Solen glittrar över bergen.

Jag känner mig sjukt ensam idag. När jag ställde mig framför min badrumsspegel i morse möttes jag av någon slags ångest. Jag kände mig ensam. Det är sällan ensamheten är något som ger mig ångest, att leva ensam skrämmer mig inte. Jag skrämms därimot mycket av framtiden. VAD framtiden vill och sånt. JAG är nog rädd för framtiden, framtiden är osäker. Jag har insett att jag inte tycker om att inte ha kontroll över saker. Att inte från en dag till en annan inte veta vad som ska ske ger mig mer eller mindre starka ångest framkallade känslor. Jag blir rädd inombords. Det skrämmer mig den där hemska framtiden.

Jag hatar att gå upp på morgonen och inte veta om jag ska få jobba, det är precis som det ger mig ett enkelt slag i ansiktet. Jag vet nämligen inte om hur jag ska tolka saken. Jag ogillar skarpt när jag inte får 100% säker dag framför mig.

Jag önskar jag inte hade sånt kontrollbehov. Det skulle vara bättre för mig om jag inte hade det. Jag skulle slippa ha mina krav på en vackert och glänsande hem. Jag skulle slippa att må dåligt om någon kommer oanmäld hit. Jag skulle slippa känna att jag måste vara bäst på allt och göra mer än jag borde. Jag skulle slippa att alltid ta på mig mer saker än jag orkar. Men det funkar inte så för mig, jag vill ha 100% kontroll, jag vill inte alls att saker ska vara rörigt och jag måste ha mitt liv planerat till 100%, dom saker jag inte kan planera gör mig inte bekväm. Jag önskar att jag var en sån som faktiskte bara kunde släppa allt. Andas in och se att livet går inte under bara för att diskbänken inte är ren eller att tvättkorgen kan stå full utan att hela världen krossas.

Men jag är inte sån, jag är en sån som vill ha allting 100% perfekt. Så hundra procent perfekt att jag får ångest inför det. Så hundra procent perfekt att jag är på väg in i väggen igen. Jag vet en sak som kan lätta på det här. Att ta mina ben och låta dom bära mig till gymmet. Jag kanske borde gå dit på lördag morgon. Boka in sonen på barnpassningen och låta svetten rinna från min panna. För då släpper jag bort tankarna från sånt som gör mig negativ och utbränd. Men jag ska orka dit också, ska jag orka dit måste jag ta mig ut, och måste jag ut måste jag träffa folk, och just nu… ÄR jag så himla rädd för andra människor.

Madeleine Stenberg

Bloggare sedan 2004. Bor i Falun med min son William född 2004. Är utbildad lärare, förskollärare, doula och hjälpmamma samt kursledare i Amningshjälpen. Studerar till specialpedagog.

One thought on “Solen glittrar över bergen.

  • 28 januari, 2012 at 17:57
    Permalink

    2010-04-23 @ 08:07:27

    Vet inte riktigt hur jag ska kommentera, så d inte blir fel.. Så jag ska nog låta bli. Men du vet vart jag finns om du ngn gång känner att du behöver. Prata lr annat. Sköt om dej!

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: