Etikett: Tankar

Ingen hemlighet. Jag är kär i den här karln. Han måste vara planetens sexigaste!

Urk, fick nån gråt attack här tidigare idag. Bara grät så fick lov att ringa min mamma och böla, Anna kom förbi rätt lägligt så jag pratade med henne också. Båda fick mig på bättre humör. Det kändes som ALLT kom över mig. Tankar och saker som inte känns riktigt bra, jag skriver inte om sånt här. Inget jag vill delge massa folk som sen ska sitta och gotta sig i att folk blir ledsna typ.

I alla fall, bjöd Anna på lite glass och William och jag tog också varsin. Sen drog William på kalas hem till sonens pappas mormor och jag och Anna drog ner på stan och åt pizza ihop. Där satt vi och kollade på folk och diskuterade hurvida 240 fortfarande är okej eller inte. Jag och Anna drog slutsatsen att 240 var ute redan när vi var unga och nu är det ett under att dom ens går. Vi såg dock 2 stycken 240 så vi var impade, bilarna går än. Förutom de såg vi också 740:is som också är en del av ens ungdoms svunna tider.

Skumt det där hur vissa bilar har påverkat en genom åren. När William låg i magen skaffade sonens pappa en BMW kombi, en svart. Den åkte jag i några gånger och vi tog hem William i den, 2 veckor senare drog sonens pappa och köpte en cheva van som vi åkte i väldigt länge, på våren där sen köpte han en till BMW så varvade han att köra den BMW:n med att köra chevan, nu ska han förmodligen sälja chevan. Den har dock mysfaktor. Minns bebis tiden med William i den. Jag och William satt där bak i stolarna (DET är inte säten utan tygstolar) och sonens pappa satt där fram och körde. Mysigt värre. Sängar och bord där bak och sånt.

Sen köpte sonens pappa en till BMW, den har han dock inte kört så många gånger. Nu kollar han efter ny bil. Det känns som att alla bilar ändå bär minnen för en. Bilar har dom senaste 10 åren varit rätt aktivt ämne i mitt liv. Åka runt i bilar, dricka 3,5or och spy någonstans i ett dike till att åka bilar, NJUTA och känna att man lever. Jag trivs att sitta bak i till exempel en raggar bil höra ljudet från motorn och bara NJUTA, jag älskar raggarbilar. Anser inte att en 240 är en raggarbil ALDRIG, en raggarbil för mig är en RIKTIG raggarbil en jänkare. 240 är typ nyss fått körkort jag kör epa stämplat men en jänkare, JAG drömmer om en ljusrosa raggarbil med vita skinnsäten som det står med vit text längst bak ”BARBIE” på, det har jag velat ha sen jag var 12-13 år. Vet också att folk dör när jag säger det med, fatta. SÅÅÅ fint sen skulle jag ha krav på rosa boas när man åkte med mig. Det skulle passa hela min image, så himla mycket mig.

Jag glömmer aldrig första gången jag kom över den här karln. Det var 2004 och jag var preggo med sonen. Jag höll på att dö av skratt. Någon på familjeliv som lagt ut bilden. Efter detta har denne man en förmåga att göra mig på bra humör. Jag tror jag terroriserat alla jag känner med honom. String-Emil min gud!

NU vet jag vad ni tänker. AHA hon är en sån där som är rädd för trånga utrymmen, eller har hissrädlsa.

Då måste jag göra er besvikna. I mitt fall är det precis tvärt om. Jag har ingen hissfobi, snarare motsatsen. Jag tycker det är rätt soft att åka hiss, men jag blir så sjuk jävla åksjuk. Jag får som svimmningskänslor och känner hur kräkan är på väg upp. Igår när jag åkte hiss trodde jag verkligen jag skulle spy en stor jävla kast spya rakt ut i hela hissan, jag fick som fötterna skulle vika sig under mig. Jag har alltid känt så när jag åker hiss. Som jag ska spy, samma känsla är det när jag åker bil. Suget i magen som kommer vid guppiga vägar övergår till illamående. När jag var barn fick jag alltid ta åksjukatabletter innan vi skulle åka någonstans ändå mådde jag skit. Testade plåster på magen och allt vad nu folk anser att man ska använda för åksjuka. INGET har hjälpt, jag mår illa ändå.

Ni vet såna där snurrgungor? Såna var pest och pina för mig. SÅ kul att snurra men sen på natten låg jag och spydde och spydde och hade som vad jag i senare i livet kan kalla bakishuvud. När jag var liten brukade folk säga att åskjuka växer bort. Det var skit snack, för mig finns den jävla sjukan kvar ännu. På tal om det så glömmer jag aldrig resan till Älvdalen i sexan, minns inte vad det var för individuellt val kurs jag valt eller om det hette elevens val på den tiden? Minns fan inte men vi skulle till Älvdalens badhus och bada. Det var verkligen skit kul i Älvdalen mindes jag MEN, jag minns också den jävla fobin för resan dit. Jag fick sitta längst fram i bussen och Våmhus vägen som var samma väg som min pappa körde ihjäl sig på, var också samma väg som jag brukade spy mest på. Resan dit gick någolunda smärtfritt jag mådde illa trots plåstret på magen och åktabletterna. Badet gick bra, sen längst fram i bussen och vi åker och åker tills vi kommit en bit då kände jag hur nu kan jag inte hålla mig längre och spyan var ett faktum. TACK och lov hade dom spypåsarna längst fram, jag spydde och folk skrek. Jag gick av bussen tidigare då jag bodde i närheten när vi kommit hem och jag kände hur vägen gungade under mina fötter.

Dom 2 gånger jag varit utomlands har varit en rejäl fasa när vi befunnit oss uppe i luften, lika så när planet landat och jag gått som jag varit redlöst berusad. När jag dessutom på ena resan var tvungen följa med ut i en båt (trots min båtfobi) spydde jag resan igenom så jag fick förfrågan om jag hade varit lite för full igår. Till saken hörde att folk inte trodde på min åksjuka.

Det är dock en jävla bra anledning att slippa saker, nu vet jag vad jag ska skylla på nästa gång jag inte orkar göra något. JAG är åksjuk, när man inte ens tål hissar tål man säkert inget annat obehagligt heller.

Igår skrev jag inget jag vet. Rätt dåligt av mig kanske.

Jag hade mys dag med William, sen åka hem till sin pappa och brossan kom förbi här så vi såg klart big bang theory sesong 2 så det var skoj. Sen åkte han hem så jag gick och la mig.

Idag kom Anna förbi här och jag satte upp saker på väggarna. Känns som det varit en roligt dag. Pratat, ätit pizza och godis samt glass glott på tv och jag har röstat på körslaget. Imorgon ska jag och William och eventuellt hans pappa på hem och familj mässan uppe på lugnet blir nog roligt.

Smakade förresten marabou passion idag riktigt GOD var den. Var chili och passionsfrukt, gillar dom där som bara finns under korta perioder så gillar ni choklad och vill prova rekomenderar jag den.

Idag är det klassfest för alla som gick ut nian för 10 år sedan. Jag bestämde mig för att inte gå, anledningen är att jag inte vill åka upp över. Jag har helt enkelt inget som får mig lockande uppåt i Dalarna. Jag är hemma här i Falun, jag inser det. Jag har aldrig känt mig hemma förut inte ens där jag bodde hela min uppväxt kände jag mig hemma. Så kom jag hit till Falun och hittade hem och här är jag liksom där jag vill vara. Har inget agg längre mot hem orten till exempel jag känner heller inget som beroende av att dela det livet jag levde när jag bodde där med det jag lever idag. Det var för längesen, jag är inte samma människa idag. Visst det finns säkert människor som ser en som den man en gång var men jag vet vem jag är idag och jag tänker att människor förändras så människor från förr är inte alls samma idag som då. Jag känner dock inte för att åka och fira mitt slut av nian då jag inte vill minnas den personen jag en gång var. Den personen var ingen som jag idag känner. Det är någon jag mer skulle vilja krama och säga att livet inte är så svart till. Idag är jag lycklig det var jag inte för tio år sedan.

I alla fall här har ni godis tips!

Jag har något jag absolut inte förstår. Något jag, Anna och Lisa pratade om idag. Varför man super på julafton när barn är med. Jag menar inte nu ett glas julöl eller en snaps utan när det ska festas så till den grad att man ramlar fram, sluddrar och inte förstår vad man gör. För mig är det inte direkt okej att dricka på julen. Jag dricker inte då jag inte anser att sonen ska behöva se mig full. SEN på julafton, jag anser att det är barnens dag inte föräldrarnas. Jul är ju roligast när man är liten, som vuxen är den inte alls lika kul.

Lika är det med Valborg som det strax är. Jag förstår inte riktigt grejen med festa på valborg. INTE ens när jag var fjortis begrep jag det. Jag stannade hemma. EN gång har jag varit full på valborg, då spydde jag och var så jävla knack så en jag kände fick skjussa hem mig medans jag sov i baksätet på bilen. MEN full inför min son kommer jag aldrig vara.

Fylla och barn hör liksom inte ihop.

GUD vilket underbart väder det varit idag!

Sonens pappa ringde i morse och frågade om jag och sonen ville följa och träffa hans kompis samt tjej och barn så vi blev på. Ville ut och ta vara på det underbara VÄDRET som alla andra.

Dom kom på att dom skulle grilla, men jag ville inte grilla. Kanske är konstig? Men jag är fortfarande helt skum i magen sen förra månaden. Alltså min mage är inte tillbaka i ett normalt skick så jag vill inte äta grillat som förstör magen ännu mer med massor med kryddor. Dom köpte korv, så jag köpte laktosfri yogurt och drack ramlösa. Fan kände mig så himla fånig men vill fan inte BERÄTTA om mina skit problem för massa folk… Sen blev det inte så kul heller av ”bakslaget” hade inga allergier. Alltså VISST vem fan vill ha allergi? Men skulle varit skönt att veta varför jag inte kan ha normal mage typ. Jaja.

Vi hade det trevligt i alla fall tyckte jag, satt i solen och William och barnet (skriver inga namn på barn då jag inte vet hur föräldrar tänker) lekte lite. Sen skulle sonens pappa på hockey så vi började gå mot stan. Jag gick in och köpte nya springskor till William och en slagborr till mig själv. Ska man ha någonting gjort får man göra det själv ni vet. Dessutom känner jag mig som en jävla bra kvinna då jag kan fixa med sånt där själv. Nyss borrade jag upp sån där magnet grej man sätter knivarna på. INGEN hjälplös kvinna här inte.

Fick min mens idag. JIPPY eller inte, imorgon blir det blodcentralen och TATUERING! Så himla roligt, längtar massor! Snacka vad man kommer vara upp i speed imorgon kväll då. Haha!

 

Insåg idag att jag fortfarande passar mig för dessa.

Massor med fiskmåsar

Lite yoghurt

Godaste

Fåglar

Vatten

Stan

Stan

Gick hem och gjorde plättar

Innan vi åt dom. Plättar är så sjukt gott!

Eftersom jag är ett redigt fruntimmer köpte jag mig en borrmaskin!

Williams nya skor.

Jag har en rejäl fobi. Det är mot sniglar, spelar ingen roll om det är såna med skal eller mördarsniglar jag blir lika stel av båda sorterna. Jag är så känslig att jag börjar spy. I somras när sonens pappa hade fotbollsträning hittade sonen och en flicka han lärde känna där en snigel. Jag visste dock inte om detta men dom kom till mig med den och visade, jag fick sån panik att jag skrek och sprang och fick slänga mig bakom en buska och spy. Det bara for ur mig. Sonen stod och tittade och frågade ”MEN varför är du rädd för sniglar” , jag kunde inte förklara jag bad honom bara att ta bort den från mig och inte ha den i närheten eftersom han då på något vis ändå ville visa mig snigel fick jag helt opedagogiskt ifrån min sida låsa in mig i bilen och gömma mig där. JAG klarar helt enkelt inte av dom små krypen. Bara jag tänker på dom mår jag illa. När sniglar är med på tv får jag sån ångest att jag blir yr och får snabbt lov att byta kanal.

Jag undrar när min snigelfobi uppstod, jag har alltid tyckt att sniglar varit vidriga. Minns att när kompisar tröck på sniglarna vad heter det som ögon som står upp och dom drog in dom mådde jag skit illa. När jag höll i en snigel fick jag rysningar i hela kroppen. Som jag kan minnas finns det ingen i min barndom som haft något emot sniglar det är bara jag som ansett dom vara vidriga.

En gång hade jag en pojkvän som inte förstod allvaret med min fobi, han lyfte upp snigeln utan min vetskap och la den på min axel, jag skrek och började grina och var helt knäckt. Han bara MEN är du seriös? Och ja, JA jag klarar dom inte och DET är fan slut mellan oss om du inte kan begripa det. Han fick verkligen kämpa för att jag skulle förlåta honom för det där. Jag minns fortfarande att det kändes som ett stort svek att han faktiskt la den där snigeln på min axel. Kläderna jag hade på mig blev rejält tvättade och jag stod och skrubbade kroppen i 30 min i duschen på grund av att jag mådde så illa.

Visst jag gillar inte andra kryp heller men jag klarar av att de som utan att gripas av panik, men sniglar dom är verkligen min stora fobi i livet.

Har du någon fobi? Vad och vet du varför?

Förut så kunde jag lyssna på folk om vad som var WT och läsa utan att bry mig på internet. Men nu förtiden känns det som en ett prinsamt jävla skämt att vuxna människor har någon form av äckligt njutfullhet att se ner på folk med lägre samhällstatus. Folk tycks se sig själva som några jävla ers högheter som har rätt att tala om vilka dåliga människor alla är som bor i längre samhällstatus områden. Jag tror ingen människa väljer att hamna i en situation som är ohållbar. Jag tror inte människor självmat drömmer om ett liv i en 2a med fyra barn helt ensam. Jag tror ingen människa vill se sina barn i fängelset. Men framför allt tror jag inte att ett namn säger speciellt mycket om hur personen är. Många säger att namn med viss klang ger ett intryck av en människa. MEN hur? Vem väljer det och vem dömmer ut ett namn? Sen vad säger att inte just den personen inte alls är så? Är det verkligen så att ett namn ger en person hela dess personlighet? Det tror jag knappast.

Ett namn är egentligen bara ett mänskligt ting, det är något vi ger någon för att ge en symbol. Namnet säger egentligen ingenting om hur du eller jag är. Mitt namn är Madeleine, vad får folk för klang av de? Att jag är en prinsessa, att jag umgås i rika kretsar och alltid bär Prada?

Jag kan ju säga att mitt namn inte alls stämmer in på någon prinsessa, jag är inte alls någon som bär märkeskläder eller beter mig som prinsessan på ärten. Jag är uppvuxen mer mot norra Dalarna, när jag gick i skolan använde nästan alla kläder från JC, kläderna kanske inte köptes med samma färg men vi hade ändå samma typ av märken, vilket i säg kanske inte var några ”riktiga” märken MEN det var vad jag växte upp med. Någon modé guru har jag heller aldrig varit, jag har gått klädd i rätt vanliga kläder aldrig velat sticka ut, skulle jag gå klädd som resten av folket gör idag hade jag nog varit de, men jag har föredragit att vara mig själv framför att vara någon annan. Konstigt kanske? Vad vet jag. Jag tycker dock inte mitt namn ger sken av sig att vara någon annan en ett namn. Jag trivs med mitt namn, skulle aldrig byta men någon prinsessa blir jag aldrig. Jag var alltid mer som en pojke som barn och jag misstänker också det är därför jag föredrog turtles framför att leka med dockor.

Jag tycker inte man ska döma hunden efter håret, jag tycker heller inte att man ska döma människor efter deras namn. Den som tolkar namnet innan dom tolkat personen är nog den man ska se ner på först, eftersom dom någonstans tydligen inte lärt sig läsa av människor tillräckligt bra. Eller kanske det är just dessa personerna som är riktiga WT? Det brukar ju vara så att personer som ser ner på någon alltid vill ha det just den personen har.