara en sån människa. Frågan är hur man blir det, formas man som barn till en sån eller vaknar man bara en morgon och köper rosor och vårdar livet med inre frid?

Hur som helst med det förflutna jag kommer alltid ha minnen, min bror har förträngt sina. När jag pratar med honom om barndomen så säger han alltid att han inte minns, i och för sig kan det berott på att jag och han var i luven på varandra dagligen? Fast ändå så minns han vissa saker. Jag kommer nog alltid ha tankar kring vissa saker och fundera men jag vägrar låta det förflutna ta över min framtid. Min framtid är guldvärd jag vill leva här och nu älska livet och lära känna livet. Jag har andats det här livet i snart sju år, jag älskar det här livet mitt liv som mamma. Kanske gav föräldraskapet mig inre frid. Jag tänkte på dagböckerna jag slängde förut, dagboken från jag var sjutton till nitton. Jag ville inte spara det som stod när William var 1,5 år och jag hittade den slängde jag den efter att ha läst några sidor. Den personen som skrev dessa saker finns inte idag, hon är borta. Borta för alltid, men där stod något som funnits i mina tankar. “Jag vill bli mamma, det är det enda som skulle göra mig lycklig”. Jag visste det nog redan då, att ett barn var det enda som kunde göra mig lycklig det stämde. Idag sa jag till Björn att det kanske är därför jag vill ha fler barn, för jag älskar känslan att älska någon kravlöst och få samma kärlek tillbaka. Mitt liv är morgondagen inte gårdagen, livet är viktigt för mig och det förflutna är en liten del av mitt liv inte min framtid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.