Jag har aldrig varit en sån människa som känt styrkan och stolthet i mig själv. Även om jag står mer trygg på jorden idag än tidigare. Jag kan tänka mig att det faktum att jag vågat gå ifrån att stå bredvid och låta andra trampa till att säga, tänka och tycka igen gör mig besvärlig. Jag har alltid varit en typiskt grön person som man beskriver i ”Omgiven av idioter”, men så finns också den lilla röda sidan hos mig som också kan träda fram. Den röda sidan var alltid en sida jag inte gillade hos mig själv, som jag arbetade bort som mamma, gymnasiestudent och lärarstudent tills jag inte längre behövde ha den där ”NU gör vi så här” sidan kvar utan istället kunde vara den där snälla personen som jag tyckt mycket om att vara.

Problemet när man är en snäll människa som ställer upp blir man också någon folk förväntar sig saker av lite omedvetet. Man förväntas att inte säga ifrån, man förväntas att sitta bredvid och lyssna mer än att säga vad man känner och man kan nog också lätt bli överkörd. I slutändan mår man inte speciellt bra av sånt. Jag mådde verkligen inte bra av att känna att jag aldrig riktigt kände att jag kunde säga vad jag egentligen tyckte och tänkte.

Så under hösten så började jag jobba med den saken hos mig själv. Kanske var det så att min lilla sida av rött blivit något mer dominerande, men det känns samtidigt ganska skönt för nu säger jag mer min mening och står på mig. Står upp för mig själv, samtidigt som min gröna och mjuka och omhändertagande sida finns där. Jag har dock inte låtit mitt omhändertagande jag ta över längre. Utan nu så balanserar jag båda, för att kunna fortsätta med den balansen måste ju jag och mitt stå i fokus. Det är ju genom att balansera båda sina personlighetsdrag som man mår som bäst. Inte genom att vara för snäll av sig och alltid vara den som har en kopp te att bjuda på när någon knackar på dörren, oavsett tid på dygnet. Nu bjuder jag in folk oinbjudna klockan 15:00 på en kopp te, men klockan 22:00 säger jag ”NEJ, jag vill inte bjuda på te just nu. Vi kan ses imorgon”. Jag tycker inte att det är fel att säga; NEJ, STOPP, JAG VILL INTE, längre.

Jag tycker det känns bra och helt okej. Jag antar att mer tecken på att man är redo för nytt i livet kan man då inte få. Jag är redo för livet, redo för mig och mitt. Jag vågar säga nej, vilket är en styrka som jag vet att många saknar. För jag saknade den själv under en period, nu säger jag nej och står på mig. Det gör mig till en tryggare och starkare människa. Det gör mig till mig, och det betyder också att de människor som accepterar mig för den jag är, också är människorna som känner mig på riktigt.

Jag sjukskrev mig i onsdag, förhoppningsvis för resten av terminen. Man har i alla fall rätt att vara hemma sjuk i en vecka och jag hoppas på förlängning. Man kan inte vara på en arbetsplats som gör att man gråter och har huvudvärk varje dag.

Jag är tacksam över att jag nu sagt upp mig. Nu kan det bara bli bättre, att sjukskriva mig var det enda rätta i detta skede. Jag har gråtit konstant sedan i onsdags så det känns inte direkt aktuellt att man ska gå tillbaka till den arbetsplatsen då. Jag har världens finaste vän med världens finaste lilla Alice som frågade mitt i tårarna om jag inte ville följa med ut en sväng.

Något jag lärt mig med att vara sjukskriven från ett jobb som gör dig ledsen och nedstämd är att man mår bra av att gå ut och träffa människor. Oavsett hur deprimerad man är så är det alltid bra att umgås, då gråter man inte för en stund i alla fall. Så jag följde med Lisa ut och tog en fika och slapp gråta för en stund. Det kändes bättre i hjärtat då, på onsdag hoppas jag läkaren ser varför jag mår dåligt av min arbetsplats och sjukskriver mig fram till semestern. Sen kommer jag aldrig mer tillåta mig själv att låta ett jobb göra mig så här ledsen. Det är verkligen en lärdom för livet.

Jag alla era grattis och värms inifrån och ut. Att vissa inte kan unna andra lycka och glädje tänker jag försöka bortse ifrån. Det finns allt för många människor i världen som aldrig skulle unna någon annan att följa sitt hjärta. Jag antar att dessa människor sitter inne med något eget självhat som gör att de måste trycka ner andra för att de själva inte lyckats bättre.

Jag tänker inte låta någon ta denna lycka ifrån mig. Jag är starkare än så, jag låter dessa patetiska människor stå där med långa näsor och missunna mig lyckan då. Kanske borde ni som missunnar mig detta fråga er själva varför?

Jag vet att jag gjort helt rätt. Det känns bra, om ni inte tycker det så fine, jag vet vart jag har er!

Till er andra som unnar mig denna glädje och lycka i livet. Vet ni, det är er jag kommer se tillbaka på som riktiga vänner och personer som får mig att skratta och le. Er andra ser jag mest som smuts faktiskt.

Nog för att det snöat idag igen. Men denna årstid är ändå vacker. Jag längtar efter sol och värme, njuter av att se all grönska och en vetskap om att sommaren sakta börjar komma nämare. Snart husvagnssemester igen, som jag längtar! 

Idag fick jag bokstavligt talat äran att arbeta med den klassen som jag följt sedan deras första dag i förskoleklass. Det var fint att prata och få undervisa en stund. Även om det bara var 60 minuter och kände jag den där längtan inom mig. Jag vill undervisa igen, jag vill vara ett med klassrummet och ha den där känslan inom mig.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle känna så här med livet. Jag fick frågan idag av eleverna om min sjukdom och jag försökte förklara till bästa förmåga. Jag vet varför jag blev sjuk och hur det känns inombords. Jag vet också vem jag är idag, det är lite speciellt men jag tänker ändå skriva ner sakerna som flyger runt där inom mig, lite av detta sa jag till eleverna men mycket är egna analyser som fått mig framåt i livet.

Jag slutade någonstans att helt älska mig själv. Jag älskade så många människor i livet alla utom mig själv. Jag slutade se den där glädjen i att vara jag, och till sist längtade jag mest av allt efter att någon skulle ta hand om mig också. Att slippa vara den som alltid tar hand om andra och bara ha någon att falla mot själv. Det är svårt att förklara den känslan, att förklara varför man helt plötsligt bara slutar älska den man är.

Jag kände till sist att insidan åt upp mig. Att alla demoner och det mina ögon sett kom ikapp mig. Hur mycket jag sprungit orkade jag inte längre springa utan helt plötsligt som var mina syn där och hemsökte mig. Jag hemsöktes av allt, jag trodde jag hade dödliga sjukdomar och jag trodde att jag förtjänade att må som jag gjorde. Att det var vad mina ögon sett som jag borde straffas för.

Till slut kunde jag inte andas längre. Jag orkade inte kämpa, kicka och fajtas. Jag orkade inte längre vara den där människan som är duktig och snäll. Jag orkade inte längre leva mitt liv helt utifrån andra. Jag behövde mig själv också, någonstans där inom mig skrek min själ på mig, mitt inre.

När jag var yngre skrev jag, och sedan fotograferade jag mycket. Medan mina syskon ritade så skrev jag. Dagböcker, noveller och läste böcker. Jag skrev dikter och analyserade saker, min sida där jag behövde upplopp för livet och att hitta tillbaka till mig. Att vandra i skogen och naturen. Att andas in hösten och vintern, att hitta intressen igen. Att fotografera när jag ville, att börja måla mandala att tänka djupt.

Jag saknar så att undervisa, att vara lärare i klassrummet. Det är något speciellt med den där saken. Att se elevernas glitter i ögonen när de förstått något klurigt. Jag älskar att se deras leenden och att få skämta med eleverna. Jag älskar att vara lärare, det är något väldigt fint med att vara just lärare. Om vi inte behövde hamna i utmattning och stressa ihjäl oss hade detta jobb kunnat visa utåt för politiker, föräldrar och andra hur mycket fint det finns i yrket.

Jag älskar att vara lärare, mitt yrke och en del av mig. En mindre plats i livet har yrket fått blivit. Men den delen är verkligen en fin del.

Har sovit lite dåligt inatt. Haft ont i ena armen hela natten och det har varit oskönt om man säger så. Så jag låg kvar i sängen ett ganska bra tag och sedan ringde min granne Jennie mig så vi pratade en stund också. Det ser ut att vara riktigt fint vinterväder idag, och jag borde bege mig ut på en promenad men frågan är om lusten och orken finns för den saken ännu?

Vad gör ni denna fredag? Jag gillar fredagar, eller i alla fall har jag gillat dem. Men nu som sjukskriven blir nästan alla dagar väldigt enformiga, det blir ett liknade koncept som inte alltid är så galet roligt. Man går upp och gör det man ska ungefär. Dessutom känns det som det inte händer så mycket under helgerna heller så livet blir lätt ganska enformigt. Men samtidigt vad gör man? När man har ångest och det är så här det känns med livet? Det är svårt att ta sig för olika saker då, vissa dagar skulle jag så himlans gärna vilja våga åka till IKEA som ett exempel. Jag älskade ju IKEA förut, men idag skulle jag nog inte klara av att kliva innanför porten. Igår gick jag ner på stan och hämtade ett paket, och tvingade in mig själv på Åhléns och i Borlänge gick jag också på olika ställen bara för att peppa mig själv. Men jag mår verkligen dåligt, får för mig att folk glor och att jag ska råka ha ner något.

Det är väl den där självkänslan som spökar igen. Vad ska man säga och göra?

Nej det här blev långt ifrån spännande att läsa om för er, jag tror jag ska ta mig en kopp med kaffe. Det kanske kan vara lite gott så här när klockan är nästan 13:00.