PTSD-arkiv - Sida 2 av 2 - Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Psykisk ohälsa, & rätten att få må dåligt utan plumpa råd.

Madeleine Stenberg 31 oktober, 2021 20 Kommentarer

Jag har velat fram och tillbaka, funderat på om jag ska skriva detta eller bara hålla fingrarna i styr. Ska jag låtsas som att det regnar och låta mitt psykiska mående få vara ifred. Men jag känner att det är omöjligt att hålla fingrarna i styr när hjärnan går på högvarv och jag är förbannad.

Som jag skrev för några veckor sedan har jag nu fått diagnoserna GAD och PTSD. PTSD för traumatiska upplevelser och GAD för att jag upplevt trauman. Inget är alltså medfött eller något jag valt, det har blivit på grund av att livet gett mig käftsmällar och rejäla sådana.

Men sedan jag fått dessa två diagnoser har jag också fått uppleva hur otroligt dåligt bemött man blir inom vården och samhället. Nu är inte mina känslor av värde, nej istället får jag gång på gång en ”lilla gumman” klapp på huvudet med det tydliga budskapet att mina känslor sitter i mitt huvud!

Värst var i veckan när jag säger: ”Jag har varit med om hemska saker.” Och får svaret: ”Alla är med om hemska saker hela tiden, men du som har GAD förstorar upp dem. Du får snart lära dig om grubbelgubben och då blir det bra.” Det kändes som ett hån när jag hörde det där. Speciellt då jag VET att alla inte ens varit med om hälften av vad jag upplevt.

Varje gång jag öppnat upp mig till människor om vad mina ögon sett och vad jag upplevt, så får jag frågan: ”Hur gammal är du?”, ”Men hur har du klarat dig så bra?”, ”Du borde skriva en bok”. Och då är det kanske en eller två saker jag berättar av allt.

Men folk som inget om mitt liv, ska alltid lägga fram den där förbannat kränkande meningen med att: Det finns dem som har det värre. Som att det skulle få mig att må bättre? Som att mitt mående är mindre värt? Och hur sjutton vet personer att andra har det värre?

Jag är förbannad och trött på folk som uttrycker sig och tycker till, när de egentligen bara borde hålla käften.

Bara för att jag har fått diagnoser som GAD, PTSD och ospecificerad ätstörning, är jag inte en mindre människa. Jag har känslor så sluta förminska mig!

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

När sjukskrivningen är slut, och PTSD, GAD och ätstörningar i en härlig cocktail.

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2021 28 Kommentarer

Igår var det sista dagen med sjukskrivning, och idag är jag återigen uppe i att jobba 75% som är min tjänst jag har. Livet är alltså från och med idag att vara frisk. Fast egentligen är jag ju inte det alls, egentligen är jag så sjuk att det bara inte går att beskriva men jag måste ändå vara frisk oavsett för så funderar det med sjukdomar som sitter i själen.

Jag var på öppenpsykiatrin i måndags. Jag har inte skrivit om att jag skulle dit, kanske för att jag skräms och främst skäms. Jag skulle aldrig tänka att någon annan skulle behöva skämmas över sin psykiska ohälsa, men när det gäller mig är det alltid annorlunda. Som jag sa till kuratorn jag träffade som gav mig två diagnoser utöver min ätstörningsdiagnos: Jag känner mig äcklig när minnen påminner mig om saker jag varit med om.” för precis så är det. Jag känner mig äcklig när minnena kommer tillbaka, jag känner det som att jag ska kvävas och inte får någon luft. Tar till ätstörningen som min trygga snuttefilt och gräver in mig själv så djup i allt jag bara kan. Jag går från en trettiosjuårig kvinna till ett litet barn på bara några sekunder.

Diagnoserna jag fick i måndags var PTSD och GAD. Tidigare har psykologer inte kunnat fastställa vilken jag har. Men det var alltså så, med alla tester att jag har båda. PTSD och GAD, i dagarna tre har jag smakat på detta. Analyserat och läst på, katastroftankar och obehagliga minnen. Kuratorn sa att det inte är konstigt att jag är så trött, när jag går på fight and flight mode hela tiden. Mina psykiska besvär är inte genetiska, nej istället har mina trauman orsakat dessa två diagnoser, och ätstörningen har även den kommit till, lite som ett missbruk. Tänk dig alkohol eller droger, men i mitt fall är den min drog att svälta mig eller kompensera med maten.

Jag försöker nu att ta varje dag som den kommer, det är väntetid på psykiatrin så jag lär få behandling tidigast i vår. Ändå känns det bra, jag kanske kan få redskapen att må bra nu. Att slippa vara trött, rädd och osäker 24/7. Jag hoppas det, jag vill det. Kanske ätstörningarna försvinner då med. I en lyckans värld skulle det vara så, jag önskar så att det blir så.

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Tisdagar och trötthet.

Madeleine Stenberg 28 september, 2021 18 Kommentarer

Jag är sjukskriven på 50%. Håller på att prova högre dos av Fluoxetin och då är risken stor att ens mående blir sämre ett tag. För mig har det väl gått ner en del får jag medge. Jag mår bra vissa dagar och sämre andra. Men mest av allt har jag ett extremt behov av att sova. När jag kommer hem från jobbet runt 12:00 är det som att kroppen ger upp för en stund och jag bara däckar. Sover djupt och bättre än på nätterna.

När det kommer till ätstörningen är den skit, jag har som mål att hålla mig till regelbundet ätande men det gör jag inte. Inte heller är jag speciellt hungrig och frukosten är dagens svåraste mål. Jag har börjat tvångsmotionera igen, och ångesten har medfört ett glänsande fint hem eftersom jag städar som en galning… Det dämpar ångesten att damma och göra fint hemma…

Nästa vecka går jag upp i 75% på min 75% tjänst och så ska jag jobba två veckor för att sedan räknas som frisk… Frisk ja, det är ju i alla fall ett fint ord när det är känslokaos på insidan.

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Att leva som osynlig I en synlig värld.

Madeleine Stenberg 15 augusti, 2021 14 Kommentarer

I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.

Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…

Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.

Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.

Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.

Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Madeleine Stenberg 12 augusti, 2021 3 Kommentarer

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: ”Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: ”De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: ”Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, ”nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Ätstörningar Författarens egna ord.

När orden inte räcker till.

Madeleine Stenberg 10 augusti, 2021 5 Kommentarer

Av alla känslor så de som poppar upp efter minnen mest smärtsamma. Jag kan ligga på kvällen och förnimmas minnen jag en gång paketerat någonstans där i mitt inre. Jag ska känna dem, förnedringen eller skräcken. Sorgen eller rädslan, glädjen eller förtvivlan. Allt som känns skall kännas, känslor som jag sedan länge paketerat i små enkla paket i det som kallas för min kropps lilla förråd. Allt för att glömma och gå vidare.

Till sist sprack bubblan när ätstörningen inte länge kunde hålla sin starka mur kvar kring allt. Nu känner jag, känner och det gör ont. Sörjer, ja sorg då minnen från de jag älskat kommer tillbaka. Inser hur jag skyddat mig själv från att helt slitas i stycken.

Denna vecka står besök på Dala ABC på listan, och det ska bli bra. Bra att släppa ut det jag känner för en stund. Jag längtar!

Ätstörningar Ett dalaliv Fika & måltider Hälsa & motion Skilla vår mellanpudel Tipspromenad

Kräftskiva, en mjölkpall & en tipspromenad.

Madeleine Stenberg 9 augusti, 2021 12 Kommentarer

I lördags stod det kräftskiva på agendan. Det var jag, Björn och William, Williams farfar och hans sambo. Williams farmor och hennes karl, samt Emma som är Williams faster som åt gott och hade det trevligt ihop. I regnet som öste ner, men vad gjorde det? Maten var god och vi hade en härlig stämning. Det var första tillfället på flera veckor som jag var byxor och långärmad tröja. Nu börjar sannerligen hösten här i Dalarna.

William och Björn har byggt en mjölkpall. Igår var den klar, på den satte de en motor som varit på en av Björns gamla raggarbilar som numera inte finns kvar. Det blev plantering av blommor i den, lite rolig idé och fint blev det också. Skilla fick sitta bredvid som en associerar.

Björn höll i tipspromenaden i Kniva igår, jag hade gjort barnfrågorna men visste inte de för vuxna. Så tanken var att jag skulle gå runt. William skulle sätta upp frågorna efter vägen. Hinner precis börja gå när han ringer i panik och vill ha hjälp så fick stressa igenom tipspromenaden och hann därmed inte svara på en endaste fråga. Men ja sådant är livet. Så istället fick jag och Skilla hålla sällskap med Björn ett tag efteråt, vi åt sedan middag hos Björn på kvällen.

Vid 23:00 lyckades jag med den stora bedriften att norpa åt mig den nyaste muminmuggen som är för mumindagen. Lyckan var TOTAL jag och LillafrokenHurtig (besök hennes fina blogg, hon har precis gift sig) hade pratat innan om att försöka beställa två ifall någon av oss inte lyckades få en. Men vi båda fick tag på som tur var, så det väntas alltså två muggar för mig. Eftersom dessa endast säljs i begränsat antal och kommer gå för runt 1000 lappen på Tradera känns det bra med en reserv mugg. Såg att jättemånga inte ens fått någon.

Kanske ska tillägga att jag i mående inte är i tipp topp. Jag kommer vara hemma från jobbet tisdag-måndag då jag ska på läkarbesök. Har ju som tidigare skrivit fått veta att jag troligen har PTSD som skall behandlas och många minnen gör att jag mår otroligt dåligt vissa dagar. Det pendlar rejält, men då vet ni.

PTSD

Psykisk ohälsa, & rätten att få må dåligt utan plumpa råd.

När sjukskrivningen är slut, och PTSD, GAD och ätstörningar i en härlig cocktail.

Tisdagar och trötthet.

Att leva som osynlig I en synlig värld.

Att minnas det du glömt.

När orden inte räcker till.

Kräftskiva, en mjölkpall & en tipspromenad.

Du missade

Unicef julkula 2025.

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Fem en fredag v. 43: Destination (o)känd

Specialsök tillfälle 3 av 4.

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information