Hey jag vet vem du är.
Madeleine Stenberg Alltså jag ser mig själv som en rätt anonym och osynlig person. Jag är inte från den här stan och på något vis tror jag på grund av detta att jag är osynlig. Ungefär som den osynliga barnet i Tove Jansson böcker. Jag har någon slags tanke om att ingen vet vem jag är och därför kan jag gå runt här i min lilla bubbla och inte göra så mycket. Så kommer ibland det där att folk känner igen mig eller vet vem jag är. Jag blir alltid lika förvånad. Folk jag aldrig sett tidigare har koll på mig, dom vet vem jag är. Hur kan någon veta vem jag är brukar jag tänka då. Jag som är så osynlig. Jag gör inget väsen av mig eller springer runt och visar upp mig. Ändå ser folk mig, jag vet folk som sagt att dom sett mig ställen och tänkt hälsa men inte vågat. Folk som läst min blogg eller andra saker, ibland är det också så att jag råkar stöta på folk på nätet som AHA det är ju du ungefär och jag. VAD? Så känner dom ofta sonens pappa och jag har aldrig sett personerna men dom vet vem jag är och har sett mig.
Jag blir också förvånad hur folk i en stad som Falun kan hålla koll på folk, okej att staden inte är jätte stor men ändå. HUR kan folk känna igen någon så att alla känner varandra? Något ännu skummare är när man sitter på facebook och inser att folk man känner från helt olika platser känner någon man själv känner VÄL. Man blir förvånad och tänkte VA känner dom varandra. Något annat är också hur man inser att folk ofta är släkt på underliga håll.
Jag bor nu visserligen kvar i Dalarna, jag läste någonstans att Dalfolket är dom som är minst villiga att flytta från länet. Vi värnar om vårt landskap och har svårt att ens tänka utanför Dalarnas gränser. Jag är sån, jag älskar Dalarna. Jag kan absolut inte tänka mig flytta härifrån. Jag älskar att höra Dalarnas alla dialekter (folk tror att alla i Dalarna pratar lika. Det gör vi inte, det skiljer sig stort från söder till norr) , jag älskar att komma till vidablick och se ner över siljan. När jag ser siljan finner jag ett slags lugn i mig. Jag ser ut över siljan och känner mig HEMMA. Är nog svårt för andra att förstå hur vatten kan påverka mig så, jag kan dock inte låta bli jag älskar det. Jag tycker också om att på somrarna kliva ut och se raggarbilarna som åker förbi utanför mitt hus och höra ljudet av Eddie Meduza poppas därifrån, eller när jag ser folk i folkdräkt. Jag tycker också det är sjukt fint att gå i hemslöjdsbutiker och spana på dalahästar. När jag lämnar Dalarna för andra landskap har jag roligt men så fort jag ser skylten Dalarna blir jag GLAD i själen. Jag är hemma, jag ser alla granar som swishar förbi bredvid bilen och mår BRA. Då är jag hemma, hemma i mitt hem mitt Dalarna. Jag gillar också att höra folk prata brett mål så man dör av skratt, även om jag inte pratar mål själv och endast förstår några enstaka ord tycker jag det är jätte kul.
Kanske är det därför folk i Dalarna vet vilka varandra är? Jag tycker nämligen att man kan träffa folk från hela länet som vet någon som känner någon som känner mig. Vi kanske allihop är släkt här, eller så har vi våran gemenskap. Vi är från samma landskap ett landskap där vi håller ihop mot andra, samtidigt som vi hatar våra grannar. Fejderna mellan städerna och byarna är en evig soppa här, men om någon utifrån krigar med oss. Då går vi ihop och fejdar för allt vi är värda. Dalfolket hänger kvar med en vilja av stål precis som vi gjorde förr i världen. Man undrar vem som skapade våra rötter.
