Utmattningssyndrom – Att svara på varför jag blev sjuk med eleverna.

Idag fick jag bokstavligt talat äran att arbeta med den klassen som jag följt sedan deras första dag i förskoleklass. Det var fint att prata och få undervisa en stund. Även om det bara var 60 minuter och kände jag den där längtan inom mig. Jag vill undervisa igen, jag vill vara ett med klassrummet och ha den där känslan inom mig.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle känna så här med livet. Jag fick frågan idag av eleverna om min sjukdom och jag försökte förklara till bästa förmåga. Jag vet varför jag blev sjuk och hur det känns inombords. Jag vet också vem jag är idag, det är lite speciellt men jag tänker ändå skriva ner sakerna som flyger runt där inom mig, lite av detta sa jag till eleverna men mycket är egna analyser som fått mig framåt i livet.

Jag slutade någonstans att helt älska mig själv. Jag älskade så många människor i livet alla utom mig själv. Jag slutade se den där glädjen i att vara jag, och till sist längtade jag mest av allt efter att någon skulle ta hand om mig också. Att slippa vara den som alltid tar hand om andra och bara ha någon att falla mot själv. Det är svårt att förklara den känslan, att förklara varför man helt plötsligt bara slutar älska den man är.

Jag kände till sist att insidan åt upp mig. Att alla demoner och det mina ögon sett kom ikapp mig. Hur mycket jag sprungit orkade jag inte längre springa utan helt plötsligt som var mina syn där och hemsökte mig. Jag hemsöktes av allt, jag trodde jag hade dödliga sjukdomar och jag trodde att jag förtjänade att må som jag gjorde. Att det var vad mina ögon sett som jag borde straffas för.

Till slut kunde jag inte andas längre. Jag orkade inte kämpa, kicka och fajtas. Jag orkade inte längre vara den där människan som är duktig och snäll. Jag orkade inte längre leva mitt liv helt utifrån andra. Jag behövde mig själv också, någonstans där inom mig skrek min själ på mig, mitt inre.

När jag var yngre skrev jag, och sedan fotograferade jag mycket. Medan mina syskon ritade så skrev jag. Dagböcker, noveller och läste böcker. Jag skrev dikter och analyserade saker, min sida där jag behövde upplopp för livet och att hitta tillbaka till mig. Att vandra i skogen och naturen. Att andas in hösten och vintern, att hitta intressen igen. Att fotografera när jag ville, att börja måla mandala att tänka djupt.

Jag saknar så att undervisa, att vara lärare i klassrummet. Det är något speciellt med den där saken. Att se elevernas glitter i ögonen när de förstått något klurigt. Jag älskar att se deras leenden och att få skämta med eleverna. Jag älskar att vara lärare, det är något väldigt fint med att vara just lärare. Om vi inte behövde hamna i utmattning och stressa ihjäl oss hade detta jobb kunnat visa utåt för politiker, föräldrar och andra hur mycket fint det finns i yrket.

Jag älskar att vara lärare, mitt yrke och en del av mig. En mindre plats i livet har yrket fått blivit. Men den delen är verkligen en fin del.