Etikett: Tankar

Högskolan I Gävle i måndags.

William fick denna legotidning av mig.
Han var aningen lyrisk när han hittade den.

Funderar om jag ska bege mig mot den där sängen kanske. Gävle imorgon bitti. 7,05 går bussen. Jag som älskar tidiga mornar menar jag *S*.
Nä men blir nog bra. De sjuka är att efter en Gävle dag har jag ont i varje muskel, måste fan vara röven som får sitta för länge.

Förresten tror jag kroppen kommit in i fas 2 nu. Den går inte runt och tänker på mat som den gjorde i fredags och tills runt middagstid idag. SKÖNT, nu går bantningen lättare. Alltid värst att liksom tvinga bort suget. Jag vet hur man gör man måste stå emot. Antar att de är lite som för missbrukare, man har abstinens och sen när man gått ifrån den där abstinens går det hur bra som helst. Två veckor nu, det kommer jag fixa!

Fy så obekvämt. Jag bär klänning idag med leggings under.

Jag undrar ibland när jag ska bli som alla andra? De flesta jag känner klär sig i klänning utan problem. De går runt i fina kläder och köper väskor och stövlar/stövletter och ser ut som ja tjejer?

Jag däremot har försökt med påtvingat tjat från folk att bära dessa grejer, att intressera mig för väskor och skor. Men intresset för sånt här är minimalt.
En ny väska köper jag bara när den jag använder gått sönder, jag lägger heller inte ner mer en 200 spänn på en väska för jag är totalt ointresserad av väskor.
En av de värsta saker jag vet är att gå med tjejer på stan som ska dra med en in i väskor och skobutiker och gå och klämma och känna på var ända jävla sko-jävel de kommer över. Sen när ens vänner visas sina nya väskor och bara KOLLA en äkta blaha då tänker jag jaha? En väska? Jag är absolut inte alls på de planet att jag förstår det där med 100 olika väskor och 500 par skor. Jag köper skor när mina vanliga får hål.

Sen då fina kläder, folk som bär klänningar och diverse outfits och glammar runt på krogen eller visar upp sig på bloggarna. Jag tänker bara, jaha. Jag kan verkligen inte förstå charmen. För mig är en klänning ett plagg som jag bär vid julen eller typ födelsedagar. Jag är en sån typ som går på krogen i jeans och en snygg topp men där går gräsen. Det där med finskor och snygga klänningar faller jag inte för. Det är fint på andra men jag själv känner mig extremt naken med såna plagg. Det är inte jag. Jag är inte en flickig flicka. Jag var ingen av de där tjejerna som klädde mina Barbies i klänningar utan de Barbies jag gillade bäst hade jeans eller ja byxor med snygga tröjor till. Man kan undra vad som fick mig till att inte bli en tjejig tjej? Jag tänker folk runt mig tycks vara det, förfasas över mig. Men jag är ingen tjej som bryr mig om väskor, skor och klänningar. Jag köper klänningar så får dom hänga i min garderob för jag tror när jag köper dom att detta kommer jag trivas i. Men en aha upplevelse uppenbarar sig och jag tänker ”SKA jag se ut så här?” .

Smink gillar jag, fixa håret med. Men när det kommer till kläder föredrar jag byxor och en tröja. Helst av allt hoodies. Jag gömde mig i hoodies 7 år. Från det jag var 13 tills jag blev mamma, då hoodies var ganska opraktiskt när man skulle amma. Hela graviditeten bar jag mina älskade hoodies och jag älskar fortfarande att gå i dom. Köper alltid XL för att dom riktigt ska gömma mig. Skulle aldrig vilja ha en hoodie i min storlek M, en hoodie ska vara stor, för i den är jag trygg där kan jag gömma mig själv och må bra. För ingen ser en tjej i hoodie, men allt för många ser en tjej i klänning.

Wihooo!

Sen i fredags när jag började med min diet har jag förlorat 2 kg. Det betyder att 1 kilo till och jag är tillbaka på de tre kilon jag gått upp på grund av slarv. Har jag tur är de kilot borta på senast onsdag. Mitt mål är nu alltså inte så många mer kilon. 6 kilon ska väck nu. Jag har hela våren på mig men målet är att sex kilo ska vara borta tills April. Tycker jag borde fixa det. Är ändå nu ägg i 2 veckor som gäller och sedan GI resten. Tror det kommer funka.

Har fått lite frågor om hur min mage mår när jag äter ägg. Min mage är van, folk undrar om jag då inte fiser en jävla massa. Nej det gör jag inte. Det märkliga är att jag faktiskt inte reagerar det minsta när jag äter ägg. Men mjölk och lök är döden. Är förmodligen därför jag försöker undvika chips.
Chips är rena döden för mig, jag ligger ofta med rejäla kramper och känner DÖDA mig DÖDA MIG. När jag ätit chips. Tyvärr är det så att allt som är gott är allt som är gift för min mage. Sorgligt men sant, jag tycker nog faktiskt att få saker är så orättvist som allergi. Visst man kan ha diverse olika sjukdomar men allergi är fan orättvist. Du blir jäkligt begränsad i din vardag. Du måste alltid vara den där ”jobbiga” typen som frågar. Vad innehåller det här? Okej, då kan jag inte äta. Du får ALLTID också blicken med ”Fy va larvigt, SÅ farligt kan det inte vara”. Lika så när folk vill ha en på besök och dessa har djur, klassiskt ”MEN hallå lite snuva har ingen dött av”. Nä men nu är det inte lite snuva. MIN snuva blir, andnöd, kliande hals, rinnande ögon och i flera dagar får man gå runt och känna sig sjuk. Natten brukar också innebära att jag ligger och har dödsångest för jag kan inte andas, jag kan inte röra mig. Jag ligger i framstupa sidoläge med huvudet uppåt för att någon form av syre ska kunna passera ner i min hals. Lite snuva? Nej faktiskt inte, det är rena rama tortyren.

MEN ägg det tål jag. Ibland tänker jag om ägg kanske är det ända jag skulle äta. Allt annat tycks göra mig dålig på eller eller annat vis. Orättvist, men så är mitt liv.

Idag börjar det, min äggdiet. Den är strikt och därför äter jag endast ägg nu i två veckors tid. Jag kommer alltså inte äta något annat. Eller ja eventuellt en sallad i Gävle när jag är med Sandra på måndag. Men annars kommer jag hålla mig strikt till denna diet. Jag rasar i vikt när jag går på denna och jag vill ner i vikt till sommaren så just ägg dieten är ett bra tips för att snabbt gå ner några kilon.

Det jag då äter är:

Laktosfri fil med linfrön. (för magens skull)
Ägg och en knäckesmörgås med dillkaviar.

Så ser min diet ut sen, onyttigheter är helt uteslutet. Jag brukar gå ner 4-5 kg på den här dieten. Den funkar för mig. Vissa går upp allt igen men jag är inte sån. Går jag ner stannar jag där. Dock nu har jag slarvat ett tag med maten och det är inte alls så bra. MEN nu ska det bli bättring. Efter mina två veckor med den här dieten tänkte jag köra GI de sista kilona jag vill ha bort. För jag är inte så optimistisk så jag tror att jag är nöjd efter två veckors äggbantning direkt.

Nu slår elupprorets timme! Släck ner – i protest mot höga elpriser

Dags för en el-protest! Söndagen den 6 mars kl 20-21, 2011 visar vi tydligt vad vi tycker om höga elpriser. Då släcker vi ner lampor och elprylar i protest, så mycket vi bara kan och tål.
Släck ner hela huset, byn och staden.
Visa dina grannar att du bryr dig och att du inte är nöjd!
Visa politikerna att du kräver handling istället för passivitet!
Visa elbolagen att nu har de tjänat för mycket!

Gör så här: Klockan åtta på kvällen den 6 mars så släcker vi lamporna, i första hand de som syns utifrån. Stäng gärna av ännu mer för att visa ditt el-oberoende. Tänd gärna ett ljus och sätt i fönstret, för att visa att du tror på förändring. Protesten fortgår i en timme till klockan nio.

Sprid detta, på Facebook, bloggar, telefon och överallt så att vi blir så många som möjligt och så att alla får en chans att vara med.

Dagen började med städning, städade varje liten vrå i hemmet och det kändes helt toppen. Sen fick jag sms av Björn som undrade om vi ville komma dit en sväng. Så drog med William ut i den friska och härliga luften. DET var som vår! Solen var varm och det droppade från taken, jag vandrade i vårtrans och bara WOHO! Jag älskar den här tiden, från januari och fram tills typ mitten av oktober, när det blir så där sjukt kallt igen. Kyla är inte min grej men våren och sommaren. Jag älskar den så mycket. Det är en sån fin charm med den här tiden, jag blir luftfylld.

Det fanns en tid när jag inte alls kände så, när jag lärde känna Anna. Våren i sjuan, då låg jag och grät dygnet runt och hatade allt vad våren hette. Jag hatade livet och förstod inte hur saker kunde kännas så svårt, när jag kunde sätta orden på vad som var fel. Nu förtiden älskar jag livet, känslan av att vandra här och andas livet i mina lungor det är vackert. Livet är en värdefull gåva.

En annan värdefull gåva är så klart William min absolut vackraste gåva.

Jag stod förresten och tittade på den vackra stjärnhimlen ikväll. Jag tänkte på tiden efter min pappas död när jag var nio. Jag minns att jag brukade tänka att någonstans där bakom stjärnorna satt pappa och kikade ner på mig. Därför brukade jag sjunga sånger för honom, jag sjöng så mycket när jag var mindre. Det gör jag fortfarande. Men då, det var speciellt. Jag sjöng solo i kyrkan och jag verkligen hade en passion för att sjunga, men något hände där i femman. Min passion för sången försvann, jag kände en sorg när jag tog varje ton och därför kan jag inte sjunga på riktigt inför andra människor längre. För William kan jag sjunga men när andra lyssnar är det som jag tappar rösten, som den blir helt försvunnen. Precis som min passion jag hade mellan femman och åttan med att skriva, jag skrev novell efter novell. Läste upp för mina vänner och alla bara satt och lyssnade och ville höra mera. Men så hände något där, min passion försvann min glöd. Vart försvann den?

Det är konstigt, allt jag tagit mig för har alltid haft en tendens att försvinna för mig. Jag kan liksom inte hålla mig till en sak. Kanske är det därför jag är så himla rädd för att binda mig också? Rädslan för att jag hur lättvindigt som helst skulle kunna kasta bort den. Jag är sån vilsen själ, sån där själ som alltid har massor att göra och aldrig kan bestämma mig för en sak. Om jag skulle binda mig till någon betyder det kanske förevigt. Kan jag lova någon annan mitt liv förevigt? Det är ju en väldigt lång lång tid. Kanske för lång?

En flyktig vattuman är jag. Om man tror på astrologin, fast det sägs ju att ens tecken inte stämmer egentligen. Fick höra detta 2004, dock tycker jag att min flyktiga själ är typiskt som den vattuman jag är? Men vad vet jag, kanske det är typiskt för folk födda i februari också?

Fick en kommentar av någon som inte vågade lämna sin riktiga identitet idag. Det märks då adressen inte fanns och heller inte var en riktig e-post. Först blev detta markerat som skräp av min domän, men jag kollar alltid igenom skräp för säkerhetsskull. Det den här skrivit var verkligen tänkvärt och jag har själv tänkt på saken flera gånger. Kommentaren ligger under min bild från 2007, men lägger också ut den här:

”Skarmmande vore det aven med barn som inet har en aning om vad deras foraldrar tycker om dem utan maste skapa sig en bild av foraldrarnas kanslor genom att lasa artiklar kronikor och blogginlagg.”

Visst är det tänkvärt?! Jag brukar också när jag läser hur folk skriver ”jag älskar mitt barn” undra om alla berättar det dagligen för sina barn också. Jag gör det, jag säger till William flera gånger per dag hur mycket jag älskar honom, jag har gjort det varje minut sen jag den 25 januari 2004 ett dygn efter jag fått ett plus på graviditetsstickan. Jag strök på magen varje kväll och sa ”god natt mammas skatt mamma älskar dig”. VARJE kväll sedan dess har jag varje dag sagt det till honom det sista jag gör varje natt. Varje morgon talar jag om för honom hur mycket jag älskar honom. Varje kväll efter nattningen berättar jag det för honom. Varje gång han ska i väg någonstans. Jag kramar honom hårt och snosar på honom och säger ”JAG älskar dig William”. För det gör jag, av hela mitt hjärta. Att jag förevigar detta i min blogg med att flera gånger om berätta det för honom, trots att jag vet att folk stör sig så grön jävligt på alla föräldrabloggar som gör det. Är av en STOR anledning. Jag minns aldrig att min pappa sagt samma ord till mig. Jag vet inte om min pappa älskade mig, jag kan bara anta att han gjorde det men jag har inga minnen av det. Det finns inte nedskrivet någonstans att läsa. Han dog 1993, då fanns inga datorer. Jag får bara göra ett antagande att han var min pappa han måste ha älskat mig? DEN känslan vill jag inte att William ska behöva grubbla på om jag vilket skrämmer mig innan jag blir riktigt gammal. Jag vill aldrig att han ska behöva tvivla på den saken. Att jag säger det varje dag, att jag ger honom en kram och berättar det, att jag skriver det är för att han ALDRIG ska behöva betvivla den saken.

Så nu vet ni varje jag skriver att jag älskar honom så mycket. Jag gör det här men tro mig jag gör det även i verkliga livet också. Jag tror också det är därför William gärna kramas och berättar för alla hur mycket han älskar människor. För den som får uppleva kärlek, ger kärlek tillbaka.

Citat från Micke och Molle, av någon anledning har alltid djupa meningen berört mig mer en de meningar som är glada. Kanske för att jag är en djup människa? Någonstans vet jag att det är så. Jag drömmer mig ofta bort, skrev massa böcker som barn och ungdom för att slippa verkligheten för en stund. Jag hatar att leva i nuet och inte blicka framåt och drömma. Även om drömmar inte uppnås utan kämpande mål så är drömmar ändå något jag behöver. Vissa dagar som idag är jag extra känslig. På senaste tiden har jag dessutom varit så irriterad på vissa människor. Jag står för det, jag är leds på att folk tycker sig ha rätt att häva ur sig saker och sen andra stunden kalla sig min vän. Jag tror inte heller att dessa människor fattar vad fan som dom gjort. Jag skulle inte häva ur mig såna saker till folk och även om jag dumt nog inte sagt något förut så har jag numera valt att inte umgås med just dom här människorna. Jag är så sjukt leds på folk som häver ur sig saker och på något vis tror sig vara bättre än andra för ”dom” lyckats med saker som dom ser det. Seriöst så skiter jag bokstavligt talat i eran lilla bubbla, för det roliga med er är att ni sedan sitter och gnäller något GRÖN-JÄVLIGT över era liv och sedan ska ni ha åsikter i mitt. Om ni nu lever ett så perfekt liv, tro för fan inte att ni har rätt att tala om för mig hur mitt liv är för den saken. För det vet du inte ett skit om. Vad fan vet du som människa om hur min framtid ska bli? Jag kanske inte säger vem du är men jag tror du vet själv. Ibland får man tänka sig för vad man säger till folk och nu är jag leds på att vara den där snälla typen som lyssnar och lyssnar. Är ganska trött på att folk har så jävla förutfattade meningar om allting, för egentligen vet ni inte ett skit.

Ett surt inlägg, men jag har gått och burit på det här i flera månader, efter en kommentar som fick mig att inse att jag inte längre är vän med personen.

2007 eller 2008 gjorde jag denna. Hittade den på bilddagboken.

KONSTVERKET heter

”En spark i röven”