Författarens egna ord. Högkänslighet

Abort hur mycket ska man egentligen veta?

En bild från grundskolans biologi har för alltid fastnat i mitt minne. En bild av ett dött mänskofoster som fanns i biologisalen. Jag vet inte varför en sån sak ens ska finnas i skolan. Jag har i många år efter jag såg det där fostret undrar över om det verkligen är okej att ha ett dött människobarn för jag ser foster aborterade eller levande som barn ett liv, liggande i en burk i biologisalen i en grundskola.

Syftet är ju klart man ska veta hur fostret ser ut, men HUR mycket ska man behöva veta? Räcker det inte med att se bilder i böcker som ett barn blir till av Lennart Nilsson eller liknade författare? Måste man ha ett dött mänskofoster som någon kvinna aborterat av något skäl vi aldrig får veta?
Många med mig anser att man bör skydda sig, MEN ibland så hjälper ju inte skydd det vet alla, ibland kanske det är något fel på fostret det kanske inte är livsdugligt eller någon annan orsak, det kan också vara så att kvinnan blivit våldtagen och att just det här barnet inte alls är välkommen till henne. Jag tycker att en gång är ingen gång men när man börjar göra över fem stycken aborter och enbart på grund av att äh jag orkar inte äta p-piller eller vad det nu kan vara så är det fel. Kanske är jag hård då? Det är dock aldrig något jag inte stått för. Jag skulle personligen aldrig göra en abort om det så inte vara fallet att jag blev våldtagen eller barnet inte skulle klara sig utanför magen. Hur som helst tillbaka till utgångspunkten, varför har man ett dött foster i en biologisal för tonåringar? Hur vet man att just dessa tonåringar aldrig gjort en abort? HUR vet man att det inte finns människor som av olika skäl på grund av religion kanske inte alls tycker sånt är okej. HUR vet man att vissa inte som till exempel jag aldrig får bort den här bilden från näthinnan, jag tänker fortfarande idag på det lilla fostret i biologisalen, hur han sög på tummen han var 4 månader sa dom och man såg en liten snopp, och hade små små naglar på sina pytte pytte fingrar och aldrig glömmer jag honom. Den vita lilla saken som säkert skulle fått plats i min hand, i sin fosterställning alldeles vit med genomskinlig hud, och jag tänker än en gång. VARFÖR visade ni mig detta foster? Varför lät ni mig se något så litet och så oskuldsfullt och dött när jag själv var ett barn. Jag finner inget svar på den frågan mer en att vuxna ibland glömmer hur unga personer på högstadiet faktiskt är. Att även högstadieungdomar faktiskt fortfarande har kvar oskuldsfulla ögon, jag som blivande lärare måste minnas detta för att låta mina elever vara just unga, jag saknar att inte mina lärare hade samma känslor.

För att slänga upp en kolugna och slänga upp framför sina elever och blåsa upp eller att skära i ett ko öga är inte något alla människor klarar av. Biologin i skolan är viktig men ibland räcker det med att visa bilder, allt behöver inte vara praktiskt och obligatoriskt för alla, för vissa av oss är sånt här jävligt känsligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: