Jag jobbar i skolans värld och har barn i skolans värld. William har alltid tagit med sin frukt eller ja mestadels riskakor för att vara mer specifik. Jag har nämligen en förmåga att få rutten frukt så riskakor har blivit valet. William vill helst ha riskakor också, så här ser det ut på de flesta platser så jag har väl egentligen inte reflekterat över saken så mycket tills jag möttes av den här artikeln på lokaltidningens webbplats. Det är alltså en förälder här i kommunen/stan som är upprörd över kostnaden hon som förälder får betala för hennes barns obligatoriska fruktstund på skolan. Jag sympatiserar med kvinnan, för har man inga pengar är det ju ett problem när du är tvungen att betala för något du inte själv valt. På förskolor får ju dessutom barnen alltid frukt gratis så det kan ju vara svårt för en ensamstående person som i det här fallet att betala, och livet kan ju förändras. Man kan gå från välbetald till arbetslös så det är ju även fel att döma någon. Alla är vi olika och livet är olika hårt mot oss, och ibland är den hårda verkligheten att just frukt kanske är för dyrt för vissa människor. Skolan ska vara avgiftsfri så det blir ju verkligen ett dilemma, vart går gränsen? Och ska frukt vara en klassfråga? Jag har aldrig tidigare reflekterat just över fruktstunder, däremot finns det ju andra saker som idag är borttagna ur skolan som den obligatoriska matsäcken på friluftsdagar eller en avgift för bussresor, skidutrustning, liftkort. Jag vet att friluftsdagar har varit ett rent helvete för vissa elever genom tiderna, där skolk eller ”sjukdom” varit ett sätt att slippa, just för klasskillnader syntes ganska extremt på sånt. Vilka som hade råd och vilka som inte hade, det kanske är desamma med den obligatoriska fruktstunden och då är det ju inte okej de heller, här sitter jag nu och känner sympati för denna mamma, jag känner även ännu mera sympati när jag ser vad folk skriver i kommentarsfältet. Det är så enkelt att se den en sida av myntet medan livet inte alltid vill oss de vi trodde från början. Livet är ju så föränderligt, ibland en plan backe och ibland en uppförsbacke som aldrig tycks ta slut.
Kanske svamlar jag, men å vad jag tänker. Om du har ett äpple vill du dela det med mig? Eller ska vi sluta med fruktstunder helt?
Jordgubbar vi plockade i somras. Det närmaste frukt jag kunde komma.
