AAAAAAAHHHH, kikade precis in i köket, var helt lövly där inne. Så fint golv kikade och bara WOW vilken skillnad det blev. Ni ska få se sen den här mamman är värsta som ett barn på julafton just nu, uppspelt och hoppig och yesig! Hehe, jag tror jag har nått fel på nått vis. Eller så är jag bara tjej? Att vara tjej betyder nog ofta att man lägger ner pengar på att slösa. Som sonens pappa brukar antyda att jag gör. Ofta ord som, vad ska du med det till? Och hade du inte redan en sån där? Eller som vissa andra säger “Och de tycker du att du har råd med? Du som studerar?” det där gillar jag inte med studentlivet, folks sura miner när man shoppar. Folk vill att man som student ska leva i trasor och äta nudlar dagarna i ända typ. Nudlar är gott men bara ibland, eller ja jag kan tycka det är helt okej att laga nudlar och äta när sonen är hos sin pappa. Brukar liksom laga, nudlar, soppa eller rester såna gånger. För jag hatar att äta ensam. Men gillar inte att äta bland folk heller, har fobi för att tappa brickor och sånt. Glömmer aldrig den gången jag tappade brickan när jag gick i sjuan. Var kanske 1a eller 2a veckan i matsalen och jag tappade brickan, alla började klappa händerna, och jag kände att jag redan förudmjukat mig tillräckligt så i stället för som normala pinsama satar som tappar brickan, vände jag på min rygg och började vandra ut från matsalen. Var på min lärare sprang efter mig, nån vecka innan de hade jag råkat tappa ut nått mer också eller ja den fastnade i min väska så läraren fick tag på mig och tvingade mig förudmjukas och genom att tjata på mig att plocka upp. HATAR sånt där, tvång varför utsätta folk för sånt? I alla fall med brickan så när jag såg samma lärare ropa “MADELEINE, MADDE NU STANNAR DU” då sprang jag, först ner för en trappa läraren kom efter, jag sprang genomkällaren och sprang upp till ett smart gömställe jag hittat i närheten av skolpsykologen, där ställe jag mig och höll andan medans min lärare sprang förbi och ropade och letade, två jag umgicks med hittade mig och as garvade och frågade vad fan jag hållit på med. Nån från nian hade sagt “fan va frän hon var” jag gjorde något otippat, även om jag försökte hålla mig neutral var det som folk ändå alltid visste vem jag var. Jag var också förbannat hatad av allt och alla, förmodligen för jag inte alls höll mig tíll duktiga flickan eller coola gänget. Jag bara sket i allt och alla, vilket inte alla är axepterat beteende när man bor på små orter. Är nog därför jag trivs i den här stan, här är jag anonym men ändå har jag massor med vänner. Hur som helst, jag har fobi för att äta bland folk förmodligen insidenten med brickan som har sin grund där. Gick aldrig tillbaka till matsalen efter den här händelsen,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.