Månad: juli 2010

Borde skriva något. Har knappt varit hemma idag. Började morgonen med att se the secret life of the american teenager så klart. Älskar den serien! Fick nästan tårar i ögonen och såg spoilern på nätet tills nästa vecka kommer gråta då är helt säker på de.

Lisa kom hit så vi drog till donken, sen vidare runt regementet och kikade på lite saker, sen tog vi en långpromenad upp för högbo och ner över järnlinden och gick sen förbi lugnet bort tills där knoppen vägen börjar efter rondellen sen gick vi tillbaka hit förbi kyrkogården ut med vägen. Satt och snackade sen hämtade jag William. Blev sjukt trött så la mig på soffan William kom in med sina två nya kompisar så dom lekte på hans rum tills barnens pappa kom. Jag sov en stund och sonens pappa ringde så vi tog bussen till honom. Han lagade lite mat och sen gick vi hemåt. William och han tog en varsin glass på maxi. Nu sitter jag här en stund. Varit full rulle hela dagen. Massa kommentarer att svara på. Ska göra det snart!

Sitter här och lyssnar på musik och slänger in lite bilder på bilddagboken. Känner att jag skulle behöva göra något ska nog läsa lite facklitteratur så har jag de gjort. Fint väder idag också men inte huvudvärks väder. Plockat fram kyckling till kvällen, ska gå och köpa lite tatziki som vi ska ha till. Annars har jag redan allt jag behöver, William och hans pappa ska få klyft potatis till men jag har 2 kg som jag ska ner tills på fredag så nu är jag hård. Dom där två ska vara borta på fredag något annat går jag inte med på.
Så lär väl gå till maxi och fixa det där.

William går sista veckan på förskolan nu. Sista veckan någonsin sen får han sommarlov och sedan kommer han skrivas över till skolan. Tänk att det här året gått så fort, men nu är han stor kille. Klockan tickar och hjärtat slår!

Alltså jag är rätt anti att överhuvudtaget träffa någon. Jag har i snart 10 år medvetet inte utsatt mig för situationer där jag skulle kunna bli sårad. Jag har dragit mig undan och absolut inte velat låta någon såra mig. Egentligen har jag alltid varit så sjukt rädd för att bli sårad, jag hatar känslan när det sticker till i bröstet och man känner hur hela världen rasar bakom en. Samtidigt gråter jag några tårar och reser mig och går. Jag är liksom så rädd för att smärtan som känns när man inser att den man gett allt inte älskar en tillbaka, därför har jag liksom medvetet valt killar jag vet aldrig skulle kunna älska mig för då behöver jag liksom inte uppleva det där av att jag ändå trodde dom älskade mig. Det låter väl helt jävla idiotiskt, hur kan man aktivt välja att inte låta någon älska en?

Jag tror jag helt enkelt att jag är rädd för att än en gång bli lämnad. Jag hatar att bli lämnad och jag hatar avsked. Jag hatar det bokstavligt talat, när det är slut sägs betyder det att man inte ska ses mer och sånt hatar jag. Jag stannar hellre i ensamhet än att utsättas för att någon ska utsätta mig för de, jag lever hellre som vän med människor än att låta dom älska mig och jag vågar inte låta någon älska mig för om någon älskar mig då kanske jag älskar dom och då kommer dom lämna mig och jag får således säga hej då och aldrig se dom igen. Jag håller mig då hellre rätt passiv och låter aldrig någon komma för nära men ändå så pass nära att dom ändå kan nudda vid mig.

Jag har börjat kolla igenom mig själv och jag har insett något.
1. Dom killar som får upp ögonen för mig stöter jag bort illa kvickt. MEDVETET, jag är livrädd för dom. Jag tänker liksom att om dom nu är så jävla intresserade av en sån idiot som mig då kan dom inte vara fullt friska så dom bör hålla sig på avstånd.
2. Killar som försöker ändå, gör mig nervös och dom ser det. Jag har varit med om det flera gånger. Killar som säger, MEN varför är du så jävla rädd för mig? Varför kan du inte låta mig bjuda dig på middag? Varför kan vi inte ses snälla du? Du ser helt vettskrämd ut. Vad är du så rädd för? Här har dom då verkligen skrämt livet ur mig vilket brukar göra att jag gör något galet och drastiskt i stil med verkligen stöter bort dom på riktigt. Säger saker som jag medvetet vet skrämmer bort dom, eller gör något rent av elakt som går fram till någon annan och bara stöter bort dom.

Jag gör detta för att skydda mig och för att jag mår bäst av de. För att slippa må dåligt, och jag hatar när någon säger du behöver någon till mig. För jag känner aldrig riktigt att jag behöver någon för om jag behöver någon kommer han såra mig och jag vet inte om jag vill utsätta mig för de. Varför utsätta sig för saker som gör ont? Jag kan föda barn, jag kan tatuera mig eller slå mig. Men att utsätta mig för att någon ska sticka en kniv rakt in i mitt hjärta varför ska jag utsätta mig för de?

Ibland drömmer jag om att faktiskt prova, att våga mig utanför den där jävla muren jag har. Att kanske ge folk en chans att låta dom komma innanför min mur, riva allt det skydd jag satt upp och bara vara svag. Jag drömmer om det och tänker ibland att jag kanske borde vara som andra och låta det ske. Jag tänker till och med att jag skulle försöka. Men dom få gånger jag faktiskt provat har folk alltid svikt mig och det gör så jävla ont och jag vill inte utsätta mig för det, rädslan är större än drömmen som är så liten. Av någon underlig anledning vet jag precis hur folk ska göra för att få mig på fall, men jag vet också hur jag ska göra för att dom ska inse att dom inte all kan få mig.

För att få mig på fall: Bete dig som en riktig barnrumpa, höj ögonbrynen och fråga mig saker som du uppenbart ser att jag är obekväm med. Få mig att skratta och tjata som fan på mig.
Hur jag stöter bort dig: Jag blir livrädd och gör något drastiskt.

OM du ändå på något vis skulle vilja ha mig? Ja du lär fortsätta kämpa för någonstans kanske min mur rasar även om det inte är så jävla lätt för jag är ingen lätt nöt att knäcka. Jag har blivit bränd på elden och stucken av rosen vassa taggar för många gånger för att bara låta dig fånga mig.