Ha! Tycker nyss jag svarade på saken, men tar det igen. Jag personligen vill inte gifta mig, jag har aldrig ens tänkt mitt liv som gift. Som barn drömde jag aldrig om sockersöta bröllop och jag har svårt att ens se mig själv i centrum på de viset. Jag hatar nämligen att stå i centrum av allas uppmärksamhet på de viset. Det där att alla ska begrunda en eller tänka och tycka saker om mig. Jag har inte de självförtroendet helt enkelt, att andra gifter sig är inget jag lägger någon värdering i, man ska ju leva sitt liv och uppleva sina drömmer och mål. Men själv vill jag inte gifta mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja vara sambo. Ibland har jag tänkt tanken så där, men de är mest av praktiska skäl typ att man får betala 50% av hyran, 50% av tv-licensen, bredbandet och sånt där. Då tänker jag att sambolivet skulle vara rätt skönt, men samtidigt är jag en människa som gillar att kunna göra saker på mitt sett. Jag skulle bli galen om jag skulle bli tvungen att dela min dammsugare med någon, eller att någon skulle lägga sig på MIN sida sängen! Att bli av med favoritkudden eller att någon snarkar bredvid mig, jag gillar ju inte heller att ha någon tryckt mot min kropp. Jag är inte alls så att jag sover bra bredvid någon, snarare blir jag otroligt irriterad när jag får en arm runt midjan när jag sover… Det blir varmt och tungt och jag försöker lätt hoppa ut mot kanten, oftast har då den som ligger bredvid en tendens att gärna hoppa närmare igen. USCH! Insåg precis varför jag ogärna delar säng med någon! Jag glömmer sånt ganska ofta… Jag är väl sån som skulle ha ett eget rum om jag flyttade ihop med någon för mig är det viktigt med mitt.
Tillbaka till dammsugaren igen, där har vi en viktig punkt, jag ogillar att ha folk som ska städa hos mig eller bädda min säng sånt vill jag göra själv eftersom jag är den enda som kan göra det rätt. Man lägger ju gärna in sina rutiner och jag vill inte ha någon som gör fel! Sånt kan störa mig en hel dag, så inte vet jag sambolivet och giftermål känner ganska långt bort på många sätt i mitt liv. En karl som var villig att leva särbo eller inte dela rum med mig kanske skulle passa i mitt liv? Men vad vet jag…

Känsligt ämne…

Ta nu detta som MIN åsikt, vad andra tycker och tänker och anser moraliskt rätt är inget jag lägger värderingar i. Vad lagen säger och rätten till att bestämma över sin egen kropp står jag bakom trots min åsikt. Jag vill även förtydliga att abort för mig är när någon väljer att avbryta en graviditet av skäl där graviditeten var ovälkommen. Jag anser inte att abort är när personer avbryter graviditeter på grund av att barnet kanske dött i magen, har olika former av fosterskador eller avvikelser. Abort för mig är alltså när personen avbryter en abort i tidigt skede på grund av att graviditeten var ovälkommen.

Jag känner relativt stort motstånd mot aborter, när människor berättar för mig att de ska göra eller gjort en abort känner jag att ”det är deras val och jag respekterar det.” men jag skulle aldrig vilja gå igenom en abort själv. Jag kan inte se mig själv göra en abort, att ta bort något som jag anser vara värt en chans i livet. Jag har alltid fått rysningar kring ryggen när jag tänkt eller hört talas om aborter, den där känslan av att någon skrapar i ens kropp för att ta bort det sista som finns kvar av något som påbörjats vara ett liv, eller att ta tabletter för att framkalla missfall och liknande.
När jag gick i sjuan eller åttan tog vår lärare fram ett foster och visade på biologin. Jag minns fortfarande hur fostret eller bebisen såg ut, det var en liten snopp och små, små fingrar med naglar på. Fostret var kanske 10 centimeter lång och låg i fosterställning, den hade navelsträng och moderkaka och huden var genomskinlig. I de skedet minns jag hur jag insåg att en abort skulle jag aldrig kunna göra i mitt liv, att ta död på något som såg så mycket ut som en liten bebis trots storlek kändes bara så fel!
Men jag har trots detta alltid respekterat andra, jag skulle aldrig skriva mördare till någon som gjort abort på en blogg, eller döma någon som gjort en. Men min åsikt kring abort är min personliga, den handlar om mig och mina tankar och mitt liv. Jag förväntar mig inte att någon ska tycka och tänka som mig, jag förstår er som tycker att abort är självklart och jag tror ni som gjort en abort tycker det var ett bra val och de respekterar jag. Jag ser inte ner på personer som gjort abort för det finns alltid en anledning och den är er och jag lägger ingen värdering i andras livsval.

Men mina tankar och känslor om abort är mina som jag känner för mig själv, det är hur JAG tycker om mitt liv om vad jag som människa känner om mig. Det är alltid människor som blir förbannade och tar det man skriver personligt, det finns alltid någon som kommer tro att man dömer dem för sina val och jag hatar egentligen att svara på såna här frågor, för det är upplagt för bråk. För någon kommer känna sig påhoppad även om man försöker förklara att det känner ens egna känslor, och att se på saker.

Som jag skrev innan, så är jag för kvinnans rätt att bestämma, jag tycker abortlagen vi har i Sverige är bra och jag respekterar människors beslut. Men jag har också en åsikt i avseendet om vad jag känner för mig själv personligen och om jag var i den sitsen och hur min åsikt skulle vara då för mig och mitt liv.