Nu är det måndag. Tid för nytt, tiden som tickar och livet som lever. Ingen dag är den andra lik. Idag hoppas jag på att livet ska ge mig lite tur!
Etikett: Tankar
Lite off internet.
Kör på med livet istället för är både trött, slut och allmänt uppstressad. Ska försöka ta och varva ner och då kommer jag tillbaka till bloggandet. Nu får livet vara viktigare en stund.
#SkitKvinnorHör
Såg denna artikeln under hashtagg #skitKvinnorhör på tidningen mamas dem delade den på Internationella Kvinnodagen men jag kan lika gärna sprida den nu. Jag läste nämligen precis under kommentarerna på Youtube där en kvinna blir förbannad. Det lät inte vänta sig med kommentarer som ”Jävla feminist”, ”Typiskt feminister att bli så arga”. Jag kände bara hur jag ville kräkas, kräkas på hela grejen att vi kvinnor inte ska få ha känslor. Varför blir kvinnors humör så ofta nedvärderat och fjantat med, har du mens? Varför är du så sur? Det är typiskt kvinnor att snacka skit.
Samtidigt som jag vet att killar snackar massa skit om varandra med, men skillnaden är förstås att dem kommer undan med saken. Jag blir så trött på att du alltid kan säga massa skit om och till kvinnor. Det är inte okej!
Torsdag, lugnare och att ta helg.
Idag har jag inte haft ångest, och jag har lovat mig själv att försöka hålla mig borta ifrån så mycket medier som möjligt denna helg. För mitt eget måendes skull, det funkar helt enkelt inte för mig att läsa om all ondska i världen. Det är jobbigt att tänka på allt, men idag är det i alla fall torsdag och jag tog helg idag. Förutom det var det lite snö på marken när jag kom till Falun, och jag ska imorgon hämta ett paket har jag tänkt. Jag vågade helt enkelt inte idag efter bussresan som stressar mig, fast lite mindre än igår då.
Nu ska jag kolla på Nashville, sedan ska jag hoppas på en lugn och uppiggande helg. Jag behöver positiva vibbar just nu.
Panikångest och trötthet.
Idag på bussen greps jag av en rejäl form av panikångest, fick dra ner jackan och försöka andas. Jag var beredd att hoppa av bussen, kände hur jag svettades och minns inte så mycket av resan förutom att jag var först av bussen och andades. Jag kom till jobbet och satte mig med te och kände hur jag sakta började komma tillbaka till livet igen.
Dagen på jobbet gick bra, men jag insåg någonstans vart mitt låga blodtryck kommer ifrån. Ångesten så klart, det blev lika på hemvägen. Bussen mellan Falun och Borlänge, den sträckan är just nu riktigt jobbig. Jag sov dessutom uselt under natten tills idag, så jag hoppas på någon form av förändring tills imorgon. Jag hoppas på att kunna åka och andas utan problem, jag avskyr verkligen detta. Samtidigt förstår jag ju att jag måste få hjälp, så jag ska försöka hitta på en plats och ganska snart. Det här är nämligen väldigt jobbigt för mig.
Ska alldeles strax gå och lägga mig, jag ser framemot att få sova. Jag hoppas på andra känslor imorgon än idag när andningen sitter uppe i axlarna.
Söndag och nu är hösten ett faktum.
Sommaren 2015.
Nu känns det i kroppen, det syns på träden och det syns på marken. Att hösten är som mest, och den väntar på snön. Årstiden vill tacka för sig och ge sig av för den månaden i kläder av vitt. Jag har svårt med snön, jag har svårt att se något positivt när den här årstiden kommer. Jag försöker peppa men det är inte min grej helt enkelt. Får försöka peppa inför våren, så länge ska jag ha ljus och försöka läsa böcker. För böcker tycker jag om, innan jag fick barn kunde jag låna och köpa böcker och läsa alla dagar i veckan. Riktigt så är det tyvärr inte längre, tiden finns inte alls längre något jag sörjer.
Vilket opeppat inlägg och tråkigt, får hoppas jag piggar på mig och blir lite gladare snart.
Om jag ska berätta något annat så kör jag tvätt och städdag idag. Ganska skönt, även om det kanske inte är så roligt.
En dag med ångest, höstmörker och ljus.
Vi ska äta godis, och chips till Så mycket bättre ikväll.
Gillade denna nya ide som Karamell kungen börjat med!
Godis i askform!
Ångest! Jag förstod inte riktigt min ovilja idag att följa med William till Lugnet dit han skulle på kalas. Jag drog jackan på mig och mot halsen, fick panik. Följde med William och lämnade honom, väl på väg hem greps jag av sådan ångest. Tänk om jag lämnar honom åt ett öde, vad håller jag på mig. Jag försökte att trycka bort instinkten att springa tillbaka, låsa in oss och aldrig gå ut igen.
Jag ser dem överallt rubrikerna, paniken och allt om det hemska som skett. Jag ser dagligen rubriker och undviker nyheter, men så kommer dessa som denna och sköljer över mig. Jag vill fly, bosätta mig på en ö utan andra människor.
Jag var tvungen att handla, på Maxi kändes det som att min jacka försökte strypa mig, jag inbillade mig att dragkedjan började trycka och dra ut som en snara kring min hals. Jag trodde att nu dör jag, nu i denna sekund. Jag kollade flyktvägarna igen, samma flyktvägar jag alltid kollar ut dagligen. Vart är utgången, vart ska jag fly. Ångest och panik, alla människor som är onda. Jag inbillar mig att dem allihopa är ute efter någonting, så ser jag barnen och på något vis slappnar jag av, jag såg att skådespelerskan Alyssa Milano lagt ut ett så bra citat;
”When I was a boy and I would see scary things in the news, my mother would say to me, ’Look for the helpers. You will always find people who are helping.” — Mister Rogers
När jag läste upp citatet i huvudet samtidigt som jag såg alla barnen på Ica Maxi började jag andas igen. Jag hittade tillbaka och vågade handla och lämna butiken. Skräck och terror, panikångest och livet ibland går de hand i hand och onda människor gör onda handlingar. Varför har de rätten att förstöra livet för andra? Hur kan de ge sig rätten till sådant?
En måndag.
Den här dagen har gått för fort, tycker att jag nyss gick upp men så är ju inte fallet. Hur som haver så vet jag att resterande dagar i veckan nu swishar förbi. Så är det alltid, måndagen känns alltid så lång och sedan är det helt plötsligt torsdag igen. Ganska skumt hur tiden kan gå så fort, när man egentligen borde tycka att tiden är mer knapp?
Det är lite skumt också att det redan är den nionde november. Jag vet att efter den här veckan och runt den 20:onde går dagarna alltid fort. Det är som att tiden rusar från den tionde fram tills slutet av en månad. Att det inte står på förrän det är advent känns också märkligt. Då ska man fixa med julen i hemmet, och egentligen är jag ganska dålig på sånt. Jag försöker ge skenet av att vara pysslig men det är bara en pinsam ska jag knappast kan upprätthålla.
Nu ska jag kolla på Once upon a time, William har besök av sin bästa vän här idag. Det blir en okej kväll tror jag. Imorgon ska jag vara mer rolig, men idag är jag mest bara trött.
En annan själ och en annan kropp, att tänka på jorden och dess invånare.
Redan som student blev jag medlem i Djurens rätt men en ganska dålig ekonomi gjorde att jag helt enkelt inte kände att jag hade råd sen. Tänkte gå tillbaka, och redan i somras så skulle jag men så blev William sjuk så det blev inte av. Men nu är det alltså gjort, jag är medlem igen. Jag tog en tygkasse och fick tidningen, det känns rätt för mig.
I våras blev jag Marinfadder genom WWF. Det tycker det känns rätt i tiden att ge pengar, jag har inga problem med att ge lite av mina egna pengar till dem som inte har någon röst i samhället. Dessutom tror jag att bara några kronor kan rädda arter som annars kommer dö ut. Jag vill faktiskt inte prata med mina barnbarn eller barnbarnsbarn om elefanter, tigrar, isbjörnar eller havsdjur som något exotiskt som fanns förr i tiden. Jag vill att mina ättlingar ska få uppleva djuren. För jag vill tro på en framtid för världen, kanske är det många som tycker att den saken är naivt i en värld som har ett sånt hårt klimat. Kanske är jag född i fel tid, ibland undrar jag om jag kanske levde på 70-talet i en annan själ och en annan kropp. Kanske var jag en hippie som dansade och trodde på freden. Eller så är jag den där ännu, som jag skrev förut älskar jag filmen Hair, eller musikalen. Jag älskar att se filmer eller dokumentärer från sjuttiotalet och brukar tänka att kanske skulle jag levt där och då mitt i Flower Power tiden, med glädje och kärlek. Jag vet inte, jag grips ibland av en längtan att bara få vara härligt fri. Jag minns hur jag som barn i Orsa, brukade gå hemåt när det blåste och låta vinden greppa tag om mig vid kommunhuset. Hur jag tittade in på växten som växte där innanför fönstret i ensamheten ifrån källaren och att jag kände en längtan att vinden skulle få mig med, att den skulle greppa taget om mina utsträckta armar och låta mig lyfta. Lyfta högt upp och att jag bara skulle få sväva upp en stund. I hemlighet känner jag samma längtan fortfarande när höstlöven faller ifrån himlen och en lätt liten blåst fångar löven och för dem framåt. Jag vill bara sträcka ut mina armar och snurra! Bara snurra runt, runt likt ett barn och skratta. Sånt gör man inte som anständig vuxen, sånt skulle få dig inspärrad på psyk bara några meter bort. Men jag drömmer, drömmer likt ett barn om den där enkla friheten. Friheten att våga vara mig själv utan krav, och utan spärrar. Jag drömmer om att vara den jag önskar att få vara.
Ångest och nerver på helspänn.
Nu har jag ångest, kände hur allt bara rusade kring mig och försökte till varje pris att inte börja gråta. Andas och andas, efter att ha pratat med mamma blev det bättre. Jag avskyr detta, all ångest jag ska behöva genomgå för att ta mig iväg. Som mamma sa är allt bra efteråt, Björn sa du vill ju det här. Ja jag vill och jag vet hur upplyft jag kommer vara efteråt. Men jag känner ångest inombords och mår skitdåligt. Jag avskyr att må så här och känna rädsla. Jag ska andas och nästa gång jag skriver befinner jag mig på hotellet i Stockholm. Detta ska bli bra! Andas och åter igen andas.
