Williams skelettinfektion – Äntligen hemma, och paket.

   IMG_4887.JPG

Vi väntade på läkaren, och William fick mat på sjukhuset. När läkaren kom passade vi på att ställa de absolut sista frågorna, tankarna och funderingarna innan hemgång.
Vi fick åka hem, och William log upp till öronen. Jag med, även om en gnutta oro finns där, oro för allt. Tankar om hur det ska gå, förhoppningarna om att allt bara ska flyta på.
Frågade vad vi ska göra om William får feber, och vid minsta feber är det akuten som gäller på en gång. Vilken förändring i livet, från en dag till en annan.

Vi promenerade ifrån barnkliniken och fina underbara 34:an och all dess personal med leende läppar. Vi gick mot apoteket för att hämta ut Williams antibiotika. 2 tabletter som ska tas 3 gånger om dagen under 6 veckor. Kostnaden landade på 1401 kronor, och trots att summan var hög tänkte jag bara på hur viktig medicinen är. Hur viktig den är för att mitt barn ska bli frisk.
Williams farfar hämtade oss och vi fick skjuts hem, HEM! Den känslan av att bära in våra saker, kliva in innanför dörrarna och tänka hem? Här bor vi, här är vårat hemma. Det låg ett paket här hemma, ett paket adresserat till William. Ett paket från min fina vän Sophie och hennes familj som består av sammanlagt 11 personer. Trots att vi aldrig träffats i verkliga livet, har jag pratat med henne på nätet i över elva år. Jag räknar henne som en väldigt nära vän, så nära att hon vet mer om mig än någon annan vän. William vet också vem hon är, eftersom vi smsar dagligen så han blev jätteglad och lyste som en sol. TUSEN TACK! Blev så rörd och glad!

Nu är vi alltså hemma, jag sitter då här en stund. Efter att ha duschat, och ringt samtal, kontaktat försäkringsbolaget, kollat posten och börjat tvätta. Vi har massor med kläder som ska bli rena, blommorna ska vattnas och grodorna ska matas. Jag känner mig så trött, jag skulle kunna sova i en månad. Nu ska jag dock se till att vila några dagar tillsammans med William. På onsdag börjar jag jobba, och jag tror och tänker att det kommer bli väldigt bra. Få koppla bort detta lite grann under några timmar.

En sak till jag skriver innan jag gör något annat är att vården här i Sverige är fantastisk. Tänk att få mat, mediciner och hjälp helt gratis för att du är ett barn?! Tänk att få vänliga leenden och uppiggande samtal, små presenter och skratt. Efter denna tid känner jag mig väldigt glad över att jag betalar skatt för detta välfärdssystem vårt land byggt upp. Precis på samma sätt som jag är glad att mitt barn får gå i en skola som är gratis, får bra gratis mat och en bra utbildning. Jag känner mig extra tacksam just nu, tacksam för att jag bor i ett land som mångt och mycket har tänkt på det viktigaste som finns barnen.

Williams skelettinfektion – en hel vecka på sjukhuset.


För en vecka sedan befann vi oss här på sjukhuset och ortopedenmottagningen. Då visste vi inte att William var så sjuk att han skulle då både antibiotika intravenöst och stanna på sjukhus i en vecka. Idag hoppas vi på hemgång, då återstår det läkarbesök, sexveckor med antibiotika i tablettform och kryckor, sjuktransporter till och från skolan. Denna höst blir det således ingen orientering för William och ingen idrott  på schemat i hela sex veckor.

Det är helt klart speciell upplevelse detta, livet som förälder till ett barn som är sjuk utöver en enkel förkylning. Jag tänker på alla de föräldrarn och barn som spenderar hela barndomen på sjukhus. Efter en vecka är jag helt slut, jag undrar hur dem mår? Eller är det som med allt annat man anpassar sig och det är ens liv och därmed något som blir vardag? Det kanske bara är första månaderna som är jobbiga sen tar livet vid? Det här vet jag inte, jag vet bara det William sa igår kväll. Att han längtar hem men att han samtidigt är orolig och kommer sakna alla snälla här på avdelning 34 på Falu lasarett och jag tänker att det måste vara ett av de bästa betygen man kan få, när ett barn kommer sakna efter bara en vecka? Samtligt känns det inte “bara” som en vecka det känns som en månad, kanske en livstid. Jag har sovit dåligt, och William har vägrat krama mig tills igår. Han sa det också; mamma jag har varit så besviken på dig som tog hit mig! Jag vet att det inte är ditt fel men det känns så. Jag bekräftade hans känslor, jag förstår honom. Klart att det blir mitt fel när det var jag som var med honom på akuten, jag som stannat här med honom. Hans kram igår var så underbar, jag kände svältfödd och att ha hans varma armar runt min hals fick all kärlek att strömma ut genom mitt blod. Mitt älskade barn, som jag tänkte när du hade feber på 40,5 grader. Vad ska jag göra utan dig? Du måste bli frisk för jag älskar dig!